Ibland relaterar vi för mycket till historiska fakta och för lite till den större sanning som händelserna förmedlar, att något inträffade som förändrade människors liv på djupet, och att vi är förbundna med dem än idag. Det reflekterar Julia Ryberg över i sin krönika från Swarthmoor Hall, kväkarrörelsens vagga.

Vi hör historiens anrop i vår egen tids prövningar

Julia Ryberg

Ibland relaterar vi för mycket till historiska fakta och för lite till den större sanning som händelserna förmedlar, att något inträffade som förändrade människors liv på djupet, och att vi är förbundna med dem än idag. Det reflekterar Julia Ryberg över i sin krönika från Swarthmoor Hall, kväkarrörelsens vagga.

För första gången steg jag in i den stora, svala salen från 1500-talet på Swarthmoor Hall nära Ulverstone på Englands västra kust. Jag höll andan inför mötet med detta rum. På 1650-talet ägdes huset av den inflytelserike domaren Thomas Fell. Ryktet gick att hans hustru förhäxats av den unge kringresande predikanten George Fox. Fox genomgripande erfarenhet av Guds omedelbara närhet och tillgänglighet för alla människor fann genklang hos en snabbt växande och för etablissemanget hotande skara.

Denna grupp hånades med öknamnet ‘Quakers’ (darrare). De vägrade betala tionde till vad de uppfattade som ett förtappat prästerskap, hävdade kvinnors rätt att predika och vägrade edgången i domstol, eftersom den innebar en sanningens dubbelmoral. De förföljdes hårt med lagstiftning och anklagelser om häxeri. Judge Fell förstod att Margaret inte förhäxats utan starkt berörts av ett budskap som även han ville stödja. Utan att bli aktiv i rörelsen, upplät han sitt hus till kväkarna och satt i sitt angränsande bibliotek under de stilla andakterna med dörren på glänt—lagom nära utan att kunna anklagas för att vara kväkare.

Jag ville gå ner på knä. Här hände något stort för 360 år sedan. Här började den rörelse som varit min familjs arv sedan 1700-talet. Det är mäktigt att känna sig nära förbunden en historisk händelse. Nu skulle jag leda en retreat på Swarthmoor Hall för trötta brittiska kväkare som trofast tjänat i olika sammanhang och behövde återhämtning och inspiration. Nog behövde jag återhämtning och inspiration lika mycket som de. Vi var tolv stycken som såg fram emot livgivande dagar på denna historiska plats.

Mina känslosamma reflektioner stördes av gnagande frågor. Är det verkligen här det hände? Är det verkligen dessa stolar de satt i? Är textilierna äkta och är det verkligen den sängen som Fox sov i? Jag ville veta sanningen om vad som faktiskt hände. Då mindes jag liknande frågor när jag gick på Via Dolorosa i Jerusalem, besökte födelsekyrkan i Betlehem och satt vid Genesarets sjö.

Var det verkligen här det skedde? Vad var det som egentligen skedde? Behovet att veta sanningen om historiska fakta stod i vägen för att släppa in en större sanning att något hände som berörde på djupet, som grep tag på djupet, som förändrade människors liv på djupet. Jag hör ihop med det som hände för 2000 år sedan och med det som hände för 360 år sedan.

Något stort hände kring Jesus, något som förvandlade människors liv och gav lust och kraft att förändra samhället. Något stort hände kring George Fox, Margaret Fell, Isaac Penington, Elizabeth Bathurst och alla de andra, vars helt omärkta gravar jag vandrade till under eftermiddagspausen. Även då var det något som gav människor klarsyn och mod att verka för ett rättfärdigt samhälle. Det som hände är sant även om det inte hände precis som det står skrivet. Sanningen är att det Ljus som grep in, vägledde, förvandlade, tröstade, livnärde och utmanade då är verksamt i allra högsta grad nu. Var och en av oss inbjuds att tacka ja.

Retreaten på Swarthmoor Hall erbjöd både vila och utmaning. Det brast för en deltagare, som förtvivlat påminde oss om att Kristus korsfästs dagligen—eller var det formulerat aktivt, alltså att vi korsfäster Kristus dagligen? Ännu kraftfullare i så fall. En annan deltagare reflekterade över kväkarnas betydelsefulla roll i slaveriets avskaffande i Amerika—men påminde oss om att slaveri frodas mer än någonsin idag på ett otal lömska sätt. Är inte våra kläder slavarbetets produkt?

Jag fick höra om en ung kväkarflicka som arbetar i Afghanistan med något vattenprojekt. Sin fritid tillbringar hon i ett vidrigt kvinnofängelse, där hon lär kvinnor att sy—så att de har något att livnära sig på om och när de befrias. Jag tänkte omedelbart på Elizabeth Fry, kväkaren som pryder brittiska fempundssedeln. Hon tjänade på kvinnofängelse under 1800-talet och lärde kvinnor att sy—så att de kunde livnära sig när de utvisades till Australien.

Visionen om Guds rike levde kraftfullt hos människor kring Jesus. Den levde kraftfullt hos de tidiga kväkarna. Den lever nu hos människor av god vilja. Verkligheten visar oss dagligen att det finns mycket arbete kvar att utföra.

En sak behövde jag göra innan jag lämnade Swarthmoor Hall. Jag smög in med fiolen i den stora salen för att spela lite—jag ville egentligen lämna mig kvar i det historiska rummet. Akustiken var sagolik. Fiolen sjöng vackrare än jag tidigare hört och fingrarna hängde med. Under en kort himmelsk stund var vision och verklighet i samklang med varandra. Så här bör det vara jämt, tänkte jag, men det var dags att packa ihop, åka tillbaka till vardagen och kämpa på med bångstyriga fingrar i mindre klangfulla rum. Det kommer nog flera himmelska stunder.

Genom teologen Marcus Borg har jag lärt mig begreppet ‘thin places’, alltså bl a tider, platser och människomöten där vi förnimmer att Gud liksom ‘skiner igenom’ vardagen och våra hjärtan vidgas. Besöket på Swarthmoor Hall var sannerligen ett sådant ‘tunt ställe’, där vision och verklighet möts, korsbefruktar varandra och föder mod i oss att gå vidare ett tag till.

Kommentarsfältet är stängt.