Det ruskar om i verklighetsuppfattningen när det blir tydligt att vi förstår och analyserar det politiska förloppet så olika. Många som är engagerade i politiken vill bidra till det gemensamma goda och skapa ett samhälle där mänskliga behov tillgodoses. Mot dessa idealister står mörka krafter. Det finns en slags fundamentalism som är livsfarlig i sin övertygelse att man har rätt i alla frågor och kan lösa alla problem. När rasism och främlingsfientlighet kombineras med en fundamentalistisk och karismatisk ledare är läget kritiskt. Historieböckerna berättar om att Hitler kom till makten genom demokratiska val.
Vi har fått en ny regering – men hur svag kan en regering vara för att kunna regera. Statsministern har tydligt betonat behovet av samarbete över många gränser under valkampanjen och utifrån den regeringsförklaring han avgivit. Men han får inget svar. Och regeringsmakten försvagas. Det är ett spel för gallerierna där motsättningar betonas där otydlighet och bristande transparens är spelets regler. Det är ovärdigt att inte våra valda representanter är villiga att ta ansvar och hjälpa till att styra landet. Väljarna har rätt att kräva ansvar nu och inte om 4 år.
Och vad man dessutom gör är att bereda makten för karismatiska ledare. När man lyssnar till samtalet, för vi kan väl kalla det ett samtal, så är det lösningar i tabloidformat man försöker presentera. Rösta på oss, vi kommer att lösa problemen. De som lever problemen, fattigdom, sjukdom, arbetslöshet, främlingskap, glesbygdsbor vill förstås ha lösningar och sådana som det är lätt att förstå och lätt att genomföra.
Då uppstår den karismatiske ledaren, retoriskt begåvad och med huvudet fullt av politiskt lödder som ser ut att vara klart och koncist och enkelt att genomföra. Att sätta en etikett som rasist på sådana räcker inte. Fascisterna har lärt sig att ta avstånd från etiketterna. Om man inte håller med om de demokratiska grundreglerna som alla människors lika värde och rätt, då spelar vi inte längre på samma plan. Och i praktiken, som tredje talmannen sa, så får han överlåta sin retoriska tydlighet till andra nu.
Demokrati är det möjligas konst. Så mer upplysning, tydligare och mer utförliga problemformuleringar, högre röstläge i kyrkornas och partiernas demokratiska uppfostran. Nu är det tid för samarbete mellan goda krafter.
Den förenklade omvärldsanalys som är grunden för all fundamentalism har ingen plats i ett demokratiskt samhälle. Rasism är en form av fundamentalism – uppfattningen att det skulle vara något essentiellt annorlunda i människors färg och form.
Den karismatiska ledaren är inte problemet. Problemet är dom etablerade partiernas oförmåga att fånga och formulera folkets framförallt dom fattigas och marginaliserades missnöje.
Olika partiernas kamp mot varandra gör dom blinda om vad som sker runtomkring dom.Dom etablerade partiernas agendor täcker inte orsaker till dom problem som skapar jordmånen för missnöjesyttringar i form av mindre demokratiska politiska partier. Sistnämnda för dom fattigas talan när ingen annan gör det.
Sverigedemokrater är budbärare om problemen inte själva problemet.