Alexandra Pascalidous reflektioner (DN Kultur 2 oktober) efter en demokratikonferens i Aten är kanske veckans viktigaste läsning:
”Det är inte bara medborgarna som valde de brunblodiga valsedlarna. Det ät inte bara medierna som låtit den rasistiska retoriken rinna över bägaren. Det är vi alla tillsammans och var och en av oss i enskildhet som snoozar tills det är för sent. Vi som inte värjer oss för lättsmälta dikotomier som reser murar av vi och dom. Vi som inte vaccinerar våra barn genom att rusta dem med kunskap om rasismens kostnader. Vi som inte förmår anstränga oss tillräckligt i maratonloppet som krävs för att hålla demokratin vid liv.”
Det är inte bara i den bottenlösa ekonomiska krisens Grekland som rasismen flödar och demokratin flämtar, denna europeiska höst. Häromdagen lovade Storbritanniens konservativa inrikesminister, Theresa May, att tories nästa partiprogram kommer att kräva att man överger Europakonventionen för mänskliga rättigheter, allt för att lättare kunna deportera oönskade invandrare. Justitieministern, Chris Grayling, stöder May och menar att MR-konventionen ”förvrängts av politisk korrekthet”. Samtidigt växer det än mer uttalat främlingsfientliga UK Independence Party.
Inte heller Europas allra rikaste länder är förskonade. I Norge bildar Højre regering med det främlingsfientliga Fremskrittspartiet. Dess vice ordförande och rättspolitiska talesman, Per Sandberg, kan föreslå att romer – alla romer – ska nekas inresa i Norge, utan att det blir några egentliga reaktioner. En politisk temperaturmätare om någon, bara två år efter Breiviks terrordåd. I Schweiz vill styrande i staden Bremgarten inrätta ett trettiotal förbudszoner för flyktingar; platser som simbassänger, lekplatser, en kyrka… Renodlad apartheid, mitt i Europa. Landets största parti är sedan ett årtionde det främlingsfientliga SVP. I Österrike fick i söndags det likaledes främlingsfientliga FPÖ drygt 21 procent av rösterna till nationalrådet. FPÖs valparoll: ”Älska din nästa. För mig är det en ÖSTERRIKARE”. Inom SPÖ, socialdemokraterna, förs en diskussion om man ska ingå regeringskoalition med FPÖ.
I land efter land i Europa misslyckas vi med att rusta våra barn med kunskap om rasismens kostnader. I land efter land i Europa misslyckas vi med att anstränga oss tillräckligt i maratonloppet som krävs för att hålla demokratin vid liv. Om vi med demokrati också menar varje människas lika värde och värdighet. Detta århundrades islamofobi, muslimhat, i Europa är i förskräckande hög grad en spegelbild av förra århundradets antisemitism, judehat. Och romerna som hatades då hatas också nu. Vilket kommer fruktans och hatets yttersta konsekvenser att bli i vår tid? Vad har vi lärt?
Vi misslyckas också här i Sverige, där det går alldeles utmärkt att sitta kvar som minister även om man delar in människor i blonda och blåögda och (mindre trevliga) andra eller glatt skär i en blackfacetårta. Eller där polisen kan upprätta ett uppenbart olagligt massregister över romer, utan att någon inom den egna myndigheten reagerar på det. Uttryck för en i grunden biologisk rasism, som märks också i ett växande antal anmälda hatbrott mot afrosvenskar.
Den europeiska hösten 2013 känns kall.
