Vem ska ta ansvar för Svenska kyrkans medlemssiffror? För egen del kan detta ämne jaga mig: begrav bra, döp bra, vig bra, gör bra konfirmandlektioner, bra predikningar, bra möten, inte säga nej, inte vara trött – kort sagt, inte misslyckas. Det gäller ju kyrkans framtid för Guds skull!

Känner de som tillhör kyrkans ledarskikt på samma sätt? Eller skriver man som kyrkoherde under alla blanketter om utträden och sen går hem och sover gott ändå?

Självklart måste jobbet och dess bekymmer lämnas när man kommer hem på kvällen. Och än så länge strömmar ju lönen in ändå varje månad, till somliga i Svenska kyrkan mera, till andra mindre. Men ändå, vem tar ansvaret?

Vi talar inte om någons ansvar för detta alls i kyrkan. Inte ens ledarskiktets ansvar trots att det är dessa som ”äger” makt och inflytande och betalas därefter. Vi avskedar inte några chefer på grund av dåliga resultat helt enkelt. I det avseendet har Svenska kyrkan inte influerats av företagsvärlden.

Jag är säker på att vi alla, var vi än befinner oss i hierarkin, delar oron inför framtiden. Men jag kan uppleva att de som arbetar på ”marken” i församlingarna gör ett enormt arbete för att människor ska känna sig hemma i Svenska kyrkan och vilja stanna kvar. De får ta ett stort ansvar för alla möten med människor som på många sätt kan vara så avgörande. Avgörande för tron, för hoppet, för viljan att leva, för medlemskapet. Men detta tillåts inte synas i lönekuvertet. Inte heller i makt och inflytande.

En barnledare eller församlingspedagog inom Svenska kyrkan kan i gruppverksamhet och i öppen verksamhet träffa hundratals barn och föräldrar i månaden. Men de som arbetar med barnen i Svenska kyrkan får inte den högsta lönen. Tvärtom. Den ligger bland de lägre. Trots att det är dessa anställda som så uppenbart är ansiktet utåt och är kyrkan för människor.

Det behövs kredd i mängder på olika sätt åt barnledare och andra anställda. De som kämpar för att församlingarna ska leva fullt ut. Det gives inte alltid påkostade fortbildningar eller dyra studieresor åt dem. Maktens dörrar är ofta stängda och låsta. Man gör ”bara” sitt jobb, år efter år. Ganska oberoende av vad som bestäms bakom de där stängda dörrarna fortsätter många anställda det man är satt att göra. Barnen vill ju komma, föräldrarna likaså. Fikat ska dukas fram, programmet sättas, andakten hållas, barn måste tröstas, blöjhinkarna tömmas, ungdomarna måste få prata av sig och muggarna diskas.

Det finns många olika faktorer som påverkar kyrkan och därmed medlemssiffrorna. Alla inom kyrkan drar sitt lass, på olika sätt. Men jag minns en av mina första kyrkoherdar. Han startade själv kyrkkaffet på söndagarna. Inte genom att be eller beordra andra. Han gjorde det själv. Serverade och diskade undan. Det är inte svårt att föreställa sig vilken betydelse det hade! På det sättet erkände han vikten av detta sociala arbete. Detta erkännande var symboliskt viktigt för oss alla. Där och då arbetade anställd, chef och frivillig på lika villkor.

Avstånden mellan anställda, i makt, inflytande och lön, får inte bli för stora i Svenska kyrkan. Då förloras känslan, kraften och energin av att vi tillsammans och på lika villkor arbetar för Guds skull. Avståndet får inte heller bli för stort mellan anställda och frivilliga. När den som i Svenska kyrkans tjänst tjänar upp mot femtio tusen kronor i månaden och kan leva ett mycket gott materiellt liv, möter den frivillige i församlingen som är märkt av alkoholism, av materiell fattigdom, och som har inget eller litet hopp om att få arbete igen, sänder det signaler om en kyrka som tappat sin verklighetsförankring och trovärdighet. Klyftorna i samhället ökar. Men måste en folkkyrka avspegla detta samhälle, eller går det att vara en motbild?

Ytterst handlar det om vem kyrkan vill vara.