Finns det något mer att säga om den friande våldtäktsdomen i Tenstamålet? Reaktionerna har varit starka, och många har frustrerat kommenterat hovrättens dom. Som ett slag i ansiktet kommer därtill det faktum att hade övergreppen skett ett par månader senare hade killarna dömts efter den senaste lagändringen i sexualbrottslagen och domen hade kanske sett annorlunda ut. Då hade det ”räckt” att kvinnan ansetts vara i ett ”utsatt tillstånd” för en fällande dom. Men ingen kan veta säkert, lagändringen som trädde i kraft från den första juli är redan nu under diskussion om den är tillräcklig.

Den obehagliga känslan infinner sig att vi inte lever i en rättstat. Åtminstone inte när det gäller våldtäkt. Här verkar det i princip vara fritt fram. Man kan ställa sig frågan: Hur många killar måste det vara som deltar i ett övergrepp när inte sex stycken är nog för en fällande dom? Ska det vara åtta eller tio eller var går gränsen innan nämndemän och domare tar sitt förnuft till fånga och inte misstror kvinnans uppgifter? När blir en kvinna trovärdig?

När domar ter sig så verklighetsfrånvända som denna dyker en annan fråga upp: Kan det finnas ett klassperspektiv i den friande domen? Kan det spela in att den unga kvinnan var ifrån Tensta? Värderas kvinnors själar och deras underliv olika?

Naturligtvis skulle ingen domarkår i världen medge något sådant utan framhålla sin professionalitet och sin objektivitet. Vi vill naturligtvis desperat tro att vi alla i detta land är lika inför lagen. Samtidigt säger advokaten Elisabeth Massi Fritz, i en intervju i SVT:s Aktuellt 1 oktober, att det finns domare man som försvarsadvokat och brottsoffer inte vill ha i dessa mål. Jag antar att kunskapen och attityden hos domare ser olika ut. Synen på kvinnor och kvinnors sexualitet spelar säkert också roll för om en kvinna bedöms som trovärdig.

Vid den friande domen var det feministiska nätverket Femen på plats i hovrätten. Deras sätt att protestera med sina nakna överkroppar är ett tecken på den vanmakt som kvinnor upplever idag, att inte rå på förtryckande system och strukturer. När inget annat tycks vara möjligt får kroppen tala istället. Samma kropp som så ofta sexualiseras och skändas får bli ett vapen. Femen är högljudda i sitt uttryck. Något som ofta är svårsmält när det kommer från kvinnor. Men när kvinnor får bära skulden för att de blir våldtagna behövs alla protester.

”Hur säger man nej så att det blir mer nej?”. Den femtonåriga kvinnan i Tensta ställer sig denna fråga och juridiken resonerar på ett sätt som verkar helt obegripligt: Domaren Sven Jönsson säger till Aftonbladet (28/9): ”Flickan kan mycket väl ha sagt nej men det blir inte per automatik våldtäkt” och ”Detta kan mycket väl ha skett mot hennes uttryckliga vilja men om det inte varit utnyttjande av ett hjälplöst tillstånd är det inte våldtäkt”.

Det är ett verkligt stor problem att killar idag får signalen att det går att komma undan. Att ett nej från en kvinna inte behöver respekteras eller tas på allvar. Kvinnor ska inte behöva bära skulden för att de blir våldtagna. Femen lär oss att bli mer högljudda och tydliga på olika plan i samhället. Det övertydliga NEJ:et verkar sorgligt nog vara av största betydelse idag.