Inför det nära förestående presidentvalet i Iran minns Mohammad Fazlhashemi det senaste valet 2009. Då blev utgången hårda protester på gatorna, folk mot militär, och en populistisk Ahmadinejad vid makten. Erfarenheten från den arabiska våren i ryggen står mot ett hårt gallrat politiskt startfält, utsett och kontrollerat av det muslimska Väktarrådet.
Den 14 juni är det dags för presidentval i Iran igen. Efter det förra valet då den populistiske politikern Ahmadinejad snabbt utropades som valets vinnare riktades allvarliga anklagelser om valfusk mot myndigheterna och landets drabbades av omfattande protester. Demonstrationerna slogs ned brutalt och den gröna oppositionen som tycktes ha ett brett folkligt stöd kvästes efter några månader. Idag sitter två av 2009 års reformkandidater, förre premiärministern Mousavi och förre talmannen för det iranska parlamentet Karroubi, i husarrest och många aktivister har fängslats eller flytt landet.
Det är många som har frågat sig varför protesterna i Iran inte ledde till samma resultat som det som hände under den arabiska vårens inledningsskede. Varför sitter regimen i Iran kvar vid makten medan Tunisiens och Egyptens diktaturer tvingades bort från makten efter folkliga protester?
Det fanns många likheter mellan protesterna i Iran 2009 och utvecklingen i MENA-regionen (Mellanöstern och Nordafrika) under inledningsskedet av den arabiska våren. Det var den unga och välutbildade generationen som ledde protesterna som använde sociala medier för att bryta de etablerade mediernas ensidiga rapportering av händelserna. Ännu en likhet var makthavarnas reaktion på demonstrationerna. De bemötte protesterna med brutalt våld. Maktens företrädare dömde ut protesterna i arroganta ordalag och kom med anklagelser om utländsk inblandning.
Men där upphör likheterna mellan protesterna i Iran 2009 och de folkliga protesterna under den arabiska våren. Medan demonstranterna i arabiska länder enades bakom paroller som Folket vill störta systemet, var oppositionen i Iran splittrad. Delar av den gröna oppositionen ville förändra det politiska systemet i Iran inifrån och åberopade den iranska författningen som en grund för reformer i landet. Andra grupper ville ersätta det med någonting annat. Den iranska regimen använde splittringen inom oppositionen till sin fördel. Ännu en skillnad är de väpnade styrkornas agerande. I Tunisien vägrade militären skjuta skarp mot demonstranter och i Egypten framstod militären som den institution som skulle fylla tomrummet efter diktatorn Mubaraks fall. I Iran var de ordinarie militära styrkorna borta från den politiska scenen, medan revolutionsgardet och dess paramilitära Basijmilis deltog mycket aktivt i att slå ner protesterna.
Ännu en skillnad mellan protesterna i Iran och medborgarupproren i Tunisien och Egypten var att i de senare länderna lyckades man få med sig stora delar av befolkningen. De genomförde omfattande generalstrejker som till slut fick de auktoritära makthavarna på fall. I Iran lyckades den splittrade oppositionen inte med samma bedrift. Ytterligare en skillnad är de religiösa ledarnas och institutionernas agerande. En majoritet av de religiösa ledarna och institutionerna gav sitt stöd åt protesterna mot de auktoritära regimerna i MENA-regionen, men i Iran var det bara en handfull religiösa ledare som protesterade mot regimens brutala behandling av demonstranter.
Inför årets presidentval har det ärkekonservativa Väktarrådet sållat hårt bland kandidaterna. Ingen av dem som godkändes av Väktarrådet utmanar det grundläggande problem som finns inom det politiska systemet i Iran. Under valkampanjerna har det riktats kritik mot de senaste årens ekonomiska politik. Man har också ifrågasatt den populistiske presidenten Ahmadinejads utrikespolitik som lett till landets internationella isolering. En rad namnkunniga politiker och politiska grupperingar har manat till bojkott eller deklarerat att de inte tänker rösta i valet även om de inte vill mana till bojkott.
Oavsett hur det kommer att gå i valet finns en huvudfråga som hittills inte har fått någon lösning. Det gäller den paradox som det iranska politiska systemet bär inom sig. Problemet ligger i den parallella maktstrukturen i landet. Trots den demokratiska fernissan saknar de folkvalda maktinstanserna i Iran, oavsett om det är parlamentet eller presidentämbetet, egentliga maktbefogenheter. Den verkliga makten finns hos de icke-folkvalda maktinstanserna. Väktarrådet som granskar kandidaterna till parlaments- och presidentvalen består av 12 ledamöter, sex jurister och sex rättslärda. Dessa väljs inte genom allmänna val utan utses av den högste ledaren.
Parlamentet kan stifta vilka lagar det vill. Till syvende och sist är det Väktarrådet som avgör huruvida lagen träder i kraft eller inte. Dess uppgift är att granska huruvida lagen är förenlig med landets grundlag och rådets tolkning av den islamiska sharialagen. För några år sedan godkände det iranska parlamentet att FN:s kvinnokonvention skulle ratificeras av Iran. Väktarrådet underkände beslutet trots att 70 procent av ledamöterna hade gett sitt stöd åt det här beslutet.
Samma sak gäller presidentämbetet. Presidenten kan fatta vilka beslut han vill, men den högste ledaren kan gå in och häva beslutet. Han har den högsta exekutiva makten och kan lägga in sitt veto mot vilka beslut som helst. Ett exempel är från den senaste mandatperioden. Ahmadinejad avskedade sin underrättelseminister för tre år sedan. Ministern återinsattes på sin post av den högste ledaren Khamenei bara någon dag efter att han hade fått sparken. Ahmadinejad bojkottade regeringskansliet i 11 dagar i protest mot detta, men fick till slut bita i det sura äpplet att han skulle acceptera den minister som han hade avskedat.
Även om en stor del av den iranska väljarkåren och omvärlden skulle föredra en reforminriktad eller pragmatisk politiker på presidentposten, finns kärnan i problemet med det politiska systemet i Iran på annat håll, nämligen den parallella maktstrukturen.
