Jag tänker med förundran tillbaka över de senaste månadernas händelser. Jag har hunnit med mycket, klarat av mycket.

Stunden med tiggaren ger livet mening

Julia Ryberg

Jag tänker med förundran tillbaka över de senaste månadernas händelser. Jag har hunnit med mycket, klarat av mycket. Det har varit något av ett maraton. Jag blickar framåt. Det är mycket som ligger framför mig. Jag känner mig jagad av tiden. Jag tänker mycket på tiden. Hur mycket av den har jag, och hur ska jag prioritera? Hur ska jag hinna med påfyllning och vila? Det är så många som jag känner ett behov av att få umgås med, och det är många som behöver tid med mig. Tiden är en gåva, en resurs som jag vill använda väl. Tid är inte pengar, fast jag får betalt för min tid. Vart tar den vägen? Vad har jag att visa för den?

Jag berättar för andra om vad jag haft för mig. En uppradning av händelser, resor, uppdrag känns endimensionell när jag berättar. Varje händelse kan fyllas med liv och bli flerdimensionell. Jag skulle behöva timmar och dagar för att berätta om de otaliga möten, de förlösande orden jag fått höra i precis rätt ögonblick. Varje avklarad uppgift är som en pärla jag trär på mitt livs halsband, en kronologisk linje som sträcker sig bakåt och framåt. Lystern och glansen i varje pärla är det som jag egentligen vill dröja kvar vid, berätta om, leva av.

Dagligen påminns jag om att jag lever i två slags tid. Jag lever i den endimensionella kronostiden, jagad av kalender och klocka. Jag tänjer och lägger pussel med tiden. Jag kan mäta antal kilometer och mötestimmar och sidor skrivna. Jag lever också in den multidimensionella kairostiden, den omätbara, där benådade möten avlöser varandra. En del drabbar mig. En del upplever jag att jag hjälper Gud att skapa. Bereder plats. Det finns inget mätbart i dem, men de ger den energi som driver mig, fyller mig, mättar mig. Och det verkar som om de blir bara fler, när jag fått upp ögonen för dem, börjat förstå var de gömmer sig och hur jag kan locka fram dem. ‘Börja se allt som Gud, men håll det hemligt’, skriver sufiskalden Hafez. Det senare är ett gott råd—börjar man prata om det, låter man nog som en dåre.

Ibland kommer kairostider som oväntade gåvor. Ibland är jag medveten om att samarbeta med Gud i att skapa dem. ‘Har du tid?’ frågar en röst i telefon. Nej, det har jag inte, tänker jag. Det är ett skrivarbete som måste bli färdigt idag. ‘Javisst, vad har du på hjärtat?’ kommer orden någonstans ifrån, och jag bjuds in i en människas inre.

Folk kliver på bussen i en lång rad. Biljettläsaren är trasig. Folk försöker göra sig oskyldiga. Föraren säger glatt om och om och om igen—’Det är gratis! Kostar inget! Biljettläsaren vill inte vara med idag!’ Jag sitter längst fram i bussen och iakttar. Det blir ett kairosögonblick för mig—ett tillfälle att höra det rätta ordet. Det är gratis, kostar inget, jag behöver inte betala för att åka med på denna resa i tid och rum. Kontrollanten har tagit ledigt idag.

Jag stiger in i rummet där en vän ligger döende. Frågan hänger i luften: hur långt har hon kvar? När blir klockslaget då detta långa liv avslutas? Läkaren har sagt att det är en ‘skör tid’. Vad betyder det i dagar, timmar, minuter? De anhöriga får förstå, och jag får förstå, att kronostiden—tiden som behöver passas därhemma, därute—övertrumfas av kairostiden. De sista orden, dikten och bönen som läses nära örat, andetagen som kommer oregelbundet gör att tiden expanderar.

Det händer mig i kväkarandakten. I tystnaden, mitt i en tanke, stannar klockan och jag fylls av…ja, vad ska jag säga?…av någon sorts havande tomhet.

Det är inte så märkvärdigt egentligen. Kairosögonblick skapas när jag väljer att lägga slanten i handen på tiggaren istället för att kasta den i plastmuggen så där i förbifarten. Handslaget, blicken och ett leende hinner jag nog med.

Kommentarsfältet är stängt.