Jonas Jonson, bild: Verbum förlag
Högernationalism, som nu spökar som en gengångare i Europa, var den dominerande ideologin kring förra sekelskiftet. Sverige hade fått sin beskärda del. Boströms idealistiska statskyrkosyn i Uppsala och den lundensiska högkyrkligheten hade inte helt avklingat när de ungkyrkliga drog ut i landet med ”Fädernas kyrka” i bagaget. Tidens nationalism var exkluderande och explosiv. Den hade sprängkraft nog att 1914 slå världen i spillror skriver Biskop emeritus Jonas Jonsson.
Dellensjöarna glittrade som Genesaret, Hälsinglands ängar blommade som Galliléens kullar. Fiolerna, som ängsliga pietister låtit hänga på salsväggen, kallade till spelmansstämma.
Nathan Söderbloms var där och i sin midsommarpredikan 1909 påminde han om tre avgörande midsommarhändelser: Martin Luthers återkomst från Worms där han stått ensam mot kejsaren och hela världen, Gustav Vasas intåg i Stockholm, och Gustaf II Adolfs landstigning i Tyskland. För Söderblom låg det närmare till hands att se Guds finger i historien än i naturen. Ibland var det ingen måtta på hans fosterländska känslor. Han var svensk och stolt och tacksam. Han red på det tidiga 1900-talets våg av nationalromantik, var försvarsvän och monarkist. Men han ställde inte utan vidare upp på Manfred Björkquists motto för Ungkyrkorörelsen samma år: ”Sveriges folk – ett Guds folk”.
Högernationalism, som nu spökar som en gengångare i Europa, var den dominerande ideologin kring förra sekelskiftet. Sverige hade fått sin beskärda del. Boströms idealistiska statskyrkosyn i Uppsala och den lundensiska högkyrkligheten hade inte helt avklingat när de ungkyrkliga drog ut i landet med ”Fädernas kyrka” i bagaget. Tidens nationalism var exkluderande och explosiv. Den hade sprängkraft nog att 1914 slå världen i spillror.
Söderblom hade tillägnat sig ett vidare perspektiv. Hans besök i USA 1890, sju år i Paris och resor i Tyskland och England hade gjort honom till en modern europé i bästa mening: kultiverad, inkluderande, språkkunnig och gränsöverskridande. Hans kyrkosyn var grundläggande universell. Han tog avstånd från det svenskkyrkliga högmodet: ”Framför allt betyder kyrkan inte Sveriges nationella liv, religiöst fattat och kristet fördjupat, i motsats mot den allmänneliga kyrkan, utan Sverige såsom ett led i kristenheten på jorden”, sa han. Han talade ogärna om den ”svenska” kyrkan, hellre om kristenheten i Sverige och inkluderade alla samfund. Det universella kom först, det nationella var en lokal tillämpning, varken mer eller mindre. Med direkt udd mot Björkquist påpekade han att det fanns många andra länder med en minst lika värdefull andlig ”kvarlåtenskap” som vårt. Om Sveriges folk var ”Guds folk” kunde det endast tolkas som ett uppdrag, nämligen att låta Guds ande nå och genomtränga alla människor i landet till deras hälsa och frälsning.
Söderbloms kyrkosyn hade ett spiritualiserande drag. Kyrkans sanna, inre väsen uppenbarade sig ”i den oavbrutna följden av själarnas kontakt med uppenbarelsen genom den levande andeströmmen.” Uppenbarelsens historia tog ett steg framåt varje gång en själ, genomträngd av Kristi ande, blev insatt i uppenbarelsens heliga och överjordiska sammanhang. Hur en enad kyrka konkret skulle gestaltas kunde han inte säga, men den skulle under inga omständigheter vara enhetlig och hierarkisk. Han välkomnade kyrkornas mångfald betingad av historien. Det var deras kulturellt och politiskt oberoende inre liv som kriget till trots erbjöd grunden för ekumeniskt samarbete.
För Söderblom blev krigsårens chauvenistiska och våldsbejakande nationalism outhärdlig. Den förvandlades till en avgud som drev den kristna civilisationen i fördärvet. Han var djupt störd av rasistiska övertoner och varje lands anspråk på den sanna historietolkningen. Han ville förvisa Guds namn från krigspropaganda och officiella segerbulletiner. Det blev hans orubbliga kallelse att förena de kristna på grundval av deras övernationella trosgemenskap så att de kunde erbjuda en moralisk grund för överstatlig lagstiftning, skiljedom och rättvis fred. Långt före sin tid talade han om ett Europaförbund, Europas förenta stater eller en trippelallians mellan Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Nationalismen raserade Europa. Bara framförhandlade och bindande internationella förpliktelser kunde skapa förutsättningar för fred. Den katolicitet som kyrkorna delade och den moraliska kraft de ägde måste till för att göra freden möjlig.
Ett sant internationellt förhållningssätt förutsatte rotfasthet i en egen kultur och bekännelse. Söderblom var fosterländsk ända ut i fingerspetsarna och rördes vid minnet av Gustaf Adolf, men någon högernationalist blev han aldrig. Om nationalismen fick makten och religionen korrumperades skulle det sluta illa, mycket illa. Men Kristi kors stod som ett värn mot villfarelsen att ställa människor och folk mot varandra. Korset var centrum i Söderbloms teologi, kallelsen att ena kyrkorna för fredens skull var hans livs mening.
Jonas Jonson
Jonas Jonson: ”Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst”. En biografi. (Verbum 2014, 476 s.) berättar Söderbloms uppfordrande livshistoria.
Not: Seglora smedja har en fördjupningssöndag i Nacka kyrka på temat ”Nathan Söderblom och mångfalden”. Läs mer här!
