Den där radikaliteten. Den väcker en längtan. Efter ett ledarskap inom Svenska kyrkan som är så långt från sammanträdesbordet, tjänstemannen och direktörskapet man kan komma.
Påven Fransciskus har nu blivit utnämnd till årets personlighet i den amerikanska tidskriften Time. Frågan är om påvens popularitet och reformation av den katolska kyrkans högsta ledarskap väckt något också hos de som idag sitter vid makten i Svenska kyrkan? Har de påverkats av honom och det sätt som han lyckats överbrygga klyftan mellan teologiska doktriner och ”vanligt folk”?
Ja, kommer vi att få se Svenska kyrkans biskopar boendes i lägenheter i något socialt utsatt område? Kommer vi få se stiftskanslierna inhysas i något höghusområde? Kommer vi få se Svenska kyrkans högre ledare tvätta fötterna på hemlösa i något av storstädernas härbärgen på skärtorsdagen? Kommer de att besöka och välsigna internerna på våra fängelser?
Vill de gå runt på gatorna och hälsa på de alkoholiserade, krama tiggarna och de prostituerade?
Anna-Karin Hammar betonar att Svenska kyrkan inte alls rullat tummarna under det gångna året utan människovärdet har försvarats när det gäller klimatet och de tiggande romerna. Det är otvivelaktigt så att biskopar tagit upp kampen mot klimathotet och att enskilda inom Svenska kyrkan kämpat och kämpar för romerna.
Klimatfrågan är en överlevnadsfråga och det engagemang som nuvarande ärkebiskopen visat i vapenexportfrågan är enormt viktigt. Det spelar roll och särskilt i vapenexportfrågan kan ärkebiskopens engagemang ”irritera”. Klimatfrågan utmanar vår livsstil och vapenexportfrågan ifrågasätter den svenska neutraliteten och den svenska etiken. Båda frågorna handlar också om ekonomiska intressen.
Svenska kyrkan har verkligen tagit strid mot kvinnoprästmotstånd och frågan om samkönade äktenskap. Något som vi förmodligen inte kommer att få se i den katolska kyrkan, ens med en denna nya påve. Men det behövs ny energi nu in i kyrkan, det behövs en social radikalitet i ett Sverige där de sociala orättvisorna ökar, rasismen frodas och nazisterna går till attack. Det behövs ett ledarskap som genom egna handlingar sanktionerar det sociala engagemanget och kampen för människovärde i ännu högre grad inom Svenska kyrkan.
Det skulle vara så befriande och betyda så mycket om man vågade släppa rädslan för att ses som partipolitisk men ändå våga vara politisk.
Den absolut mest ångestladdade frågan i sammanhanget är om Svenska kyrkan någonsin kan bli trovärdig i sociala frågor med tanke på hur rik denna kyrka ändå är. Men ”låt stiftets pengar arbeta” skrev Sofia församlings kyrkoherde Johanna Wolf Öhman nyligen på twitter i förslaget om en mötesplats i kyrkans regi på Centralen i Stockholm. Att låta pengarna arbeta där människor finns i sin vardag är ett sätt att bli trovärdig.
Om kyrkans ledarskap vill medverka till en ny social radikalitet inom Svenska kyrkan har naturligtvis också med kyrkosynen att göra. Vem vill Svenska kyrkan vara 2014? Radikal eller sådär oförargligt lagom? Eller vill hon på allvar bringa himlen hit till jorden?
Har Du glömt de fantastiska sociala insatser, som exempelvis Klara församling i Stockholm gör? Är inte de förebilder, om några, på social radikalitet? För övrigt gör faktiskt också katolska kyrkan otroligt mycket i socialt avseende.
Men glöm inte kyrkans missionerande uppdrag. Nu, om någonsin, när sekulariseringe griper omkring sig, behövs en missionsoffensiv, där Ordet sätts i förgrunden. Missionsbefallningen verkställd i församlingar, av stift, av kyrkans nationella nivå! Den befallning, som tycks vara om inte helt bortglömd så ändock fördåt sidan i vår kyrka. Varför? Missionsbefallningen och trosbekännelsen förhåller sig ju direkt till varandra.
Och visst skall kyrkan med skärpa reagera mot rasismen och den politiska extremismen i samhället (enligt Säpos högaktuella rapport är hotet just nu störst från vänsterextrema grupper)och självfallet alltid stå på demokratins och frihetens sida. Märk väl att demokrati är det bästa skyddet internationellt mot krig och konflikter!
Bengt Olof Dike!
I min text talar jag om ett samlat grepp i kyrkan kring sociala orättvisor. Där ledarskapet visar vägen, via skrivbordet, teologi och sammanträden, men också i handling på ett mer avgörande och klargörande sätt.
Vad det gäller mission så är min tanke att kärlek och omtanke alltid måste komma först!
Det är lätt att peka på att undervisning av människor måste ske idag men det är inget vi kan göra ut i ”tomma intet”. Det måste finnas förtroende, trovärdighet och brinnande hjärtan för hela människan.
att finnas där människor är handlar inte om att ha en diakon på ett köpcentrum utan mer om att vara kyrka för de som vistas i vårt land. Det blir ofta så att en enda person får representera hela Svenska kyrkan. Jag tror att det är oerhört väsentligt att kyrkan syns och berättar att människans värde är heligt.. men det kan aldrig vara så att en anställd bär ansvaret för att kyrkan är representerad. Kyrkans medlemmar måste bli medvetna om sin kallelse att bära bud om liv till världens nöd. Hur gör vi det?
Att lägga över ansvar på ämbetsbärare och anställda är att handla efter invanda snart förlegade mönster… vi måste bemyndiga alla våra medlemmar att stå för människans värde och livets okränkbara villkor.
Jag tycker det är oerhört problematiskt att kyrkan identifieras med oss som får lön från en församling eller stift.
Hjalmar Fryklind!
Visst är det viktigt att se kyrkan som större än de anställda.Den kyrkosynen tror jag har medvetandegjorts mer och mer och syns bla med den betoning av frivilliga som finns idag inom Svenska kyrkan. Den märks också i betoningen av att varje döpt är kyrka på sin arbetsplats eller i något annat sammanhang där hen befinner sig. I det nya handboksförslaget kom detta till uttryck i momentet Sändning.Men det var inte det som var ärendet i denna text denna gång!
Nu var det dags att lyfta upp ledarskapet och sätta fokus på det!Inte på ”fotfolket”! Ett ledarskap som, enligt mig, har kommit att bli mer och mer ett institutionslikt ledarskap än ett sakramentalt. Ett ledarskap som göms bakom skrivbord och sammanträden. Ett ledarskap som faktiskt har ansvar att ”bära bud om ” liv som du skriver.
Jag anser att ledarskapet inom Svenska kyrkan har ett stort ansvar som anförtrotts dem och som de betalas för.Ett ansvar som jag har försökt skissa på i min text som handlar om, att i ord och handling – med egna exempel, arbeta mot sociala orättvisor. Detta ansvar kan inte enbart läggas över på andra.Den synen tycker jag är förlegad med en topp som ska styra men inte genom egna exempel tala och arbeta för att göra Guds vägar och stigar raka och jämna.
Påvens popularitet handlar just om detta. Någon som med sitt eget tydliga exempel handlar. Någon som skulle ha kunnat luta sig tillbaka bakom skrivbord och gå in i bekvämlighet på olika sätt, men väljer en helt annan väg.
Jag ser alltså gärna en diakon eller en kyrkoherde på ett köpcentrum eller på gator och torg!