Pojken Abdullah ger hopp om framtiden. Han vet intuitivt det pappan och Iqbal inte har förstått – att ett jämlikt och jämställt samhälle också är positivt för mannen. ”Den gröna cykeln” kommer säkert att uppfattas som provocerande av ett antal konservativa män. Men om de tittar lite noggrannare och med öppna sinnen kommer de att märka att det inte är männen som står på de anklagades bänk utan systemet i sig, skriver Ylva Liljeholm som fortsätter att reflektera över den Saudiarabiska filmen ”Den gröna cykeln”. Läs också förra krönikan om filmen.

Jag har svårt att släppa den saudiarabiska filmen ”Den gröna cykeln” som jag skrev om i min förra krönika. Häromdagen visades den i film-samtalsserien IKON, på Folkets Bio Roxy i Visby inför en fullsatt publik. I diskussionerna efter visningen talade vi mycket om förtryckets kultur. Hur alla blir förlorare i en patriarkalisk och repressiv kultur, som Saudiarabien. Men också om hur ”Den gröna cykeln” har ett universellt tilltal, som är lätt att överföra till den relativa demokrati och den relativa jämställdhet vi har i Sverige.

Om man lägger ilskan och upprördheten över kvinnornas situation i Saudiarabien och resten av världen åt sidan och fokuserar på några av de manliga birollerna i filmen så blir det tydligt hur bristen på jämställdhet även drabbar männen (noterbart är att den här filmen inte klarar ett omvänt Bechdel-test*; alltså att det i filmen finns minst två män som vid minst ett tillfälle talar med varandra om något annat än kvinnor).

Filmen handlar om 11-åriga Wadjda och hennes dröm att få cykla. Det finns tre män i filmen som på olika sätt har en roll i Wadjdas liv. Det är hennes kompis Abdullah, chauffören Iqbal och Wadjdas pappa.

Iqbal arbetar som chaufför och kör Wadjdas mamma och andra kvinnor till deras arbeten. Jag gissar att han är palestinier. Man får veta två saker om honom. Dels att han har en dotter att försörja, dels att han är i landet illegalt. Hans situation är extremt utsatt. Samtidigt är han minst sagt oförskämd mot kvinnorna som är hans arbetsgivare. Han slår på dem som har ännu mindre att säga till om.

Porträttet av Iqbal är ett bra exempel på hur förtryck fortplantar sig nedåt i alla led. Iqbals egen utsatthet gör honom inte mer förstående för andras situation. Tvärtom – han utnyttjar den lilla nanorest av makt han har kvar och struntar i att hämta kvinnorna en dag. Wadjdas mamma kan inte ta sig till sitt arbete och riskerar att förlora det.

Wadjdas pappa älskar sin fru. Ändå lämnar han henne för att ta sig en bihustru. Wadjdas mamma kan inte få barn efter en svår förlossning och kan därför inte ge sin man en son. Pressen från pappans familj är enorm. Han känner sig tvingad att lämna sin första fru. Trots att han älskar henne och Wadjda. Trots att han inte har den minsta lust att försörja två familjer.

Både pappan och Iqbal är systemets totala fångar.
Det är i stället Abdullah, Wadjdas kompis som kanske, kanske står för något nytt.

Han leker med Wadjda utan att bry sig om det faktum att pojkar inte leker med flickor. Han till och med föredrar att vara med henne istället för med sina killkompisar. Han busar med Wadjda och snor hennes huvudduk utan att störas av att flickor inte ska visa sitt hår. Han följer henne hem till Iqbad där han i kraft av sitt släktskap med en mäktig man tvingar Iqbal att börja köra mamman till jobbet igen. Här utnyttjar han ett maktfullkomligt system för att hjälpa sin vän och det drabbar förstås Iqbal vars värdighet knappast blir större efter att blivit tillplattad av en pojkspoling. Men ändå – Iqbal är bitter och elak och vi i publiken köper nog den scenen just därför.

Abdullah deklarerar frankt att han tänker gifta sig med Wadjda när han blir stor nog. Han vill alltså gifta sig med en tjej som bryter mot alla tänkbara normer. Som är fri och som han vet aldrig kommer att ”lyda” honom. Han älskar Wadjda för den hon är; en frihetsälskande, envis, modig och fysiskt stark tjej som gör det hon måste göra. A girl´s got to do what a girl´s got to do… Abdullah ger hopp om framtiden. Han vet intuitivt det pappan och Iqbal inte har förstått – att ett jämlikt och jämställt samhälle också är positivt för mannen.

Regissören Haifaa Al-Mansoun skildrar detta med fingertoppskänsla och lyhördhet. ”Den gröna cykeln” kommer säkert att uppfattas som provocerande av ett antal konservativa män. Men om de tittar lite noggrannare och med öppna sinnen kommer de att märka att det inte är männen som står på de anklagades bänk utan systemet i sig.

Ps. För att en film ska klara Bechdeltestet måste den uppfylla följande kriterier:

• Ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer
• som pratar med varandra …om något annat än män