Hur kan det vara möjligt att anse att en person har skött sig under sin fängelsetid när man vet att hen inte varit beredd att gå in i den vård som är nödvändig för att minska återfallsrisken? Göran Lindberg släpps nu fri efter fyra år. Han har suttit två tredjedelar av sitt straff. Han dömdes till villkorlig frigivning och frisläppandet nu görs möjligt av att han sägs ha skött sig. Men hur kan man resonera så? Hade han tagit emot den vård som erbjudits honom, då hade han skött sig. Att säga något annat är att vara naiv och göra det lätt för sexbrytare att fortsätta.

Återigen ser vi ett rättsväsende som inte tar hänsyn till kvinnor. Nu vet ingen om Lindberg har förstått vad han gjort eller om han tänker upphöra med de sadistiska sexuella övergrepp och våldtäkter som han tidigare ägnat sig åt. Frisläppandet tycks vara en ren chansning. Detta är ett högt spel som samhället ägnar sig åt med människor, och i detta fall unga kvinnor, som insats. Kriminologen Jerzy Sarnecki försvarar frisläppandet och hävdar att Lindberg är 67 år och att han knappast vill in i fängelse igen. Å andra sidan, vad har denne f.d. länspolismästare och rektor på Polishögskolan att förlora nu? Allt har ju redan rämnat.

Med detta fall som bakgrund tycks det som om samhället står handfallet inför sexförbrytare. Det går inte att tvinga någon att ta emot vård, säger man. En sådan vård kan aldrig bli framgångsrik. Men är det så här vi vill ha det i Sverige? Borde inte åtminstone strafftiden löpa hela vägen ut så att man kan fortsätta försöka erbjuda vård och samtal? Det måste vara det minsta man som samhällsmedborgare kan begära. Man kan väl helt enkelt inte bara ge upp och släppa ut människor i detta tillstånd på vinst och förlust?

När Göran Lindberg ertappades var han förmodligen på väg att begå avskyvärda handlingar mot en 14-årig flicka. Gripandet sände chockvågor genom poliskåren. Frisläppandet av honom tyder på att man verkligen ger upp de svåraste förbrytarna och låter dem vara.

Den värsta slutsatsen blir att samhället inte bryr sig om exempelvis kvinnor och barn. Att man inte förstår de svåra trauman offren utsätts för. Att vi vant oss vid att denna typ av brott begås mot exempelvis kvinnor. I värsta fall att detta är något vi får leva med. Föraktet mot kvinnor, transsexuella, homosexuella finns där ständigt runt omkring oss i vår kultur att det inte längre är självklart att agera mot detta med full kraft. Men detta kan vi faktiskt inte leva med.

Rättsväsendet borde nu faktiskt erkänna att man misslyckats. Det är ett sätt att komma vidare i diskussionen om vård ska vara frivilligt eller inte på fängelserna i detta land. Man måste också fördjupa synen på vad det innebär att ” ha skött sig” under fängelsetiden. Om fängelse enbart innebär förvaring och inlåsning av människor har vi inte kommit långt. Människor ska också komma ut en dag. Detta måste stå i fokus under en fängelsevistelse.

Lindberg måste naturligtvis få en chans. I samhällets ögon är han nu en fri man. Han har tagit sitt fängelsestraff och vad som nu sägs har han gjort det på allra bästa sätt. Men ändå, det viktigaste fattas. Det är något annat att vara fri. Fri är man om hatet och lusten att förnedra och skrämma har slocknat. Det är ansvar och empati. Det är att vara villig att bryta destruktiva beteendemönster. Om detta vet nu ingen annan än Lindberg själv. Vi andra får hoppas. Fallet Göran Lindberg sätter fingret på flera viktiga samhällsfrågor.