I tv-serien Bron finns det svartvita, det goda mot det onda, tillsammans med en gråskala av de två motpolerna som blandas upp. Ibland är det genom att drabbas av det överdrivna och det regisserade som vi kan konfronteras med oss själva, skriver Sofia Svarfvar.
Förra helgen var det sista avsnittet av den dansk-svenska TV-serien Bron. Det är nog många med mig som suttit klistrade framför TV varje söndag. Det är inte många serier som jag följer men den här såg jag alla avsnitt av. Vad var det som fascinerade mig? Det var många delar, men framförallt hur serien handlar om drivkrafter och om varför människor handlar som de gör.
Bakom alla människor finns det historier och drivkrafter till varför vi går till jobbet eller varför vi är engagerade i en förening eller en sakfråga. På ett mänskligt sätt fick vi via TV-serien del av människors engagemang för sina arbeten. Med engagemang tar poliserna tag i utredningen. Någon vill visa sig duktig inför chefen, någon vill överbevisa för sig själv att hon kan, någon annan vill komma över gamla synder, och en fjärde vill visa sig snygg och få en natt med en annan kollega.
Och så har vi brottslingarna. Den röda tråden är människor som kämpar för miljön. Naivt tror de att de är en del i en större miljörörelse men istället blir de del i någons större plan som ligger bortom deras kunskap. Engagerade människor blir brickor i farliga spel. Utnyttjas för andras vinning för att slutligen mördas.
I Bron fick jag konfronteras med begreppet fundamentalism. Inte religiös utan en fundamentalism i en sakfråga. Och en sakfråga som ligger mig själv nära hjärtat – klimatförändringarna.
I sista avsnittet förstår vi vems spel alla engagerade spelat med i. Det är en kvinna som systematiskt arbetat för ett syfte – att döda alla miljöministrar under ett klimattoppmöte i Köpenhamn. Noga uttestat har ett dödligt virus tagits fram. Flera har dödats i försöken. Och så slutligen ska viruset döda de som inte tar de beslut som världen behöver för att rädda klimatet. De som misslyckats ska dö för att ge rum för nya krafter som vill förändring. Det var för klimatet hon gjort allt berättar hon för en inspelningskamera.
Samma helg som sista avsnittet av Bron avslutades återigen FNs klimatförhandlingar i en besvikelse. Denna gång var det Warszawa. 2010 var det i just Köpenhamn. Aktivister och engagerade valde att hungerstrejka under dagarna för att visa på allvaret i situationen. Några lämnade mötet i protest. Andra stannade och kämpade för att få sina röster hörda.
Budskapet från slutscenerna i Bron gick in i min kropp. Fundamentalisten var inte någon långt borta utan en som jag, en som är engagerad för klimatförändringarna. Så blir det så fel. Hur kan hon bli så ond och planera och utföra en terrorhandling för att rädda planeten? Varför, vilka är hennes verkliga drivkrafter?
Kvinnan blir till slut själv mördad. Ett skott går genom henne. Vi får aldrig veta vem det är som skjuter. Det vi förstår är att han som skjuter är besviken på henne för att hon inte lyckades. Visruset hann isoleras och nådde aldrig ministrarna – två oskyldiga dog. Mannen bakom skuggan som mördar blev frågetecknet som gör att vi får leva i ovisshet kring varför hon och han planerat detta dåd.
Vi människor är komplexa. Och ovissheten kring världens ondska och drivkrafterna bakom det onda tär. Det som sker, sker inte av sig själv utan det finns händelser, erfarenheter där bakom som gör vi agerar som vi gör. Om vi oreflekterat bara agerar utifrån primitiva instinkter och hat, då blir vi farliga. Om vi däremot lär oss om våra drivkrafter och tar ansvar för de mörka sidor som vi har inom oss, då kanske vi kan agera på ett ansvarfullt sätt och låta drivkrafterna ge oss energi att förändra till det goda. Sen finns det situationer när vi tvingas in i situationer vi inte själva valt och inte själva kan ta oss ur.
I tv-serien Bron finns det svartvita, det goda mot det onda, tillsammans med en gråskala av de två motpolerna som blandas upp. Ibland är det genom att drabbas av det överdrivna och det regisserade som vi kan konfronteras med oss själva.
Jag vill tro på engagemanget, på det goda och på att lagom med ilska kan generera förändring. Men ett engagemang byggt på hat och rädsla det är farligt.