En hierarkisk kyrka har inget att ge och berätta i vår tid, där makten förfrämligar och bygger murar mellar människor. Var söndag längtar jag efter nattvarden, skriver Olle Sahlström.

Jag har aldrig i hela mitt liv upplevt sann jämlikhet; rangordningen i hög och låg har alltid visat sig. I vilken organisation, samfund eller gemenskap jag än har verkat i. Och jag har tagit stryk i strider för det jag trott på, och med tiden dämpat, tystat, vreden i mig; trött på min egen anklagande röst som till slut började eka tomt, som om den hade förlorat sitt fäste och grund.

Men efter år i Katarina församling – mässorna, mötena i Livsstegen, måltiderna, pigrimsvandringarna på Södermalm – är det som om jag har hittat tillbaka, återvänt till mig själv. Till den kärlekshungrande och jämlikhetstörstande portvaktsungen som jag en gång var. Återvänt till den i mig som väcktes till vrede över ett orättfärdigt klassamhälle.

Och till Svenska kyrkan och andra samfund vill jag säga; en kyrka som i sitt sätt att tänka, tala och handla inte visar på ett radikalt annorlunda sätt för människor att leva tillsammans motsäger sitt budskap och sin tro. En sådan kyrka motsäger sitt budskap om den inte i och genom sina handlingar visar vad Guds rike innebär; att det är gripbart, ligger och väntar, helt nära, alls inte långt bort. Att det vilar i oss.

Det är ett rike i fred, social rättvisa och jämlikhet utan varje slag av förtryck. Och riket är här, redan nu, som glimtar, när var och en av oss är fridfulla, när vi vaknar upp och flyr rikedomens, maktens och härsklystnadens sövande tyngd. När vi blir solidariska.

Men en kyrka som i sitt sätt att tänka, tala och handla inte gör motstånd mot en världsordning marinerad i jakt på rikedom, kändisskap, status och maktbegär är inte sann i sin tro. Den kan inte heller vara det om den själv är hierarkisk och patriarkal. Och jag tror att det är den kyrkan som befinner sig i kris, ingen annan.

Som en het andedräkt genom evangelierna andas buden: Fly makten! Fly rikedomen! Sida upp och sida ner, samma budskap. Så vad ska vi säga om en kyrka som tidigt blev rik och tidigt åtrådde världslig makt? Ändå har sprickorna alltid funnits där och genom dem har de levande orden brutit fram. Som de då och då bryter fram i min församling, och säkert också i andra.

Jag tycker om att stå så att jag kan se människors ansikten när de tar emot brödet och vinet. Öppna och sårbara ansikten. Ibland med en avvaktande hållning – Vågar jag? Och jag ser fram mot ögonblicket då vi reser oss upp, lätt generade, och ovant önskar varandra Guds frid.

Små enkla, vardagliga, till synes harmlösa, uddlösa handlingar. Men över dem välver sig en rymd- var gång vi möts ansikte mot ansikte – ett himlavalv om ni så vill, som visar riktningen, visar vilken vägen är, och vart den leder. Som glimtar av Guds rike.

Och var söndag längtar jag efter nattvarden.

Men måltidens ursprungliga och politiska sprängkraft har lakats ur. När de första kristna firade nattvard hade alla med sig bröd och vin; de fattigas bröd blandades med de rikas finare, de fattigas sämre vin med de rikas bättre och mer välsmakande. Man delade lika. Men eftersom man hade burit med sig mer bröd och vin än man åt och drack, gick alla ut och delade med sig till de mest behövande. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Nattvarden som motstånd till en orättvis världsordning och en glimt av ett annat rike, på en och samma gång. Kristendomen, en radikal motståndsrörelse.

I min församling har jag återvänt till mig själv. Ändå är jag inte tillfreds.

När jag går till kyrkan för en söndagsmässa, sitter jag still. Lyssnar på orden. Jag lyssnar och betraktar. Men jag går inte in i orden som jag kan när jag går, vandrar.

Inför min blick kommer Han alltid gående. Han förkroppsligar för mig en kyrka som inte är en organisation. Den är inte bofast, orörlig, med höga staket. Det är en nomadisk kyrka, vidöppen, rörlig, aldrig färdigbyggd, ständigt på väg. Alltid i motstånd. I allt han säger finns en nerv, en puls, som bultar av uppmaningar till uppbrott: Kom ut! Stå upp! Vakna!

Kroppsliga uttryck. Och det är som om gåendet och Hans ständiga fysiska uppbrott hänger samman med och förutsätter själva budskapet. Stå upp, följ mig, gå orden. Kristendom är uppvaknandets, uppbrottets och den närliggande förvandlingens religion. På väg mot ett annat rike.

Den yttre vandringen förlöser den inre. Och när vi går till fots, om vi går på rätt sätt, i närvaro och öppenhet, kan vi möta oss själva som de vi är; det är som en avklädningsakt. Vi kläs av våra skyddslager, lägger av våra samhälleliga roller, plagg för plagg. Alla de roller vi klamrar oss fast vid, blir som rö för vinden, ytskikt som vi går igenom. Ner och in i vår sanna belägenhet, till vår litenhet och hudlösa sårbarhet. Vi överlämnar oss. Vaknar upp, och kan erfara hur klasshierarkin upphävs för en stund, att vägen är klasslös. Och hur Guds rike då väcks till liv i oss. Som glimtar.