Den 28 augusti är det 50 år sedan Martin Luther King höll sitt historiska ”Jag har en dröm”-tal framför Lincolnmonumentet i Washington. 100 år hade gått sedan president Lincoln undertecknade emancipationsproklamationen, men 1963 var USA fortfarande ett land av institutionaliserad vit makt och apartheid. Exempelvis så höll 21 av de 50 delstaterna ännu fast vid förbudet mot äktenskap mellan svarta och vita.

Trots de många uppenbara orättvisorna i samhället levde en betydande del av den vita befolkningen i förnekelse. Enligt en gallupundersökning samma år hävdade nästan varannan vit amerikan att svarta hade samma jobbmöjligheter som vita. De flesta vita föreställde sig att svarta elevers utbildningsvillkor var likvärdiga med vitas. Och en förkrossande majoritet av vita var emot blandäktenskap (svarta var betydligt mer positiva).

Förhoppningarna på den unge presidenten John F Kennedy var stora inom medborgarrättsrörelsen. Samtidigt växte också frustrationen över att han gick så försiktigt fram i bekämpandet av orättvisorna. Det behövdes en push, och det blev massmötet den 28 augusti där King höll sitt tal.

King tryckte också på att det krävdes genomgripande förändringar, nu: ”This is no time to engage in the luxury of cooling off or to take the tranquilizing drug of gradualism. Now is the time to make real the promises of democracy”.

Massmötet brukar kallas March on Washington, men hela namnet var March on Washington for Jobs and Freedom. Arrangörerna ville göra tydligt att medborgerliga och mänskliga rättigheter hänger ihop med möjligheter på arbetsmarknaden och andra socioekonomiska villkor; ”the twin evils of racism and economic deprevation”.

Mycket har hänt på 50 år. Även om inkomst- och välståndsklyftorna fortfarande är hisnade i USA finns det idag på ett helt annat sätt en svart medelklass som på ett självklart sätt tar plats i det offentliga rummet. Mer gallupsiffror: 84 procent av vita tycker numera att äktenskap mellan svarta och vita är okej (96 procent av svarta). Men än är Kings dröm i mycket fortfarande just en dröm.

Obama, då? Nja, ingen skulle väl beskriva Indien som ett land genomsyrat av jämställdhet bara för att en kvinna (redan på sjuttiotalet) kunde bli premiärminister där. Inte heller innebär en svart president ett ”post-racial America”, om det blev ihjälskjutningen av Trayvon Martin och frikännandet av George Zimmerman en brutal påminnelse. Händelsen delar landet på ett plågsamt tydligt sätt: bara sju procent av svarta är nöjda med frikännandet av Zimmerman, siffran för vita är 54 procent.

Vita amerikaners förnekande av uppenbara orättvisor på en mängd samhällsområden är också fortfarande märkligt starkt. 69 procent av vita anser att svarta inte missgynnas i rättssystemet, en åsikt som delas av endast var fjärde svart. Att Högsta domstolen nyligen genom ett domslut urholkat en av medborgarrättsrörelsens stora segrar, rösträttslagen från 1965, och åter gjort det lättare för delstater att i praktiken diskriminera svarta väljare är djupt oroande.

Samtidigt: den amerikanska minister som glatt skulle skära i en blackfacetårta skulle aldrig kunna sitta kvar. Ett ledande nöjesetablissemang i USA skulle aldrig komma på tanken att smörja in en vit statist med brunkräm för att gestalta Josephine Baker, för övrigt den enda kvinna som höll tal under March on Washington.

Det har, trots allt, gjorts framsteg i USA som inte gjorts i Sverige.

Och även här, mer än vad många vill se, behöver vi tackla de onda tvillingarna rasism och ekonomisk utarmning, i den starka segregationens och de växande klyftornas Sverige. ”…even though we face the difficulties of today and tomorrow, I still have a dream”.