Parkerade bilar i lågor. Tonårskillar som kastar sten mot poliser. Militärliknande poliser i kravallutrustning som jagar tonårskillar. Förtvivlade och rädda boende som riskerar att få bilen uppbränd – och att bli biten av polishundar. Allt är så bekant. Det är som när det i september 2009 brann hemma i det annars så genomtrygga Stenhagen.

”Vi måste samla ungdomarna och prata med dem”, sa min granne Ali när vi betraktade den tilltagande förödelsen. ”Det här måste få ett slut”. Men hur? En annan granne, Yamina, gav det självklara svaret: ”Vi äter tillsammans!” Nästa kväll satt ett femtiotal ungdomar, mest killar, till bords i hyresgästföreningens lokal. Hemlagad mat trollades fram från olika kök i kvarteret.

Efter måltiden bad vi ungdomarna berätta om vad oroligheterna egentligen handlade om. Det stod snart klart att det inte fanns någon enkel och entydig orsak, bottnarna var många, men något återkom gång på gång i berättelserna: polisens attityder och sätt att agera. Racial profiling fanns långt före REVA. Polisen som allt annat än Kling & Klang.

Mina tankar gick osökt till journalisten Torun Börtzs bok Betongen brinner, om upploppen i franska förorter fyra år tidigare. Börtz berättar om en mamma, Nafi, som utbrister: ”De {polisen} angriper våra barn. När de kommer och kräver att få se deras id-handlingar låter polisen dem inte ens gå upp och hämta dem utan tar med dem direkt till polisstationen”. En annan mamma, Miriam, förklarar, med tårar av ilska och desperation: ”Vi är inte mot polisen, men vi är trötta på att de kroppsvisiterar våra barn från morgon till kväll… Vi har varit här i 30 år, nu räcker det. Vi vill bli respekterade”.

När freds- och dialogrörelsen Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, SMFR, besökte Husby i går onsdag fick man ta del av många liknande berättelser, bland annat om vuxna som försökt lugna ner situationen men blivit nerslagna av polis. Lyssnandet är viktigt. Det finns en stark frustration i förorten som måste tas på allvar. Kanske kan berättelserna också bidra till en förändring, om den politiska viljan finns.

Nyligen presenterade kriminologen Sara Uhnoo en studie om rasism inom svensk polis. Det är nedslående men viktig läsning. Rasistiska epitet likt dem som poliser rapporterats ha använt sig av i Husby verkar vara allt annat än engångsföreteelser inom kåren. ”Polisen gör inte ett lika bra jobb för alla grupper”, konstaterar Uhnoo.

Det saknas inte forskare – eller poliser – som delar den slutsatsen. Det behövs en genomgående, strukturell förändring av kulturen inom kåren. Många poliser mår dåligt av den och vill verkligen en förändring. Svensk polis måste vara hela Sveriges polis. Också förortens.