Kan också de nattsvarta stundernas ondska bli källor för ny godhet att födas ur? Julia Ryberg berättar hur kväkaren Emilia Fogelklou fann ett sätt att söka ljuset, ett sätt som står i skarp kontrast till vårt tänkande om offer och förövare, skuld och oskuld. Mitt i mörkret lyser vägen framåt.

Vägen framåt lyser genom mörkret

Julia Ryberg

Kan också de nattsvarta stundernas ondska bli källor för ny godhet att födas ur? Julia Ryberg berättar hur kväkaren Emilia Fogelklou fann ett sätt att söka ljuset, ett sätt som står i skarp kontrast till vårt tänkande om offer och förövare, skuld och oskuld. Mitt i mörkret lyser vägen framåt.

Jag åkte på retreat för att vila och samla kraft. I ryggsäcken fanns minnet av några ord som nyligen yttrats ur kväkarandaktens tystnad, då en deltagare bekräftade kväkarnas djupa engagemang att ‘tala sanning till makthavarna’ (speak truth to power) men undrade om inte vi behöver först och främst ‘tala sanning till oss själva’ (speak truth to self).

Det stämmer med ord ur kväkarnas lilla skrift Råd och Frågor: Var ärlig mot dig själv. Vilka motbjudande sanningar undviker du? När du inser dina tillkortakommanden, låt då inte detta nedslå dig. I andakten kan vi tillsammans finna visshet om Guds kärlek och styrka att fortsätta med förnyat mod.

Jag behövde vila. Jag behövde även tillfälle att begrunda mitt liv och ärligt rannsaka mitt inre. Retreaten erbjöd möte såväl med ljuset som med mörkret inom mig. Stunder av glädje och lätthet avlöste stunder av sorg, smärta och skuld. Livsbördan lättade när vi påmindes under middagsbönen om att inte axla ansvar eller skuld som inte är vårt att bära, men då trädde i klarare relief fram det ansvar och den skuld som faktiskt är mitt att bära i livets olika sammanhang.

Retreatledaren bjöd på livserfarenheter av kväkarmystikern och författaren Emilia Fogelkou (1878-1972). Han beskrev henne som en människa som sökte och fann ljuset. Ljuset var för henne, som det är för kväkarna, den yttersta Verkligheten, Gud, den kärlekskraft som genomströmmar världen.

Emilia beskriver två sätt att söka ljuset. Ett är att avskilja ljuset från mörkret, och jag mindes ord av kväkarrörelsens grundare George Fox, där han beskriver en uppenbarelse 1647: Jag såg en ocean av mörker och död, men en oändlig ocean av ljus och kärlek strömmade över mörkrets ocean. Jag känner igen min benägenhet att sortera livets händelser i det som är av godo och det som är av ondo. Handlade jag rätt eller fel? I konflikter—mina egna och andras—söker jag identifiera förövare och offer. Det är lätt att vilja dela tillvaron så, i hopp och tro att ljuset—det goda—härskar.

Det andra sättet att söka ljuset gav djupare genklang i mig. Hörde jag rätt, att det även gick en häpen, gemensam andhämtning genom rummet när retreatledaren beskrev Emilias andra sätt att söka ljuset? Vi kan nämligen söka ljuset genom att hämta upp det ur mörkret. Djupt inom oss finns ett hemligt och mörkt rum där ljuset bor. Att söka ljuset innebär beredskap att gå in i mörkret.
Dessa ord talade till mitt tillstånd, och min begrundan fick en djupare inriktning.

Jag återvände hem glad, utvilad och tacksam—redo att möta en rik och komplex vardag—med nya insikter i ryggsäcken. Lugnet skingrades snart av tre utmanande händelser. Först var att höra från en vän som i ett utsatt läge blivit föremål för myndigheters fyrkantighet och brist på medkänsla. Jag förbannande så väl institutionell som individuell brist på insikt och inlevelse.

Sedan var det en bekant som kördes ihjäl, när hon gick på ett övergångsställe, av en mycket ung bilförare.

Jag lever mig in i de anhörigas förtvivlan. För det tredje var det min egen hårda, frustrerade tirad om en bräcklig människa som står mig nära—ord som inte ämnades för hans öron men som han av misstag hörde. Jag hade oavsiktligt gjort mycket ont och kände mig kass. Jag fann ingen tröst i tanken att något gott skulle kunna komma ur det hela. Lugnet efter retreaten var som bortblåst, och tillvaron verkade plötsligt mycket mörk. Dessutom hade jag hamnat i de ondas läger. Jag hade plötsligt en hel del att fundera över.

Jag vill öva mig i Emilias andra sätt att söka ljuset. Jag går in i dessa tre mörka berättelser och begrundar. Jag tänker på kväkarnas historiska icke-våldstanke, som ursprungligen var främst av omsorg om förövarens själ och i andra hand om offrets. Vad gör det med en människa att behöva inlemmas i och företräda obarmhärtiga strukturer?

Jag ber en bön för makthavare som saknar insikt och för dem som har insikt, utan att våga eller kunna agera därefter. Jag ber en bön för den unge bilföraren som behöver hantera en livsskuld—även om det ‘bara’ var solen som bländade. Jag ber en bön för mig själv, att jag lär mig bättre hantera frustrationer som bygger upp i mig och förgiftar mitt sinne. Jag ber en bön för alla människor som vågar tala sanning till sig själva om sig själva, som står enligt Emilia ‘i skamstraffets hårdaste bundenhet’, hämtar ljus ur mörkret och går vidare, trots allt.

Mitt i mörkret lyser vägen framåt.

5 kommentarer på “Vägen framåt lyser genom mörkret

  1. Karin Ranieli skriver:

    befrielsen finns bara i Jesus Kristus. Han är det enda sanna ljuset, som lyser i mörkret. Jesus led och dog för vår salighets skull. Han förlåter synder och ger upprättelse.

  2. Gun-Britt Karlsson skriver:

    http://www.youtube.com/watch?v=TVjjiexZonI
    Lyssna på :Två ljus – här beskriver Björn Afzelius detta med att ” nu måste jag in i det mörka, nu måste jag ner i min brunn” – på ett sätt som jag tycker anknyter till Julias krönika och Emilias sätt att närma sig mörkret och ljuset.

  3. Karin Ranieli skriver:

    så vitt jag förstår, är vår enda befrielse att inför Jesus Kristus bekänna vår skuld, ty då är han trofast och rättfärdig och förlåter oss alla våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Vad Fogelclou eller andra säger är ointressant…vi har bara en enda att förtrösta på, vår frälsare Herren Jesus Kristus, som steg ned i mörkret för att besegra det…Jesus för världen givit sitt liv…

  4. Gun-Britt Karlsson skriver:

    Men Karin! Jesus verkar ju genom människor! Som följer hans väg. Och hans väg är genom mörker till ljus – som jag förstått det.

  5. Karin Ranieli skriver:

    följer man Jesus om man inte vill kännas vid hans undervisning om synd och skuld och omvändelsens nödvändighet? Följer man Jesus om man inte vill förkunna om ”Guds lamm som tar bort världens synder” ?