Yttrandefriheten fungerar för att människor har en moralisk kompass i sin vardag. Utan den skulle det vara oerhört svårt satt upprätthålla ett harmoniskt samhälle. Vi måste skilja på juridisk rätt och moralisk skyldighet, skriver Mehrtab Motavvas.

Under den senaste månaden har frågan om yttrandefrihetens gränser, eller snarare brist på gränser, återigen blivit ett hett ämne i samhällsdebatten. Först på grund av terrorattentatet mot det satiriska veckomagasinet Charlie Hebdo i Frankrike och därefter på grund av terrordådet mot den svenska konstvetaren Lars Vilks i Danmark. Egentligen har jag sedan flera år tillbaka lovat mig själv att inte delta i den här debatten, men inte för att sakfrågan skulle vara oviktig – tvärtom anser jag att den är nödvändig ur ett maktkritiskt perspektiv – utan för att den är så infekterad. Men jag kan på gott och ont inte tiga längre.

1 maj 2010 var jag närvarande när Vilks fick en ”dansk skalle” i Ihrésalen vid Uppsala universitet, där en stor del av filosofiundervisningen bedrevs. Som det framgår av videoklippet sitter jag längst fram bredvid min lärare Thomas Anderberg (må han vila i frid) och studierektor Rysiek Sliwinski. I efterhand har flera andra studenter påpekat att jag ser ovanligt lugn och sansad ut för att befinna mig i ett våldsamt kaos, men jag var snarare paralyserad av dödsångest.

En del som satt bakom mig bröt plötsligt ut i aggression när Vilks visade upp den iransk-holländska konstnären Sooreh Heras film ”Allaho-Gay-Bar” (det var alltså inte på grund av hans Mohammed-karikatyrer). Polisen framför mig såg ut att dra vapen, poliserna till höger om mig sprutade tårgas mot ungdomar i publiken och på golvet håller poliser fast en tonårspojke medan en civilklädd man ger honom en knytnäve rakt i ansiktet. Så jag sjönk bara allt längre ner i stolen – av ren chock. Flydde mina föräldrar från Islamiska Republiken Iran för att jag skulle tystas ner genom religiöst motiverat våld vid ett svenskt universitet?

Jag var där i egenskap av en student som var genuint intresserad av att höra Vilks argument, till exempel varför hans rätt att utöva sin yttrandefrihet skulle väga tyngre än allas vår säkerhet och lagen om hets mot folkgrupp, samt för att framföra kritik mot honom. Bland annat ville jag säga att (åtminstone den påstådda) intentionen med hans projekt – att visa på att konsten har gränser – skulle ha varit mer trovärdig om han inte vore så nära sammankopplad med högerextremister. Att detta får hans konst att skrika ”politisk agenda” istället för en ”halvgalen” professor i konstvetenskap som försöker synliggöra konstens gränser. Tyvärr fick jag och andra kritiker i publiken inte möjligheten att föra ett sådant samtal med föreläsaren.

Igår skrev filosofilektorn Ann Heberlein att ”Lars Vilks umgås i fascistiska kretsar och hetsar mot muslimer”, vilket hon har ”liten tolerans mot”. Även om Vilks förmodligen inte skulle gå med på att hans kretsar är fascistiska, så skulle han i alla fall inte ha något emot att förknippas med dessa kretsar i sig. I en artikel som Niklas Orrenius publicerade i Sydsvenskan 26 januari 2012 nästintill skryter Vilks om att han ”känner danska gossar” i den högerextremistiska föreningen Tryckfrihetssällskapet, däribland Lars Hedegaard, som tillsammans med Ingrid Carlqvist även grundade den ökända rasistsajten Dispatch International. Vidare säger Vilks att ”det fanns en tid när det danska Trykkefrihedsselskabet var de enda som ville stödja” honom. På sin hemsida sålde de till exempel hans Mohammed-karikatyrer för 1 500 danska kronor per styck.

Precis som Heberlein säger så betyder ”det faktum att vi får säga vad vi vill innebär inte att vi bör säga allt vi kan”. Jag är övertygad om att många, om inte de flesta, människor följer den moraliska kompassen i sin vardag. Utan denna kompass skulle det nämligen vara oerhört svårt att överhuvudtaget upprätthålla ett någorlunda harmoniskt samhälle med någorlunda harmoniska relationer. I dramakomedin Liar Liar (1997) illustrerar Jim Carrey de tragikomiska konsekvenserna av att människor skulle förlora förmågan att filtrera sina ord.

Vilks har en juridisk rätt att yttra sina negativa åsikter om islam genom att avbilda profeten Mohammed som en rondellhund. Betyder det att han bör göra det rent moraliskt? Han har givetvis ingen skuld till dödsskjutningen i Danmark, det har endast gärningsmannen. Varje vuxen person bär emellertid ett ansvar för konsekvensen av sina handlingar.