Kom igen, Svenska kyrkan, varför en julkalender 2013 som skulle platsa i Sverigedemokraternas ”Ge oss Sverige tillbaka”- kampanj? Lite elakt kanske, men likheten är påfallande om man ser till bildspråket på julkalenderns framsida: en uppenbart arrangerad gudstjänstscen i en varm, mysig och väldigt traditionell kyrka. I predikstolen står en modellfager manlig präst. Bänkarna är välfyllda. I koret står en liten barnkör. Ingen har något synligt handikapp. Ingen bryter av. Alla är prydligt välklädda och välfriserade – och vita.
Det är som en illustration av det föreställda enhetssamhället. Man märker inte att omkring två av tio svenskar – tre av tio i Stockholm och Göteborg, fyra av tio i Malmö – i dag har bakgrund i något annat land, att det finns mer än 50 000 adopterade från länder som Korea, Kina, Etiopien och Sydafrika. Andra än vita hittar man på julkalenderns baksida, som – vilken överraskning – hjälpbehövande i Afrika, klädda i trasor.
Jag tänker på min tioåriga dotter, född i Östra Afrika. I skolan får hon kämpa med att förklara för lärare och kamrater att man också kan ha det väldigt bra där: ”Nej, jag svalt inte, jag hade godis! Och vi har jättegod mat!”. Hon vill ha rätt att vara stolt svensk och stolt afrikan.
Av Svenska kyrkans julkalender får vi också veta att ”I Sverige arbetar samhället för att alla barn ska få må bra och ha mat och hem och vuxna som bryr sig om en”. Säg det till de barnfamiljer som fortsätter att vräkas av kommunala bostadsbolag eller till de barn migrationsdomstolarna skickar iväg till ett liv i Kosovos slum, trots att de inte känner något annat land.
Om julkalendern (utgiven av Svenska kyrkans Internationella arbete, Svenska kyrkans Unga och ACT Alliance, med Svenska kyrkans logo på framsidan) bara varit ett olycksfall i arbetet, men med få undantag går konceptet igen, gång på gång, i Svenska kyrkans informationsmaterial.
Förra året kom tidningen ”Schysst spel”, framtagen som en del i samarbetet mellan Svenska kyrkan och landslagets fotbollsskola. Där får ”du” träffa Mose: ”Barn är lika. Över hela jorden. Men livet kan vara helt annorlunda mot ditt. Mose, som bor i ett fattigt land får ofta gå hungrig och utan vatten. Mose gillar att spela fotboll. Precis som du…”.
Självklart är ”du” vit. Och ”du”, iklädd komplett fotbollsmundering, räcker Mose, barfota och med trasor till kläder, en flaska med vatten. Mose, som är tecknad brun, har också fått knallröda, stora läppar. Nej, det känns inte särskilt fräscht. Inte långt från det tidiga 1900-talets gåvoskrin med en tacksamt bockande afrikan.
I julkalendern, fotbollstidningen och mycket annat material från Svenska kyrkan inkluderas inte mina afrosvenska barn i begreppen ”vi” och ”du”. Deras självklara hemortsrätt i Sverige bekräftas betydligt oftare i leksaks- och modereklam än i Svenska kyrkans informationsmaterial. Företag som säljer varor har börjat förstå hur dagens Sverige ser ut, och än mer morgondagens.
Varför kan inte Svenska kyrkans informationsansvariga också se det?
”Vit” jul i Svenska kyrkans kalender 2013
Det kan vara så att kyrkokansliet överlämnat till en PR byrå att ta fram förslag till julkalender. Det här är väl då vad man tänker om Svenska kyrkan i juletid.
Kom igen Peter Lööv Roos. Hur ser verkligheten ut i en svensk gudstjänst i en svensk kyrka i Sverige? Svar; den ser olika ut.
Hur ser du hudfärgen på alla i kalendern? Vad är din absoluta definition av ”en modellfager manlig präst”? Hur ser du dolda handikapp och sexuell läggning i kalendern? Har du kollat i vilket land kalenders Lucia är född? Och Marias bakgrund? Kom igen! Öppna alla luckor och låt oss hjälpas åt att låta Svenska kyrkan bli en folkets kyrka för alla. Oavsett hudfärg, kön, sexuell läggning, utseende.
Du vet att ”informationsansvariga” på kyrkokansliet inte går Sverigedemokraternas ärenden. Att antyda det är varken elakt eller modigt, det är bara trist. Du vet vårt samarbete och våra nätverk för att motverka främlingsfientlighet. Vi vill inte konstruera en perfekt bild, men vi vill sträva mot den. Vi vill, som du, se tillvaron i färg.
Tack för att du lyfte frågan, vi kan ta ett nytt samtal då alla luckor öppnats. Jag möter dig gärna i det, ansikte mot ansikte.
/Gunnar Sjöberg,kommunikationschef på kyrkokansliet
Jag tycker bilden mer påminner om bilderna i Jehovas Vittnens publikationer, men i sak håller jag med dig
Bra Peter! Jag är också väldigt trött på de tvålfagra, alltid vita, personer utan synliga livserfarenheter man möter i kyrkans skrifter och på omslaget till kyrkliga skrifter. Jag vägrar läsa dem, de människorna representerar inte min gudstro.
Hej Gunnar. En vän i ett forum för föräldrar till afrosvenska barn (mer än 900 medlemmar sedan starten för ett år sedan) och som arbetar mycket med bilder och texter, reflekterar så här: ”Om man låter alla grupper representeras, så är det inget man som läsare/konsument ska behöva gissa sig till. Det måste synas och vara tydligt, annars har ju budskapet misslyckats, om det är mångfald som ska framhävas. Det kan hända att det ligger jättefina värderingar bakom, men det syns inte. Antingen är det misslyckad kommunikation eller så brister kyrkan i kunskap om mångfald”.
Jag vet att det i Svenska kyrkan finns mycket av engagemang för att motverka främlingsfientlighet. Det görs mycket bra! Men det är inte vad min krönika handlar om. Jag vill jag lyfta frågan hur normer, ofta omedvetna normer, styr bildval och sätt att uttrycka sig; hur omedvetna normer exkluderar, talar om vem och vilka som räknas till ”vi”, vem och vilka som räknas som ”du”. För att ta kalendern igen: Min tioåriga dotter kommenterade den med att ”Det finns inte bruna för dom tror att bruna är muslimer och dom vill inte att muslimer ska vara där”. Nja, då har man inte riktigt lyckats med kommunikationen.
Tyvärr, och det menar inte bara jag, är det inte alltid så jättebra ställt med medvetenheten om sådana normer inom Svenska kyrkan. Jag menar inte att man delar sverigedemokratiska värderingar, självklart inte, långt därifrån, men jämförelsen med SD:s bildspråk är inte alldeles långsökt (mäklarvärlden hade också kunnat vara ett exempel): vitheten är helt dominerande i så många publikationer, både tryckta och på nätet. Särskilt den medelklassiga vitheten är helt dominerande, slentrianmässigt så, verkar det som. Vad det beror på kan man ha många tankar om, men så ska det inte behöva vara, och det tror jag egentligen väldigt många vill ändra på, självklart också kommunikationsansvariga, både på kansliet och runt om i landet
Tack för din inbjudan Gunnar. Gärna ett samtal, ett möte ansikte mot ansikte. Gärna tillsammans med flera, i seminarieform. Med många kunniga om mångfald, bild och språk. Vi kan än mer än vad vi är idag bli en verklig folkkyrka, för dagens och framtidens Sverige./Peter
Jag är också gärna med på ett seminarium! Föräldrarösten i Peters svar till Gunnar ovan är klockrent. Och det som är bra kan göras bättre.
För bara ett par årtionden sedan var en mörk-
hyad en sevärdhet i vårt land. Inte är det konstigt, om det fortfarande firas gudstjänst
där alla är ”blekansikten”. Det måste vara
mest dumhet att bråka om sådant.
Leve mångfalden men inte enfalden!
Hej igen Peter! Tack för din kommentar. Jag är naturligtvis beredd att instämma i kritiken, jag ville markera att informationsavdelningen på kyrkokansliet inte vill associeras med ”Ge oss Sverige tillbaka-kampanjen”. Vi måste vara på tå inte minst i bildval – inte bara för att återspegla hela Svenska kyrkan utan också bygga in och stärka de värderingar vi vill stå för.
En del har också hört av sig direkt till mig och vi kommer inför nästa års kalender att ha referenspersoner. Det arbetet påbörjas redan i början av 2014, så låt oss återkomma då! Allt gott/Gunnar
Hej Gunnar. Tack för ditt svar, det fyller mig med tillförsikt. Det har också fått positivt gensvar hos andra föräldrar till afrosvenska barn. På återseende! God jul & ett Gott nytt år/Peter