I dag, den 20 juni, firar FN Internationella flyktingdagen, även om ”firar” kan kännas som ett ovanligt illa valt uttryck. En färsk rapport från UNHCR visar att inte på två decennier har så många människor i världen varit på flykt från sina hem, mer än 45 miljoner, nästan hälften av dem barn. Och en allt större del av flyktingarna befinner sig i fattiga länder, för tio år sedan 70 procent, i dag mer än 80 procent. Också så manifesterar sig de ökande skillnaderna mellan ”haves and haves not”.
Den privilegierade delen av världen ser till att bevaka sina privilegier. En bråkdel lyckas ta sig till Europa och Sverige, trots pågående krig och akuta flyktingkatastrofer i vårt närområde, som Syrien. Då ter sig migrationsministerns tal om ”flöden” och ”volymer” som minst sagt smaklöst. Det är inte bara avhumaniserande, det saknar också allt sinne för proportioner. Flyktingar från Syrien blir fast i hopplöshet och utsatthet i redan hårt prövade grannländer, eller blir kvar i kriget, på flykt inom landet. En orsak till det är murarna som fortsätter att byggas runt EU, ja inte bara runt EU utan runt om i världen, för att hindra människor på flykt.
Men EU är vårt särskilda ansvar. Det är våra skattepengar som går till att finansiera övervakningsdrönare som ska upptäcka flyktingar långt innan de nått europeiska vatten, så de kan stoppas och inte blir EUs ansvar. Oron för att det är vad Frontex drönarprojekt kommer att innebära är i högsta grad befogad. Det finns många exempel som förskräcker. Det är våra skattepengar som går till ”skammens stängsel” som de kallas, sex meter höga taggtrådsstängsel (försedda med NATOs särskilda taggtråd, ”razor wire”, som riktigt trasar sönder kroppar) i flera led som skiljer de spanska nordafrikanska enklaverna Ceuta och Mellilla från Marocko.
Automatkarbinbeväpnad spansk militär håller stenkoll på gränsen, med jeepburna patruller och från tätt resta vakttorn. Utan särskilt tillstånd måste stängslet fotograferas i det fördolda, en märklig känsla i dagens Europa. Det var där som människor 2005 för första gången sedan Berlinmurens fall sköts ihjäl när de försökte klättra över ett europeiskt gränshinder. På den marockanska sidan samlades flyktingar upp och skickades ut i öknen för att gå under. Bara en snabb insats från frivilligorganisationer räddade dem.
Men otaliga andra har dött, och dör, i sanden, i havet, vid stängslet. I mitten av maj försökte 150 personer i en gemensam, desperat handling ta sig över stängslet. Många skadades. Inte många medier brydde sig, som vanligt. Igen och igen bekräftas sociologen Sherene Razacks tes att ”Racism enables us to live with the murderous function of the state”.
Jag är EU-medborgare. Då är det min skyldighet att berätta och försöka förändra. Den 20 juni ska inte behöva vara en skammens dag. Men det finns något att fira: människors obändiga vilja att få leva. Trots och trotsandes alla hinder.
