De kapitalistiska demokratiernas världsliga förnuft leder till en ekologisk katastrof. Kanske behöver världen lite mer kristen dårskap, skriver Jonathan Wiksten.
“Den av er som tycker sig vara vis I världslig mening måste först bli en dåre för att bli vis. Ty denna världens vishet är dårskap i Guds ögon”.
Bibelordet kommer från 1 korinthierbrevet 3:18-19 och finns också på insidan av det fantastiska punk-albumet “Hellre Dåre än marionett” av Tekla knös.
Jag såg nyligen en b-film som påminnde mig om vad den typen av dårskap kan innebära. I filmen försöker en munk stoppa protagonisten som vill bli vampyr för att rädda sin familj och sitt folk. Protagonisten vill vinna ett krig, men att förlora kriget är ur munkens perspektiv mindre farligt än att ko-handla med mörkrets krafter. På sätt och vis är detta en väldigt talande metafor för när ett princip-etiskt perspektiv måste gå före ett konsekvensetiskt perspektiv.
En av kristendomens många utmaningar är utmaningen att leva utifrån vissheten om att det liv vi har här inte är helheten utan en del av helheten. En del av livet som har en efterverkan på evigheten, och den enda delen vi egentligen vet något om. Franciskanermunken Maximilian Kolbe förstod vad detta innebar när han gav sitt eget liv för att rädda en annan fånge från att svältas till döds i Auswitch. Det är denna typ av evig kvalitet som utgör den gripande effekten av ett martyrskap.
Kolbe förstod vad den kristna tron krävde av honom i den tid han levde i, och utifrån de utmaningar den ställde honom inför. Vår tid är inte utan utmaningar och jag förstår nog också vad den kristna tron kräver av mig i den tid jag lever i.
Eftersom jag tycker mig förstå det hoppas jag innerligen på Guds barmhärtighet inför hur ofta jag misslyckas. Ofta är en chokladkaka är mig mer värd än barns rätt till frihet och barndom i Mali. En ny mobiltelefon mer än kvinnors rätt till sina egna kroppar i DRC (Democratic Republic of Congo, red). En timmes extra fritid mer än mina barnbarns möjlighet att överhuvudtaget överleva på den här planeten. Men förlåtelsen är bara början. Jag är förlåten, men jag är också kallad att komma över min egen otillräcklighet och följa Jesu exempel.
Och jag undrar hur jag ska kunna leva som kristen i inför insikten om den liberaldemokratiska kapitalismens otillräcklighet i en globaliserad värld.
Missförstå mig rätt. Kapitalismen fungerar, den gör vad den ska. Liberalerna har till viss del rätt i att den tillåter människor att utnyttja sin fulla potential, eller ja, om de har tur att födas in i rätt familj, klan, nation eller annan godtycklig gruppering med tillräckligt mycket makt. Tyvärr finns det också områden där de mer eller mindre demokratiska staterna med fri marknad misslyckas alldeles fatalt. Vi står inför en ekologisk katastrof av enorma proportioner. Så många som 30 procent av alla djurarter hotas av utrotning om inte uppvärmningen av jorden begränsas drastiskt.
Ingenting säger att människan inte är en av de arterna. Klimattoppmöten, utsläppsrätter och alla de uppfinningar demokratiska representanter och den fria marknaden har lyckats producera fungerar inte. Utsläppen av växthusgaser fortsätter öka.
Kapitalismen är inte bra på att begränsa uttaget av tillgängliga resurser eller att se till de resurserna fördelas effektivt. Samhällsutvecklingen är snarare stagnant än evolutionär. För att jag skulle kunna känna något annat hopp än hoppet om ett gudomligt ingripande skulle utvecklingen snarare behöva vara revolutionär.
Men vad har detta att göra med att följa Jesu exempel i vår tid. En tanke med kristna rötter som jag tror både gör den kristna tron rättvisa, och pekar på Kolbes inställning är tanken på att leva ut den förändring vi vill se. Kolbe levde som om himmelriket redan var här, och jag tänker att jag nog vill försöka börja leva som om revolutionen redan var överstökad. En revolution som gör den kristna kallelsen rättvisa behöver sätta begreppet revolution på ändå. Riktigt hur det ska gå till vet jag inte. Det enda jag vet är att det definitivt inte är någonting man gör ensam.
PS: Knytkonferensen sammankomst den 21-23 februari är ett bra tillfälle att prata om livet efter kapitalismen, livet i Jesu fotspår, dricka te och konspirera. Kolla in den på kommuniteter.se
Det hade varit klädsamt om Jonathan Wiksten hade försökt sopa lite framför egen dörr och se bjälken i det egna ögat.
Det är fel att framställa kapitalismen som något rent liberalt. Det är ett projekt som är minst lika omhuldat av konservativa, bland annat då konservativa kristna, och särskilt då i USA. Där är det också mycket tydligt att det är konservativa som starkast är emot tanken att klimatförändringar orsakas av människan. Det låtsas Jonathan Wiksten inte om. Man kan klandra liberaler för teknikoptimism, att man tror att bättre teknik kommer att fixa problemet så att man inte behöver göra några uppoffringar. Men det är de konservativa som inte vill göra något alls.
Idén om amerikansk ”exceptionalism”, en i grunden religiös föreställning om att landet skulle vara utvalt av Gud, är också ett problem i sammanhanget, eftersom det minskar intresset att samarbeta på lika villkor.
Vi kan också peka på den religiösa idén att ekonomisk framgång är en belöning från Gud, en idé som är spridd i kristna kretsar i många delar av världen. Det bidrar inte till någon vilja att hålla igen på konsumtionen, tvärtom.
Det finns också en betydande risk att fokusering på livet i himmelriket gör att man inte ser livet här på jorden som lika viktigt, och att man därför inte bryr sig om att förändra. Man skulle mycket väl kunna hävda att det faktiskt var det som var ”Jesus exempel”.
Det är alltså inte alls så säkert att kristendomen på det hela taget är en positiv kraft i ett globalt miljöperspektiv.
Wiksten påstår att han vet vad tron kräver av honom. Tydligen består detta i att klaga på liberalerna snarare än att ställa sig lite mer utmanande frågor där man ifrågasätter den egna sidan. Jag misstänker att det inte blir mycket till revolution som resultat av en sådan inställning.
Om man vill säga något om Auschwitz tycker jag för övrigt att man bör läsa på först. Här är det tydligt att Jonathan Wiksten inte ens har brytt sig om att googla för att kolla hur det stavas. ”Auswitch”, kom igen. En detalj förstås, men det säger något om hur mycket tid man lagt ner.
Hej Kristian!
Det är lite hedrande med en kritisk kommentar av det här slaget. Jag håller med om att felstavningen av Auschwitz är pinsam, jag är ledsen för det och hoppas naivt att några läsare ändå bryr sig om den poäng jag försöker föra fram. Berättelsen om Kolbe är dock väldokumenterad.
I övrigt tycker jag däremot att du är rätt orättvis i din kritik. För det första angående kritiken om att sopa rent framför min egen dörr när det gäller en artikel där min grundpoäng är att jag faktiskt inte är någon vidare förebild, men att det finns de som jag uppfattar som en inspiration att bättra mig och försöka påverka det samhälle jag lever i till det bättre. Detta är motsatsen till att nöja sig med lätta svar.
För det andra förstår jag inte hur du lyckas placera mig i facket konservativa?
Det är liberaler som har utvecklat verktyg för att hantera växthuseffekten utifrån ett marknadsekonomiskt paradigm. Dessa verktyg har inte fungerat i och med att utsläppen av växthusgaser ökar. Jag tycker att detta är ännu ett av alla skäl till att ifrågasätta premisserna för det marknadsekonomiska systemet. Att kritisera konservativa som inte vill göra någonting alls är inte speciellt intressant, men visst, du har rätt. Jag håller fullständigt med dig i att det är förkastligt att i religionens namn bortse från den bästa vetenskapliga information vi har om ett hot mot vårt eget ekosystems existens. När vi ändå måste dela ut kängor åt alla håll så vill jag också passa på att påpeka att jag är fullt medveten om att de förment kommunistiska staterna är lika goda kålsupare.
Att vara kritisk till hur det demokratiska systemet ser ut innebär inte ett förespråkande av diktatur. Att kritisera liberalism innebär inte ett uttryck för konservatism. God natt.
Kristian, felstavningen av Auschwitz är en redaktionell miss som har att göra med att två olika versioner av den föreliggande texten behandlades samtidigt. Den missen tar vi på oss.
Jonathan, poängen var inte att du skulle vara konservativ, något jag förstås inte vet något om. Det handlar inte om dig som person, utan om kristendomen.
Du framhåller kristendomen som en lösning, jag vill peka på att den idag till stora delar är motsatsen, en del av problemet. Och där är just de konservativa kristna en särskilt inflytelserik del. Och det finns flera problematiska delar, som jag påpekade tidigare.
”Din egen dörr” är alltså kristendomens dörr. Det står i början av artikeln att världen behöver mer ”kristen dårskap”, och jag hävdar alltså motsatsen till detta.
Du kan naturligtvis kritisera liberalismen om du vill, men att göra det och samtidigt inte ta itu på allvar med den dårskap som finns inom många kristna kretsar, det är att låta bli att gräva där du står. De som är kristna har större möjligheter att påverka de klimatförändringsförnekande konservativa kristna än vad icke-troende har.
I så fall skulle jag uppmana dig att läsa runt lite på dagens seglora och sätta dig in i den kristendom som predikas i detta forum.
Det finns tokiga ateister och det finns tokiga kristna. Det är inte den sortens kristendom jag vill framhålla som en lösning och det försöker jag markera genom att hänvisa till M. Kolbe som en förebild. Han var tokig på sitt sätt, men inte tokig som de kristna som kör Hummer-jeepar och äter kött med gott samvete för att världen ändå är på väg att gå under, utan tokig på ett sätt som visar hur det vi betraktar som dårskapen ibland kan vara den verkliga visheten.
Och jupp, du har rätt, jag hoppas att texter om klimatproblem på humanistiska kristna sidor så småningom kan bli ett strå i stacken att omvända klimatförändringsförnekande konservativa kristna till en mer ansvarstagande livsstil.