Nyheten om telefonsamtalet mellan USA:s president Barack Obama och den iranske presidenten Hassan Rouhani i slutet av september var sensationell. Efter mer än tre decennier av avbrutna diplomatiska förbindelser och militära och diplomatiska konfrontationer och öppen fiendskap talade nu de två nationernas presidenter med varandra, skriver Mohammad Fazlhashemi.
Det är långt kvar innan relationerna mellan de två länderna normaliseras, men bara det faktum att denna islossning har kommit till stånd är en sensation i sig. Samtalet blev möjligt efter den kursändring som ägde rum i Iran efter det senaste presidentvalet i Iran i juni i år. Då lade drygt femtio procent av de iranska väljarna sina röster på Rouhani som i sin valkampanj tog kraftigt avstånd från den tidigare populistiske presidenten Ahmadiejads konfrontationspolitik och hätska utfall mot väst.
Det är många som gläds över tövädret i relationerna mellan de två länderna, men det är också många som är missnöjda med detta. Hökarna i Iran, USA, Israel, Saudiarabien med flera länder vill gärna att fientligheterna länderna emellan fortsätter. De har öppet markerat sitt missnöje med den nya utvecklingen.
Det finns många spekulationer om bakgrunden till kursändringen i Iran, men också USA:s vilja att föra samtal med Iran på så hög nivå. En förklaring är att de ekonomiska sanktionerna som USA, EU och FN införde mot Iran på grund av landets kärnenergiprogram och misstankarna om att programmet var en täckmantel för kärnvapentillverkning har gett effekt och därmed tvingat landet till kursändring och en mer medgörligare linje gentemot väst. Denna förklaring kan stämma då landet bevisligen har drabbats hårt av sanktionerna. Oberoende rapporter talar dock om att de som har drabbats hårdast av sanktionerna är den iranska befolkningen som fått sin köpkraft halverat på ett år med galopperande inflation, höga livsmedelspriser, höjda hyror och dyrare medicin som drabbar de sjuka och svaga i landet.
Kärnenergiprogrammet har däremot inte avstannat. Det faktum att befolkningen lider av sanktionerna kan vara en av faktorerna till att den iranska regeringen har valt en annan kurs. Men frågan är om detta är hela förklaringen. En annan och lika viktig faktor bakom den iranska kursändringen kan, enligt en del bedömare, vara att landet har nu flera trumfkort i handen. Två av landets främsta rivaler i regionen, talibanregimen i Afghanistan och diktatorn Saddam Hussein, är borta tack vare amerikanerna.
Samtidigt har Iran skaffat sig stort inflytande i de båda länderna. Irak styrs idag av en shialedd regering som har mycket nära band till Iran. Detta har förvandlat Iran till en av regionens stormakter. Ett exempel på detta är landets stöd till Assadregimen i inbördeskriget i Syrien, som har lett till att Assadregimen lyckats hålla stånd mot alla rebellgrupper som stöds av såväl västländer som Turkiet, Saudiarabien och andra arabiska länder. Samtidigt har USA:s bakslag efter två invasioner i regionen gjort landet mycket försiktig när det gäller att inleda ytterligare militära konfrontationer i regionen. USA:s tvekan att slå till militärt i Syrien lyfts fram som ett bevis på den mer försiktiga linjen.
De två ländernas närmande till varandra tycks grunda sig på många bevekelsegrunder. En av de viktigaste verkar dock vara av ren realpolitisk karKtär. Båda ländernas högsta politiker tycks utgå från den grundläggande realpolitiska devisen att det inte finns några eviga vänner eller eviga fiender, det finns bara eviga intressen.