Det är morgon på 1:ans buss. Som vanligt sitter jag och tittar ut förstrött utan att vara särskilt närvarande. Men så ser jag något, när bussen stannar vid en hållplats, som får mig att vakna till. Jag ser en stor reklamskylt för en energidryck. Det är en kvinna på bilden. Hon höjer armen för att dricka och under armen ser man tydligt att hon har hår! Det är inte lite hår heller, det är mycket. Och svart. Jag lovar, detta är bara några dagar sen, i maj månad, detta herrens år 2013.
Bussen rullar vidare och jag funderar på vad jag sett. Var det rätt eller såg jag i syne? På hemvägen med bussen kollar jag igen. Jo, det stämmer. Det är inte borttaget: hon har hår under armarna och helt medvetet visas det upp.
Har jag gått på hårlöshetsidealet? Jag måste ställa mig själv denna fråga. Men det är nog ovanan att se en kvinna med hår under armarna i det offentliga rummet. Om detta nu undkommit rakhyveln eller vaxet ska det ju vara undangömt. I alla fall på en kvinna. För det här med hår på kroppen är inte det enklaste.
Att det ändå finns med på en reklambild beror ju på att tabun väcker uppmärksamhet och i förlängningen kan sälja. För så är det ju. Kroppsbehåring på kvinnor är tabu. Det är någonting som ska bort. Kroppen ska vara hårfri. Även för män finns detta ideal. Men en man kan ändå få välja på hår eller inte.
Det fanns en tid, för inte så länge sedan, då det var ett politiskt ställningstagande att ha hår under armarna eller slänga bh:n. Ett feministiskt sådant. Grova kränkningar med feminism som tillhygge användes också förra året i den nätstorm som blev efter det att en TV-kamera zoomat in en kvinna i en publik som sträckte upp armen i en glädjegest. Då förstod alla att hon INTE tagit bort håret under armarna.
Det var under det folkligaste vi har kvar här i Sverige, Melodifestivalen, och det väckte upprördhet och många negativa känslor. Är reklambilden jag såg nu ett tecken på att något ändå håller på att hända? Att det kan gå för sig att bara vara sig själv, en människa med hår under armarna och även på andra ställen?
Kommersiella krafter har i alla fall hjälpt till att skapa det hårideal som gör att man nästan tror att det inte växer hår på kvinnans kropp längre. Det är alltså inte mer än rätt att det kommer fram andra krafter som lägger ner pengar på att återställa det mänskliga i kråksången. Vi ser vissa tecken på att modebranschen vill ta sitt ansvar när det gäller sina trådsmala modeller och låta dem få väga några kilo till. Men det går naturligtvis inte att göra sig några generella illusioner om detta ännu.
En signal som denna reklampelare sänder ut är att det i vissa fall kan vara acceptabelt. På somliga kvinnor. Av bilden att döma är det en vältränad kvinna som just avslutat ett träningspass. Hon är frisk och sund. Då kan det gå. Men fortfarande är det ett stort steg att ta för en kvinna att våga ha kvar sitt hår under armarna. Det anses oerhört provocerande och äckligt av både kvinnor och män. Ytterst handlar det om synen på kvinnans kropp. En kropp hon måste kunna kontrollera och visa upp. Den får inte vara ofräsch eller ohygienisk. Den ska vara ung. Reglerad under normer och värderingar.
Släpp fångarne loss, det är vår! Dags att hylla det vildvuxna och det yviga. Det sexiga och det vackra när människor har modet att vara sig själva. Den verkligt stora utmaningen och förhoppningen är att kvinnlighet och hårighet skulle vara möjligt att förena.
Hejja dig Helena! Och hejja hår i vår!
Gud vare lovad, som gett oss de STORA problemen att brottas med. Kyrkans problem –
håret under armarna. Större finns inte!
Sven, det är lätt att bagatellisera frågor vars tyngd man aldrig själv har känt av. Myrstener tar upp ett viktigt fall där en människa faktiskt blivit trakasserad och hotad för att hon inte modifierat sin kropp i enlighet med samtidens ideal. Det borde stämma till eftertanke, inte sarkasmer.
Mattias Irving,
hur många kvinnor har inte trakasserats och hotats, för att de ”inte modifierat sin klädsel (och dolt sitt hår) i enlighet med sin specifika omvärlds och samtids ideal”?
(Men nu är jag ju så där jobbig igen, och ställer samma krav på alla… Ber om ursäkt. -”My bad”. Men kanske frågar sig också några av Sveriges muslimska kvinnor: ”Får vi ha hår (och visa det) i vår?)
John, klart att vi inte ska ha något klädtvång. Vet inte varför du menar att du skulle vara ”jobbig” genom att påpeka det. Däremot är det viktigt att driva frågan på ett sätt som inte underblåser antimuslimska attityder i samhället.
Mattias Irving,
Om du nu är mot ”klädtvång”, och detta klädtvång mot hår i första hand är en ”muslimskt attityd”, kanske det finns skäl att vara lite ”antimuslimsk” (åtminstone i detta avseende)? Du har säkert inga problem med att vara ”antikapitalistisk”, när du tycker att kapitalismen står för något dåligt, eller hur? Så varför denna rädsla för att vara ”antimuslimsk”, i de fall det muslimska står för någonting du inte tycker om?
Lite på samma sätt som att om ”rakningstvång” nu är en ”samtidsattityd” (vem är avsändaren?), det skulle kunna finnas skäl för att underblåsa lite ”antisamtida” attityder, ungefär som Helena Myrstener verkar vilja göra med sin artikel.
Det paradoxala är att Myrsteners artikel ytterst kanske inte ökar friheten för någon, utan bara gör hårbärandet, eller icke-hårbärandet, ännu mera politiskt och ideologiskt laddat. Att någon kanske bara inte orkar eller vill raka sig, finns inte längre, när detta ”orakande” snarast förvandlats till att betraktas som ett feministiskt statement. Kanske finns det kvinnor som varken vill anpassa sig till ”rakatnormen”, eller göra politik av det de har under armarna? Hur ska de göra nu?
Sven Andersson: Mattias Irving har redan kommenterat ditt inlägg på ett förtjänstfullt sätt. Jag vill bara tacka dig för att du läst eller ögnat igenom min text. Synd bara att du inte förstod den. Sorgligt är det att du väljer att ironisera över den problematik som jag tar upp och som gäller synen på kroppen och då särskilt kvinnans kropp.
John,
jag gör inte skillnad på någon särskild religion. Det finns patriarkala uttryck i alla kulturer, och därför är det meningslöst att försöka påstå att det skulle vara något inneboende i någon enskild kultur eller religion. Det jag vill bekämpa är patriarkatet, inte någon religion.
Om det finns attityder i samhället omkring våra kroppar så är våra kroppar redan politiska. Det är knappast vi som börjar diskutera frågan som gör dem politiska. Vi påtalar den problematik som redan finns. Nu skriver jag ”vi” fastän jag inte har något med den här artikeln att göra; resonemanget är allmängiltigt och träffar många som arbetar feministiskt.
Helena Myrstener,
Hur många ord i debatten om den lilla hårtussen i Melodifestivalen tror du yttrades av pojkar och män, och hur många tror du yttrades av flickor och kvinnor? Med andra ord: vilket kön tror du främst är ansvarigt för att upprätthålla ”rakningsnormen”, i den mån den finns? Vem reproducerar den, talar om hur ”fult” och ”pinsamt” det är med hår på tjejer och kvinnor etc? Och mera generellt: vilka tidningar och magasin beskriver hur man ”ska” se ut, vilka hårborttagningsmetoder som är bäst, hur man ”bäst rakar eller vaxar sig”, etc? Är det tidningar och magasin skrivna av (heterosexuella…) män för kvinnor, eller är det produktioner i första hand ”av kvinnor för kvinnor”? Vem efterfrågar dessa tidningar och magasin? Män eller kvinnor?
Sedan måste väl också både enskilda kvinnor och män till sist själva få avgöra vad de finner attraktivt, och i hur stor utsträckning de vill anpassa sig till vem eller vilka de själva nu vill attrahera? Vem ska annars bestämma det? För övrigt finns ju rätt tydliga normer också för ”manskroppar”, eller hur tolkar du nedanstående bild och ”jakt på Sveriges hetaste singelmän”? Och vem efterfrågar dessa ”heta singelmän” egentligen? Är det kanske ”patriarkatet”?
http://www.finest.se/articles/article.php?aid=5613
(Låt Helena svara själv nu, Mattias. Hon är säkert kvinna nog för det…)
John Nilsson: Anledningen till att jag skrev denna text är ju just det faktum att våra kroppar används i ett spel kring normer, ideal och värderingar.Feminismen är ett svar på detta eller föreslår en diskussion kring det som redan är politiskt laddat.Att den ytterligare laddar en fråga kan ju ses som något positivt eftersom ett annat perspektiv då kan bryta fram.Men den laddningen kan också göras av den som vill se feminismen som ett problem i sammanhanget. Vidare:Att inte raka sig behöver ju inte vara ett feministiskt statement, om det är det kan bara den enskilde avgöra. Men det kan tjäna som ett uttryck för ett sådant ställningstagande.
John,
du får nog lov att inse att du inte bestämmer vem som ska kommentera dina texter i kommentarsfältet. Jag besvarar vem jag vill.
Tycker att du förenklar den här frågan avsevärt. Skönhetsideal är inget vi bara föds med. De förändras ständigt över tid, och vi lär oss att begära det som vårt sammanhang håller fram som begärligt. Idag är skönhetsidealet sådant att det är direkt skadligt för de kvinnor som försöker efterleva det. Naturligtvis ska vi kritisera något som är skadligt, och som vi kan förändra.
Förstår inte varför du försöker köna den här debatten. Som om det skulle spela någon roll ifall det är kvinnor eller män som upprätthåller en norm. Om normen är förtryckande spelar det väl ingen roll vem som förstärker den. Det är lika fel i vilket fall.
Det gäller naturligtvis även det sjuka mansideal som leder till alexitymi och ensamhet.
John Nilsson: Snälla du, jag var inte hemma förrän sent i går kväll och såg inte dina kommentarer till texten förrän då, så det är anledningen till att jag inte svarat dig mer än det jag skrev sent i går kväll.
Vad det gäller den ”lilla hårtussen” i Melodifestivalen så väckte detta negativa känslor både hos kvinnor och män och det blev en stor debatt. Både kvinnor och män uttryckte alltså äckel och avsky inför detta hår.Det går inte att säga att det mest var män.Håret betraktades som ohygieniskt och allmänt sunkigt av båda könen!En föreställning som ligger kvar och som jag ville lyfta fram i min artikel och påtala en väg ut ur.
Som samhällsvarelser är vi, både män och kvinnor, inblandade i de normer som skapas och vi hjälps åt att upprätthålla dem. För de kommersiella krafterna så handlar det naturligtvis om pengar att tjäna på olika ideal och värderingar.
Naturligtvis måste var och en få avgöra vad man finner attraktivt och vad man vill anpassa sig till och det gör vi ju också. Men samtidigt får vi väl också konstatera att trots den individualistiska friheten så kan det vara svårt att helt ställa sig utanför normer och ideal.Vi påverkas både på ett medvetet och ett omedvetet plan.Vi vill ju höra till och vara accepterade!
Visst finns det normer för mannens kropp också. Hårlöshetsidealet har ju ”drabbat” även er och styrs av t.ex. modebranschen. Fortfarande tror jag dock att det finns en socialt accepterad valfrihet för mannen på just detta område.”Heta singelmän” är ju, som du påpekar, ett exempel på hur mannen kan exploateras som en kropp eller ett objekt.Det är inget som jag eller den feminism jag känner vill förespråka.Allt som gör oss till ett ting eller något slags varumärke måste vi bekämpa och som Mattias Irving skriver, förändra.
(Skrev det mesta av detta för någon dag sedan, men det får väl gå iväg nu ändå.)
Mattias,
du får naturligtvis gärna kommentera och kritisera det jag skriver, det uppskattar jag. För mig framstår det ibland bara lite lätt ”gammalmodigt”, när män som du liksom synes rida ut till kvinnors försvar, i synnerhet som denna typ av ”gammalmodighet” titt som ofta kritiseras av på denna plats på nätet. Det jag främst ville göra var dock att efterfråga Helenas egna ord som svar, snarare än att tysta dig. På det sättet var jag kanske lite otydlig och orättvis, både mot dig och Helena. Ser nu att hon svarat också. Gott så!
Detta med att ”köna” saker och ting är ju någonting jag faktiskt har lärt mig av… …ja, gissa vem? Och jag tycker faktiskt det är intressant, i en situation när ”vita, heterosexuella män” ofta görs ansvariga för nästan allt ont som sker i världen, och även om Helena begränsat sig till uttrycket ”kommersiella krafter”, så ”vet” vi ju vem som ligger bakom dem egentligen… De som lärt mig att ”köna” i olika sammanhang, har ju förresten själva inga dubier inför att ”köna” både det ena och det andra. Hur som helst har signaturen Bashflak intagit lite av samma ”könande” hållning som jag i nedanstående diskussion (om du/ni orkar läsa – jag begär det inte):
http://charlottehitochdit.wordpress.com/2013/04/19/att-spela-patriarkatets-spel/
”Bashflak” ger bland annat följande kärnfulla råd:
”Om ni inte trivs med skönhetshetsen, skit i alfamännen och dejta vanliga män”
Så enkelt det skulle kunna vara, eller? :-)
”Skönhetsideal” (liksom ”modighets-, styrke- och initiativkraftsideal”) tror jag för övrigt har funnits väldigt länge och snarast är en del av den mänskliga existensens villkor. Att det profiteras på detta, kan man naturligtvis ha olika åsikter om, och när det leder till anorektiska ideal som tjejer och kvinnor far illa av, är det naturligtvis inte bra.
Men återigen: vem formar dessa ideal? Är det ”mannen på gatan”? Ur evolutionär synvinkel är det väl knappast sådana anorektiska ideal som premierats, utan snarare mera ”runda former” och hull, om man säger så, vilket väl också återspeglas i ”vanliga mäns smak”, och, kanske mest påtagligt, i de alster som produceras för att verka visuellt och sexuellt stimulerande? I den mest explicita genren för sådant material, förekommer ju allehanda kroppstyper, och den anorektiska kroppstypen har, såvitt jag kunnat uppfatta saken rätt, knappast varit något huvudtema i detta härad, där väl fokuset på kvinnors kroppar är som allra störst.
Så det blir intressant att fråga vem som upprätthåller såväl ”rakade” som anorektiska ideal, tänker jag. För mig, som en man som inte uppskattar åsynen av anorektiska kvinnokroppar, blir det dubbelt intressant, eftersom jag som man ofta görs kollektivt ansvarig för att just sådana begränsande och skadliga ideal förs fram. Om det istället till exempel skulle visa sig handla om kvinnor som vill att kvinnor ska se ut som män, så hamnar ju ansvaret någon annanstans kanske, om man säger så.
Sen tycker jag inte att hårborttagning synes platsa i samma kategori som ”skadliga ideal”, åtminstone inte rent fysiskt, men det var väl inte heller vad du avsåg med ”direkt skadligt för de kvinnor som försöker efterleva det” heller, tänker jag. Därav min ovanstående utläggning om anorektiska (och andra) ideal.
(Senare tillägg:
Se även Genusdebattens kommentar angående punkten sju (7) i ”33 anledningar”:
http://genusdebatten.se/varfor-jamstalldismen-ar-battre-an-feminismen-1-8-fran-33-anledningar/
Att du i första hand talar om anorektiska ideal som skadliga (snarare än hårlösa), verkar bekräftas av det du skriver i http://dagensseglora.se/2013/05/15/vi-lever-alla-i-en-hederskultur/ )
John Nilsson: Jag betackar mig verkligen för din syn på mig som någon som Mattias Irving måste gå in och försvara.Du tackar mig nu för att även jag svarade men det tycks mig som om det är Mattias Irving och det han skriver som är ditt huvudfokus och det mest intressanta att debattera.Gör gärna det men jag vill verkligen att du upphör med att insinuera att jag inte kan svara för mig.
Helena Myrstener,
Nu verkar denna diskussion ha kraschat fullständigt. Jag har inte ifrågasatt din förmåga att svara för dig. Det jag har ifrågasatt är att Mattias Irving kliver in och tar över diskussionen för din räkning, som om han skulle tycka att han behöver gå in och försvara dig. I ditt svar till Sven Andersson ovan, verkar du för övrigt ge ditt gillande till detta sorts agerande från hans sida, så när jag skrev…
”Låt Helena svara själv nu, Mattias. Hon är säkert kvinna nog för det…”
…så var det för att jag ville ha ett svar från dig, just med dina egna ord. Det var förvisso en uppmaning till er båda, men i detta ligger naturligtvis också att jag tror att du är fullt kapabel att svara för dig, och att jag önskade just detta från dig, mer än att du skulle låta dig representeras av Mattias formuleringar. Eller hade du kanske föredragit nedanstående formulering?
”Låt Mattias svara för dig nu, Helena. Han är säkert bättre lämpad för att bemöta min respons till dig, än du”.
Så fel det kan bli.
John Nilsson, läste ditt inlägg nu. Jag hade nog hoppats ändå att det faktum att Mattias Irving gick in och svarade dig inte skulle ha tolkats som att jag inte förmådde detta eller att jag skulle ha låtit mig representeras av hans formuleringar eller att han tog över därför att jag inte sas var betrodd. Men nu blev det så.På ett plan kan jag fundera över varför sådana tolkningar görs.Om Mattias Irving hade gjort detsamma men det hade varit en man som skrivit texten,hade Irving då mer uppfattats som diskussionsglad och på hugget snarare än att han misstrodde författaren till texten? Jag vet inte…Tack för att du ville engagera dig i min text och diskutera den.Vi lär nog återkomma till ämnet på ett eller annat sätt! Ha det bra.