Tom Alands dokumentär om Inger Svensson, den första kvinnan som präst i Växjö stift, berörde många. Inger Svensson följde sin kallelse att bli präst och för detta fick hon betala ett högt mänskligt pris. Trots att hon var pionjären i detta stift, som var ett av de svåraste att tjänstgöra i som kvinna då, var hon bortglömd. Genom Alandhs efterforskningar och intervjuer får vi möta henne. I filmen ser vi inledningsvis en ung kvinna. Hennes ögon tittar bort men ändå inte. De tittar på oss, drygt fyrtio år senare. En kvinna som hade livet framför sig. I den bästa av världar skulle hon ha blivit behandlad med respekt och kärlek.
Men så blev det inte. Inger Svensson prästliv på Öland blev istället en Golgotavandring. Under mycket svåra trakasserier arbetade Inger och tjänade sin församling. Drickandet tog fart. Kvinnoprästmotståndarna lämnade inte henne i fred. Man ”sanerade” med vigvatten efter henne. Hennes telefon ringde på nätterna. Än idag finns misstankarna att de nattliga telefonsamtalen var organiserade. Hon uteslöts ur den kollegiala gemenskapen och blev hänvisad till sin far, prosten.
Inger Svenssons liv är en påminnelse om att teologi kan skada människor både fysiskt och psykiskt. Teologi kan bli en destruktiv kraft som leder till att människor förtrycks och förnekas sitt människovärde. Den som vill bortse från vad motståndet gjorde med henne eller förminska det, kan naturligtvis säga att ingen vet hur hon hade fungerat i ett annat yrke. Även där hade det kunnat sluta illa. Samtidigt: den som säger detta vet då mycket lite om att bli ifrågasatt i sin inre övertygelse, i sin identitet, i sin kallelse. Hur ont detta kan göra och hur ensam och utlämnad man kan bli. Inger Svensson blev dessutom mer än bara ifrågasatt. Hon förföljdes när hon utmanade den högkyrkliga ämbetssynen. Hon teg inte i församlingen och hon underordnade sig inte. Men priset blev högt.
Hennes styrka och mod förtjänar att framhållas. Likaså all den kraft hon visade när hon förnedrades redan från studentåren i Lund. Det är lätt att lägga fokus på hennes alkoholism och hennes misslyckanden. En kvinna som både dricker och stjäl har inte mycket att hämta av förståelse eller förlåtelse. Det var skamligt då och det är detsamma idag. Kvinnors felsteg döms hårdare än mäns.
Tom Alandh har gett Växjö stift och oss alla möjligheten att inte glömma. Inger Svenssons ”fel” var att hon var kvinna. Det gjorde henne mindre värd. Detta är en del av vår kyrkohistoria. Ingen kan förneka det som hände Inger Svensson. Då förnekar vi hennes liv men även andra kvinnors erfarenheter av att få stå tillbaka och inte bli tagen på allvar i kyrkan. Det är kyrkans uppdrag att upprätta människor. Tom Aland gjorde detta åt Svenska kyrkan. Han gjorde kyrkan en stor tjänst när vi fick möta Inger. Nu får hon vila i frid. Vi glömmer henne inte.
Det finns en förklaring till att Jeppe super.
Skulle vara intressant med en motsvarande dokumentär om Inger Svenssons pionjärkollega i det andra ”svarta” stiftet, Göteborgs Stift, Margareta Berntsson. Hon kan inte heller ha haft det lätt och då var det ändå 80-tal, när hon inledde sin prästgärning (på Skaftö).
En liknande text hade kunnat skrivas om Pär Ström och Pelle Billing (bortsett från alkoholismen och stölderna gissar jag) och hade kunnat ha rubriken: ”Feminism kan skada människor”, eftersom feminismen nu är den ideologi, som det inte går att sätta sig upp emot utan att riskera att få ”betala ett högt mänskligt pris”.
Och, som av en händelse, det finns en förklaring till att det är Jeppe som super, och inte Josefin. Det verkar helt enkelt som det finns ett ”glastak” för män i botten av samhällshierarkin, där många flera män än kvinnor är socialt utsatta, missbrukare, kriminella eller sådana som till slut tar livet av sig, för att de inte tar sig igenom ”glastaket” ens till ett för många ganska ordinärt och tryggt vardagsliv. Det konstaterar till och med den nyligen publicerade och synnerligen feministiskt impregnerade mansutredningen:
http://www.mänochjämställdhet.se/wp-content/uploads/2014/02/Sou-2014_6.pdf
Att man i denna utredning främst verkar söka orsakerna för dessa och andra problem, i männen (och pojkarna) själva – och i deras maskulinitet – snarare än i ”osynliga samhälleliga strukturer” (som företrädesvis används som ”förklaring” när kvinnor drabbas på något sätt), speglar väl bara hur dagens ”könsbias” eller ”könspartiskhet”, ser ut. Ansvaret för pojkars och mäns problem läggs på dem själva, medan ansvaret för flickors och kvinnors problem läggs på ”samhället”, ”strukturer” eller på ”patriarkatet”, men aldrig på dem själva. (Och sålunda lyckas feminister själva reproducera det som de säger sig hata: att män utmålas som ”aktiva subjekt”, kapabla att agera, medan kvinnor utmålas som ”passiva objekt”, som är utsatta för andras agerande.)
Hej John!
Jag måste bara få inflika här att du med ditt stora intresse i detta ämne kring jämställdhet och rättvisa mellan könen med jämna mellanrum snuddar vid intressanta spänningar inom diskussionsfältet. Till exempel, att du i ena stycket menar att ”feminism kan skada” (och då anför två personer till ditt exempel som har deltagit och organiserat angrepp på Turteaterns skådespelare) och i nästa stycke påpekar det (i mina feministiska ögon mycket rimliga) faktum att det finns feministiska utredningar om män som påtalar att det finns en utbredd utsatthet hos männen.
Att vara feminist är också att bry sig om den roll som männen baxas in i, det som vi benämner ”maskuliniteten” och som är lika mycket en social konstruktion som något av alla de diskursiva påhäng med vilka samhället bekläder kroppar som betecknas som ”kvinnliga”. Förlåt mig den intrikata meningen, har inte tid att skriva kortfattat.
Min poäng är att du sätter fingret på något viktigt: ALLA har rätten att finna sin egen väg, oavsett samhällets förväntningar. Ur det perspektivet är det en lika stor seger när en kvinna väljer att slänga ut sin bakmaskin som när en man väljer att ställa fram sin egen på bänken. Det innebär inte att män ska förbjudas att göra ”manliga” saker, bara att vi ska kunna börja känna att dessa saker inte är våra med någon medfödd nödvändighet.
Jag refererar gärna till Anna Ardins ”trettiotre anledningar”: http://mina33anledningar.com/2013/06/20/anna-ardins-33-2/
Detta kan jag hålla med om, även om exemplet med just en bakmaskin ter sig lite udda för mig:
”ALLA har rätten att finna sin egen väg, oavsett samhällets förväntningar. Ur det perspektivet är det en lika stor seger när en kvinna väljer att slänga ut sin bakmaskin som när en man väljer att ställa fram sin egen på bänken. Det innebär inte att män ska förbjudas att göra ”manliga” saker, bara att vi ska kunna börja känna att dessa saker inte är våra med någon medfödd nödvändighet.”
Sen menar jag att Pär Ström och Pelle Billing faktiskt bara använde sin grundlagsskyddade rätt, att ”oavsett samhällets förväntningar” uttrycka sina åsikter om SCUM-föreställningen och att den skulle erbjudas (eller påtvingas?) ungdomar som lydde under skolplikt och skyldighet att närvara i undervisningen. Hade de inte rätt att uttrycka dessa åsikter, menar du? De kunde väl inte veta hur andra skulle reagera och agera efter det, och du kan väl inte lägga ansvaret på dem för vad andra gjorde senare? Oseriöst.
Eller har du några mera påtagliga bevis för att de ”orkestrerade” de (tämligen uppförstorade) hot, som till exempel Medborgare X möjligen skulle kunna ha ansetts gjort sig skyldig till (som både Ström och Billing dessutom tog avstånd ifrån såvitt jag minns), eller att de skulle ha ”deltagit och organiserat angrepp på Turteaterns skådespelare” (vilket låter som en rätt grov anklagelse i mina öron)? Men det kanske räcker med att uttrycka sin egna icke-feministiska åsikter, för att det skall kvalificera som ett ”angrepp” på feminister, skådespelare eller ej, eller?
Detta får nog bli min slutpunkt i denna diskussion.
I varje seriöst sammanhang kräver man belägg som verifierar ett påstående, en liten fotnot så att vi andra kan kolla att påståendet stämmer, är t.ex. historiskt sant. Berättelsen om Inger Svenssons liv är för allvarligt för att besudlas med lösryckta ickeveriferbara påståenden. Så Helena Myrstener – upp till bevis för alla påståenden om det som rykten säger. För inte kan det väl vara rätt att vara med och odla vandringssägner, ex. den om vigvattnet.
Det vore väl än viktigare att ta i de frågor som bör resas utifrån hur SvK handskades/handskas med personal med alkoholproblem, hur man stöttar dem som känner sig utlämnade i svår arbetssituation, osv. Till detta hör naturligtvis hur arbetskamrater med andra uppfattningar behandlar sina medarbetare. Och där kan vi konstatera att SvK lätt kliver upp på prispallen vad gäller mobbing åt alla möjliga håll, inte minst majoritetens behandling av minoriteten. Och i ämbetsfrågan kan vi konstatera att tragiska övertramp har skett från ömse håll.
Men som sagt: verifiera dina påståenden så att vi har chans att på egen hand kolla upp sanningshalten!
Leif W. Östborg
Har förstått, efter att ha läst på om Inger Svensson, att det finns de som ser uppgifterna om mobbing av henne som myter eller vandringssägner. Jag kan förstå att det är svårt att ta in det som då skedde mot henne och hellre vilja se det som något påhittat. Det är en mänsklig reaktion att vilja bortförklara det som hänt, än att ta på sig någon slags kollektiv skuld för att en människa for så illa som Inger. Historierevisionister finns överallt!
Naturligtvis kan man säga att det inte fanns någon tillräcklig personalvård inom Svenska kyrkan då som fångade upp Inger Svensson. Men som alltid är det också viktigt hur människor runt omkring behandlar en person.
Att majoriteten idag skulle förtrycka minoriteten inom Svenska kyrkan vad det gäller olika uppfattningar, kan jag bara hänvisa till att det är fritt fram för var och en att föra det teologiska samtalet och ha olika åsikter.Det är också något som sker mellan olika riktningar inom kyrkan där det också finns att lära av varandra och använda till gagn för kyrkan. Det är högt i tak inom Svenska kyrkan och det ska vi alla vara glada för.
John Nilsson!
Tack för dina inlägg och ditt intresse i frågan.Du har satt punkt i denna diskussion skriver du, och det enda jag vill säga är att det gläder mig att du vill kämpa för den utsatte mannen. Det behövs idag när vi ser hur tex pojkar hamnar efter i skolan. Det jag skulle önska är att inte feminismen blir din stötesten.Det vinner vare sig män eller kvinnor på.Vi behöver hjälpas åt att synliggöra de strukturer,normer och konstruktioner som förminskar oss eller kastar in oss i en position där vi är utlämnade åt oss själva och därmed mer utsatta.
Hej Helena, tack för respons. Kort bara, jag hade ju satt punkt, sade jag… Du skriver:
…”och det enda jag vill säga är att det gläder mig att du vill kämpa för den utsatte mannen. Det behövs idag när vi ser hur tex pojkar hamnar efter i skolan.”
Då har vi glädjande nog ytterligare en allierad i kampen för pojkars förbättrade skolsituation och -resultat, nämligen Svante Nycander:
”Att pojkar har sämre betyg än flickor beror mer på biologiska än kulturella skillnader. Skolorna måste därför anpassa sin undervisning till pojkarnas förutsättningar.”
”Sällan omtalas skolans bristande anpassning till pojkarna som ett problem. I stället betonar man motsatsen: att pojkarna pratar mer på lektionerna – pojkarna ”tar för sig”. Man suckar över pojkar som ser ner på plugghästar – utan att fråga vad detta kan vara ett svar på.”
”Jag gissar att tiotusentals föräldrar upprörs av skolans bristfälliga sätt att möta pojkarnas behov. Det är inte rimligt att skilda könskaraktärer i unga år medför ett livslångt handikapp ifråga om utbildning och kunskaper.”
http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=2011#.UwpnQc7viot
Helena!
Nu har jag förunnats tillräckligt många år för att själv ha perspektiv på det som hände i SvK under de här åren. Och ja – det var övertramp från enskilda mot enskilda, men från ömse håll! Och det som är närmast att betrakta som vandringssägner är just de i media mest förekommande exemplen, ex. vigvattenbestänkning och mobbande telefonsamtal (till en person som enligt viss efterforskning inte hade telefon). Fler exempel finns naturligtvis. Ingen är betjänt av att gödsla och odla sådant, allra minst de som är i Ingers situation. Detta är alltså inte historierevisionism utan snarare ett försök att rensa bort det som inte är sann historieskrivning. Men den här typen av ”sägner” gynnar ju alltid den som vill smutskasta sin motståndare. Så har ju onekligen skett genom historien.
Även om ni på Dagens Seglora tycker utomordentligt illa om Dag Sandahl, så kan det vara viktigt att läsa det han skriver och söka svaren på hans frågor. För även om man tycker illa om Dag som person och hans språk, så kan man inte komma ifrån att han har en stark akademisk analytisk förmåga. Ibland är han t.o.m. pojken som säger att kejsaren är naken. Att gå in i en verklig analys av det som hände och händer är kanske det som verkligen lyfter minnet av Inger.