Mitt under brinnande verbala religionskrig som brutit ut i Sverige i samband med valet av Antje Jackelén som landets första kvinnliga ärkebiskop far jag iväg till Sveriges alla kategorier finaste ekumeniska mötesplats – Sigtunastiftelsen – för att delta i Seglora Smedjas höstsymposium "". Huvudtalare är min katolska trosfrände feministteologen Mary E Hunt från USA – där enligt Hunt ”katoliker utgör det största samfundet och fd katoliker det näst största.

Männen strider hårt för makten över kyrkan

Irène Nordgren

Mitt under brinnande verbala religionskrig som brutit ut i Sverige i samband med valet av Antje Jackelén som landets första kvinnliga ärkebiskop far jag iväg till Sveriges alla kategorier finaste ekumeniska mötesplats – Sigtunastiftelsen – för att delta i Seglora Smedjas höstsymposium ”Vänskapens teologi och systerskap”. Huvudtalare är min katolska trosfrände feministteologen Mary E Hunt från USA – där enligt Hunt ”katoliker utgör det största samfundet och fd katoliker det näst största…”

När jag för Mary Hunt berättar att reformkatoliker i Sverige regelbundet får förslag från katolska trosfränder att lämna kyrkan svarar Mary Hunt att ”det är den institutionella kyrkan som lämnat er reformkatoliker.”
Mötet med Hunt och tidigare i somras med den katolska feminsttelogen Elisabeth Schüssler Fiorenza – också från USA – bekräftar för mig varför jag har så svårt för svensk domesticerad katolicism. Det är för att den just är så domesticerad. Katolska media har för vana att i Sverige censurera nyhetsflödet om vad som händer ute i den katolska ”reformvärlden” tex runt reformprästen Helmut Schüller i Österrike och hans prästinitiativ ”Upprop till Olydnad” som – utifrån den stora prästbristen i katolska kyrkan i Europa – inspirerat präster till efterföljelse och krav på reformer i flera europeiska länder.

I Sverige får man som katolik ofta höra hur heroiskt överarbetade katolska präster knappt hinner ta semester eller gå i pension. Men vad som helst – bara inte kvinnliga präster. Att då svenska kyrkan nu till och med hunnit få sin första kvinnliga ärkebiskop tycks av kommentarer att döma ha blivit extra provocerande för svensk katolicism.

Som katolik i Sverige har jag fått förmånen att leva i världens mest jämställda land samtidigt som jag tillhör en kyrka som så sent som för ett år sedan exkommunicerar en av sina präster, fredsaktivisten Roy Bourgeois för att han deltar i en katolsk kvinnas illegala prästvigning, och för detta vid 75 års ålder även utesluts ur sin orden Maryknoll som han tillhört i 45 år.

Inte en enda präst i min kyrka i Sverige höjde på ögonbrynen. Inte ett enda ifrågasättande inom svensk katolicism, med undantag av några reformkatoliker. Desto större bekymmer blev det när Antje Jackelén valdes till ärkebiskop.

Hur stod det till med den kristna tron hos den blivande ärkebiskopen – nu höjdes inte bara ögonbrynen. Nu gjorde sig kristet ansvar gällande i massmedia till och med hos svenska katoliker. Att tycka, tänka och uttrycka sig olika bland döpta trossyskon, det vill säga religionsfrihet inom och mellan kyrkor och samfund, är ännu efter 2000 år inte accepterat.

Mark Levengood har en gång beskrivit konsekvensen av detta: ”Om stenkastning vore en olympisk gren skulle kristna ligga bra till för guldmedalj.” Jag brukar tillägga att katoliker härvidlag utgör ett särskilt vinnande team.
Lärorikt och berikande har det varit att under pågående religiösa massmediala ordkrig vara student vid Teologiska Högskolan i Bromma och läsa kursen ”Teologins förändrade förutsättningar” med Jayne Svenungsson som lärare, och antologin Postmodern Teologi som kurslitteratur (som Jayne Svenungsson och Ola Sigurdson är redaktörer för). De har tillsammans skrivit inledningskapitlet där de bland annat framhäver att ”den postmoderna teologin accepterar den samtida pluralismen och ställer sig kritisk till alla monologiska försök att, som det heter i Matteusevangeliet (11:12) ”rycka till sig himmelriket med våld” genom anspråk på slutgiltighet eller entydighet.”

För mig som katolik blir dessa ord extra utmanande genom att katolska kyrkan lär att påven är ofelbar när han uttalar sig ex cathedra vilket innebär att en påve har makt att göra anspråk på att kunna cementera levande tro till just för all framtid gällande slutgiltiga dogmer.

Men när det kom till kritan i t.ex. frågan om kvinnliga ämbetesbärare så behövde påven egentligen inte åberopa sin ofelbarhet för att ändå få sin vilja igenom att kunna fjärrstyra katolska kyrkan intill tidens ände. Det räckte med att Johannes Paulus II 1994 slog näven i bordet och skrev ett apostoliskt brev i vilket han gjorde klart att nu var det slutsnackat i kyrkan kring kvinnliga ämbetsbärare. Några kvinnliga präster i hans kyrka var det inte tal om. Eller som det heter på vatikanska Roma locuta – causa finita (Rom har talat – saken är avgjord ). Beslutet var enligt påven redan grundat i Guds ofelbara ord, förvaltat av kyrkofäderna som trons skatt som av generationer traderats vidare. Underförstått – beslutet var redan ofelbart och giltigheten evig så det skulle bara bli tårta på tårta om också påven uttalade sig ofelbart i frågan.

Intressant är att påve Franciskus dock nyligen fräschade upp ett annat kyrkligt motto som på katolikers hemspråk heter Ecclesia semper reformanda  – kyrkan ska ständigt förnyas. Hur evigt giltiga beslut ständigt ska förnyas låter som en spännande utmaning att ta sig an för Franciskus som kan bli först ut med att skapa världens första runda fyrkant.

Det sägs att Sverige på 2000-talet inte riktigt klarat av att hantera situationen att gå från ett homogent kristet land till ett pluralistiskt, mångreligiöst, sekulärt och postmodernt samhälle. Ska den livliga ”religiösa” mediadebatten kring den nya ärkebiskopen, där ateister visat sig särskilt måna om att svenska kyrkan får en rättrogen biskop, ses som ett tecken på att religion är ett angeläget tema också i Sverige som gått in i det postsekulära stadiet? Värt att notera så innehåller inte någon kristen trosbekännelse något ställningstagande eller några formuleringar om varken kvinnliga ämbetstagare eller homosexuella. Förmodligen för att dessa frågor har föga med tron på Guds existens att göra.

7 kommentarer på “Männen strider hårt för makten över kyrkan

  1. Bengt Olof Dike skriver:

    Iréne Nordgren,

    jag är mycket förvånad över att Du ifrågasätter friheten att tycka, tänka och uttrycka vad Du vill ”mellan trossyskon” med därav följande påstående att religionsfrihet ej råder här. Och att katoliker är ett ”vinnande team” i den stenkastning, som Mark Levengood tydligen anser att kristna är mästare i.

    Ibland blir kommentarer och åsikter groteskt överdrivna – som här: både hos Dig och hos Levengood. Har Du (ännu) ej upptäckt att religionsfriheten är lagstadgad i Sverige – till skillnad ifrån i stater, där det verkligen bokstavligt talat kastas sten men inte av kristna? De förföljs i stället. Jag förstår Din frustration över att katolska kyrkan inte har anammat Dina åsikter, men den bör ju inte leda till ovannämnda omdöme.

    Vi skall glädja oss åt den svenska religionsfriheten och inte gyckla över den och i stället höja blicken över näsan och se utvecklingen i stater, där kristendomen inte accepteras.

    Jag är, som Du vet, inte katolik men erinrar om hur mycket Din kyrka internationellt har gjort och gör i demokrati- och religionsfrihetsfrågor. Gläd Dig åt detta och ställ in Dig i detta stora positiva led!

  2. Anders Bergstedt skriver:

    Rubriken ovan är fel. Det borde stå ”Kvinnorna har tagit över makten över kyrkan”. Naturligtvis gäller det inte katoliker utan Svenska Kyrkan. Jag har svårt att förstå Seglora som hela tiden fokuserar mot männen som inte längre känner sig hemma i SVK. Däremot känner sig både kvinnor och män hemma i Katolska Kyrkan som växer starkt !SVK stöder oreserverat nya trender i politik och samhälle som kullkastar allt som varit etablerat i alla år !Hur kan man omtolka och bortse från klara texter i Bibeln ?

  3. Allan Karlsson skriver:

    Det är tid för en kvinna bli ÄB nu men om några år får vi se hur hon klarade det. I detta mansdominerade samhälle?

  4. Irène Nordgren skriver:

    Bengt Olof Dike

    ”Har Du (ännu) ej upptäckt att religionsfriheten är lagstadgad i Sverige….”

    Du tycks inte vilja förstå att jag talar om något annat än den lagstadgade religionsfriheten i Sverige.

    Mycket av det som försiggår INOM en kyrka/samfund eller vad som försiggår inom islam eller judendom i Sverige ligger utanför svensk lagstiftnings räckvidd. Det var vad jag syftade på.

    Jag är sedan länge intresserad av representation inom kyrkor,samfund, religioner.Vilka lekmän ska representera sin religion? En person -flera personer – hur väljs representanter ?
    Inom alla religioner (liksom organisationer) finns alltid olika grupperingar /falanger .
    Katolska kyrkan är en universell kyrka men katolska kyrkan i Sverige beter sig sektliknande vilket jag vägrar acceptera. Även i Sverige känner sig katolska företrädare rädda att debattera offentligt . Inte för att råka ut för repressalier utifrån svensk lagstiftning men för att råka ut för inomkatolska repressalier av olika slag.
    Och som sagt det som hänt den amerikanske prästen Roy Bourgeois har förtigits från svenskt-katolskt håll som om det inte skulle beröra katoliker i Sverige. Är så fallet så blir konsekvensen att katolska kyrkan här intar en sektposition.

    http://www.katolskvision.se/blog/?p=8001
    ”Jag förstår Din frustration över att katolska kyrkan inte har anammat Dina åsikter……”
    Nu är det inte fråga om bara mina åsikter . Från officiellt katolskt håll har sedan svenska reformkatoliker framträtt på internet gjorts gällande att dessa är en sorts extremister. Denna syn har kunnat vidmakthållas genom den censur som samtidigt pågår från officiellt håll. We are church, plus mängder av andra reformrörelser finns därute i den universella katolska kyrkan.
    Vore bra om du förkovrade dig en aning genom nedanstånde inomkatolska länkar som den officiella katolska kyrkan i Sverige aldrig refererar till.

    http://www.imwac.net/int/

    http://www.catholicsforchoice.org/

    http://www.womenpriests.org/

    http://helmutschueller.wordpress.com/

    http://www.pfarrer-initiative.at/

    http://arcc-catholic-rights.net/

    Om du är intresserad av den universella katolska kyrkan bör du också kolla Catholic National Reporter med jämna mellanrum.

    http://ncronline.org/

    // Irène

    PS Att allt inte är så entydigt och enkelt inom katolska kyrkan som du tror …….

    http://www.katolskvision.se/blog/?p=11309

  5. Bengt Olof Dike skriver:

    Iréne Nordgren,

    Jag håller med Dig så långt som till att en öppen debatt INOM en kyrka om representation och andra viktiga frågor är ej blott viktig utan nödvändig. Men internationellt har Din kyrka, som jag skrev, gjort stora insatser i demokratifrågor i stort, vilekt ej får glömmas.

  6. Irène Nordgren skriver:

    Bengt Olof Dike

    ”Men internationellt har Din kyrka……..”

    ”Min” kyrka -den svensk-katolska – är tyvärr en domesticerad sektliknande provins inom ramen för den världsvida katolska kyrkan. Antingen eller. Antingen hör man ihop och ”glömmer inte” internationella insatser men i så fall gäller att inte heller här i Sverige ”glömma” reformkatolikers starka ställning i särskilt tysktalande delar av Europa. I konsekvensens namn gäller att inte heller ”glömma” de negativa bedrifter som gjorts och görs i katolska kyrkans namn ute i världen- särskilt i FN.

    Ditt sätt att tilltala mig -som om jag vore en extremist – bevisar för mig att du köpt den bild av reformkatoliker som biskopsämbetet ansträngt sig för att lansera här i landet.

    Hoppas därför att du vill tillägna dig de länkar jag gett och som du inte skulle bli erbjuden av någon officiell katolsk företrädare i Sverige.

    // Irène