Jag talar om antologin ”Ingens mamma, tolv kvinnor om barnfrihet” (Atlas förlag, redaktör Josefine Adolfson). Det är en bok som tar upp ett viktigt ämne. Ett ämne som har med synen på kvinnor och kvinnors rätt att välja sin egen väg i livet.

För att vilja få barn och sätta detta i verket anses ju vara det normala för en kvinna. Ja, vara själva den djupaste biologiska meningen men också den religiösa och den kulturella meningen med hennes kropp och väsen: att ge liv i form av ett barn och sedan leva för det. Allt annat ses snarare tecken på något som närmar sig det sjukliga, förvridna och framförallt onormala.

Kvinnor idag översköljs av budskapet om familjen. Den lyckliga familjen. Den trendiga familjen. Kändisfamiljen. Kungafamiljen. Kärnfamiljen. Unga kvinnor lämnas, som sagt, absolut inte i fred att göra sitt eget val. De ges små möjligheter att få känna in och upptäcka sin egen väg och få stöttning i detta både från samhället och från den närmaste omgivningen. Vi vet också att möjligheterna börjar begränsas redan på dagis där leksaksbarnvagnarna kan stå på rad och bebisdockorna har både nappflaskor, ombyteskläder och egna små sängar.

Många är också de som i ångest tog sig igenom barnafödande ålder utan att bli gravida för att de någonstans inom sig själva inte ville det utan kände att barn inte var deras väg i livet. Ångesten över att inte följa normen och vara en av de kvinnor andra iakttog för att se tecken på eventuell graviditet: Alla vet vi hur sådana kommentarer går, helt öppet eller i smyg. När det kommer till somligt är vi tillbaka i föreställningar om att någon annan än kvinnan själv äger hennes kropp.

Men den ångest och oro som har lagts på kvinnor och fortfarande görs, måste lyftas bort. Gärna av den eller de som lagt den på den enskilda kvinnan.  Den ångest som kom sig av normen som säger: Du kan inte bli lycklig utan barn, du har inte levt ett helt liv då”. Men istället är det ofta tystnad. Både från samhällets och den närmaste omgivningens sida. Ofta för att detta är svårt att hantera av olika anledningar.

Bilderna av hur ett liv ska vara och te sig kan ju sitta som berget. De biologiska föreställningarna om en kvinna likaså. Även frågor som vad livets mening är kan ställa till det. Men böcker likt ”Ingens mamma” kan spela roll. Det behövs röster som befriar till att våga leva det liv som är det egna.

För i detta nu lever kvinnor i denna ångest, pålagd till stor del av andra. Idag bestämmer mammatidningar, heminredningsreportage eller filmer som kretsar kring den goda familjen med någon förveckling, kvinnans uppgift. Något som tidigare kunde bestämmas av t.ex. religionen.

De kvinnor som vågar berätta om sitt eget liv och sina egna val förtjänar all respekt. Eller som helt enkelt bara vågar säga: så här blev det. Det blev inga barn. De är faktiskt modiga. De bidrar till att normalisera något som borde varit självklart. Även kvinnor ska kunna få välja sitt eget liv. Eller ha rätten att få tycka att livet blev bra som det blev.