Det som förenar oss mest, tänker jag, är erkännandet av vår identitet som en del av ett multikulturellt och multireligiöst samhälle. Ordet platsidentitet handlar om detta; att vara integrerade i ett multireligiöst och multikulturellt samhälle på lika villkor, skriver Helena Ekhem utifrån ett seminarium i Eskilstuna Stadshus om integration och mångfald. Mötet med den andre innebär att vi tillsammans skapar ytterligare en dimension till vår identitet.
Vi är många som har samlats i fullmäktigesalen i Eskilstuna Stadshus, många fler än de förbeställda tårtbitarna. Det är kommunens grupp för integration och mångfald, Fristadsgruppen, som har bjudit in till workshop och samtal och intresset är stort. Där finns representanter också från Botkyrka kommun och Malmö stad. Dessa tre platser ingår i en förstudie till ett eventuellt Unesco-centrum i Sverige. Här i Eskilstuna har man valt att fokusera på platsidentitet och det multireligiösa- och multikulturella samhällets möjligheter.
Vi är fem personer i panelen, bland annat min muslimska väninna och jag, som båda två ofta är ute i skolans värld och möter elever, samtalar och berättar om vår religion. Ibland möter vi skolklasser eller andra grupper tillsammans. Vi är stolta över att vara goda vänner trots skillnaderna i tro.
Vi sitter bredvid varandra när vi tar del av David Thurfjells föreläsning den eftermiddagen.”Den religion vi tillhör”, säger David som är docent i religionsvetenskap, ”är ju bara en tårtbit av vår identitet som människa”. Jag sneglar bekymrat på min väninna. Vi brukar ju samtala om hur religion och livshållning genomsyrar hela livet… Men hon verkar inte bekymrad. Snarare ser jag hur ett leende börjar sprida sig över hennes läppar. David fortsätter att berätta hur han menar: att det är många områden i livet som genomsyrar vem vi är, flera tårtbitar som formar vår identitet; där religiös identitet är en tårtbit, nationellt ursprung en annan, ålder, kön, sexuell läggning, yrke, utbildning, familjesituation, hälsa, samhällsklass, ekonomi, erfarenheter som vi bär på, utseende, fritidsintresse osv.
Min väninna lutar sig fram och viskar: Det är ju egentligen inte så konstigt att du och jag är vänner, vi har ju betydligt mer som förenar oss än det som skiljer oss åt! Vår vänskap är inte särskilt unik. Yrkesverksamma, troende kvinnor mitt i livet, med familj och intresse för människor, båda inflyttade till Eskilstuna för några år sedan. Så vad kan vi bidra med i det här samtalet?
Eftermiddagens samtal i smågrupper handlar om integration och jag slås av hur hopplöst snabbt det får drag av assimilation, anpassning. Den ena ska integreras in i den andres samhälle. De borde göra si och så. Vi ska göra si och så. Vi och de.
Mina tankar går till Israel och Palestina, där kompromissen två-statslösning nu känns som en utopi, hur mycket Obama än försöker uppmana till den under sitt besök. Ändå är två-statslösningen en yttersta konsekvens av ”vi och de”. Sida vid sida, men inte tillsammans. Bakgrunden är ju som bekant väldigt komplex. Men, vad är det som behövs för att människor ska kunna se sig som ett folk? Vad behövs här i Eskilstuna och Sverige, för att vi ska kunna se oss som bara ”vi” – inte ”vi och de”?
Integration kommer från samma ord som integritet och handlar om värnandet om egenheten; att få den egna identiteten bevarad och respekterad. Jag är jag och du är du, varje människa jag möter är någon annan än jag själv. Om någon försöker förändra vår identitet, då är det en naturlig reaktion att streta emot, att vilja bygga murar. Men om mötet med den andre innebär att vi tillsammans skapar ytterligare en dimension, eller tårtbit, till vår identitet – en tårtbit som kan ge samhörighet och nya möjligheter, då behöver ingen bygga murar.
Kanske är det här som styrkan i mötet med min muslimska väninna finns. Det som förenar oss mest, tänker jag, är erkännandet av vår identitet som en del av ett multikulturellt och multireligiöst samhälle. Ordet platsidentitet handlar om detta; att vara integrerade i ett multireligiöst och multikulturellt samhälle på lika villkor. En förutsättning för att våga den tårtbiten är att var och en får möjlighet att känna sig trygg i sin egen kulturella och trosmässiga identitet.
Då kan vårt samhälle bli ett inkluderande samhälle av främlingsnyfikenhet, med en blomstrande dynamik där möten sker mellan ett jag och ett du. Där ett plus ett blir tre och tårtor går att dela i långt fler tårtbitar än vi trodde var möjligt. Låter det som en utopi? Varför sträva efter något annat än den bästa av världar? Den här dagen räckte tårtan faktiskt till alla, trots allt.
