På onsdagen kom slutligen domen mot oss som sjungit psalmer i Jönköping den första maj, för att hindra svenskarnas parti från att marschera på gatorna. Och man kan säga att psalmsången avslutas med ett litet mirakel.

Hjärtats lag består

Mattias Irving

På onsdagen kom slutligen domen mot oss som sjungit psalmer i Jönköping den första maj, för att hindra svenskarnas parti från att marschera på gatorna. Och man kan säga att psalmsången avslutas med ett litet mirakel. Vi döms för brott, men frias från påföljd, ett mycket ovanligt förfarande i svensk rättstradition.

Tingsrätten har definitivt tänkt utanför lådan i fallet med oss psalmsångare. Domen kommer säkert att väcka en viss kontrovers. För hur rimligt är det att man ska kunna begå brott i Sverige, och inte bli straffad?

Genom att hålla tillbaka straffet mister också själva domen sin laddning. Den blir ett åthutande finger och samtidigt en klapp på axeln. Det går därför inte att tolka domen på annat sätt än att tingsrätten har köpt vårt försvar till 100%: Vi var där på platsen. Vi hörde polisens befallning. Vi insåg de tänkbara konsekvenserna, men vägrade ändå att flytta på oss. Men eftersom vi gjorde det för en god sak ska vi inte dömas för detta brott.

Det är, med Jönköpings länspolismästare Håkan Sandahls måhända motvilliga ord, en salomonisk dom. Lagens bokstav efterlevs, samtidigt som lagens demokratiska anda vårdas.

Men är det verkligen så enkelt? Hur ska demokrati upprätthållas om inte de demokratiska systemen, där rättsväsendet spelar en central roll, är konsekventa?

Jag vädrar många som vill ställa frågan om inte tingsrätten öppnat Pandoras ask, om det inte finns risk för ett sluttande plan när det kommer till den antifascistiska kampen. De flesta som gör motstånd mot antidemokratiska krafter drivs ju av ädla moraliska motiv. Var ska gränsen dras för hur stor tyngd själva motivet till handlingen ska få när en dom avkunnas?

Det finns en ständig spänning mellan det skrivna ordet och den uttolkande andan. Det känner ju vi som kristna väl till. Det är desto mer sällsynt att denna spänning flyttar ut och gör sig påmind i andra sammanhang. Här är det tingsrätten som har ställts inför den uråldriga sentensen att bokstaven dödar, men anden ger liv.

Domen lyckas på samma gång göra rätt åt både bokstav och ande, och bejakar därmed den ofrånkomliga spänningen i all skriven och tolkad text. Ibland räcker inte orden till. Då får inte tystnaden ta vid.

I min slutplädering beskrev jag tingsrättens sal, en klinisk och stilren miljö där rätt skildes från fel och politikens tvetydigheter och gråskalor var satta på undantag. Men det politiska är alltid närvarande, och världen utanför låter sig inte stängas ute. Vi lever i brytningstider, där demokratin står på spel i flera länder i Europa (och i Ungern väsentligen redan är förlorad). Nazisterna kunde begå det största brottet i historien utan att bryta mot en enda lag.

Det är därför som vi ständigt måste slå vakt om människovärdet. Jordiska lagar kan nämligen ändras, tolkas och manipuleras. Hjärtats lag består.

7 kommentarer på “Hjärtats lag består

  1. Bengt Olof Dike skriver:

    Din förvisso skickliga text i kommentarerna såväl respektive före som efter TR-förhandlingarna och domslutet kommer dock inte undan det fortsatta förhållningssättet till nazistiska och andra möten av obskyra politiska organisationer; skall det vara aktivt hindrande eller passivt iakttagande?
    Eller kanske total bortovaro, dvs ett negligerande av aktiviteterna.

    Revolutionära och andra vänsterextremister hävdar regelmässigt ”självförsvar”, vilket åtminstone jag har svårt för att förstå och acceptera. Blir de månne angripna av mötesarrangörerna (SD eller andra), eller är det de som angriper, försöker tysta eller överrösta dem som – märk detta särskilt, Mattias! – med polistillståndet på fickan har legal rätt att hålla möten? Du vet nog svaret på frågan.

    Jag har därför ofta undrat varför inte de obskyra organisationernas möten negligeras, inte besöks alls. Låt den skrikige nazisten stå där och gapa. Eller SD-mannen som ordar vitt och brett om att stoppa invandringen.
    Varför dessa ständigt återkommande mötesstörningar? Vad ger just små men aktiva revolutionära grupper rätten att utnämna sig till demokratins riddare – vilket de inte är och aldrig blir – genom att sätta mötesstörningarna i system? Du och de andra som var inför rätta valde en annan väg: psalmsångens. Övervägde ni aldrig att hålla er helt borta från nazisterna? Ingen av er tror väl ett ögonblick att de utgör något som helst hot mot vår stabila demokrati.

    Och hur tycker Du att man skall förhålla sig till SD-möten i fortsättningen, när partiet har tretton procents stöd i väljarkåren?
    Skall de störas eller respekteras?

  2. Henrik Larsson skriver:

    Ja, tack igen för att ni tog hundvakten mot nazisterna!

  3. Sven Andersson skriver:

    Tokig idé att vägra lyda polisen, och sen låtsas att det var psalmsjungandet ni åkte fast för. Så har det ofta framställts. Resultat: PR för nazisterna och kostnader för rättsväsendet. Skäms!

  4. Mattias Irving skriver:

    Faktiskt, Sven Andersson, så blev vi åtalade just för att vi sjöng psalmer och var medgörliga. Som polisbefälet Morgan Tärning vittnade om i rätten så är det betydligt lättare att lagföra medgörliga och trevliga demonstranter.

  5. Bengt Olof Dike skriver:

    Bäste Mattias, glöm inte de angelägna frågorna om hur Du anser att man skall förhålla sig till nazistiska och Sverigedemokraternas möten. Hålla sig borta eller på olika sätt störa dem?

  6. Mattias Irving skriver:

    Hej Bengt Olof!

    Tack för dina frågor, och din påminnelse. :)

    Jag tror att vi måste inventera vad vi vill få ut av våra protestaktioner. Vad är det huvudsakliga syftet? Olika medborgare har vad jag kan se väldigt olika motivationer.
    * Att göra folk mindre villiga att rösta på partierna.
    * Att isolera dem i debatten.
    * Att manifestera en motberättelse, såsom kristen tro eller demokrati.
    * Att visa solidaritet med andra grupper i samhället, som känner sig utsatta.
    * Att värna gatorna som politiskt rum fritt från fascism.
    * Att demoralisera nazisterna.
    * Att provocera polisen och iscensätta en klasskamp.

    Mina egna motivationer sträcker sig i olika grad över samtliga punkter, utom den sista givetvis. Det är svårt att utvärdera hur stor effekt de protester vi ägnar oss åt faktiskt får, eftersom det rör sig om ett antal olika utfall, som inte nödvändigtvis behöver samverka. Känner andra utsatta att vi verkligen manifesterar i solidaritet med dem? Känner andra debattörer verkligen att det är just våra protester som gör att de inte vill stötta SvP? Fick SvP så få röster i det senaste valet på grund av alla protester emot dem, eller på grund av att deras sympatisörer nu har SD att rösta på?

    Om ens huvudsakliga motivation är att demoralisera nazisterna, då tror jag att utebliven närvaro är det mest effektiva. Det vittnar också avhoppade nazister om. Men det är en väldigt dålig metod att använda om man istället motiveras mer av andra faktorer. Ledsen om detta tangerar ett icke-svar, men jag tror att det är värt att bejaka de många bottnar som finns när det kommer till diskussionen om protester och antirasism. Alltför ofta blir den diskussionen platt och enfaldig.

    Till svar på din fråga vad gäller SD så kan jag säga att jag aldrig kommer att respektera ett parti som så solklart hymlar med sin högerextremism och har så många starka kopplingar till nazismen. Många tror att SD har gjort en resa, att de är på väg mot en mer respektabel hållning, att de blir stadigt bättre. Vi som följer partiet, läser partiprogrammet, kan historien och granskar vad som händer bakom kulisserna, ser att det inte stämmer. De har bytt kostym, inte ideologi.

    Även i fallet SD måste naturligtvis en avvägning göras mellan protesternas syfte och deras metod. Jag är på intet vis främmande för protester i form av nyckelskramling (en fin tradition från min hemstad Nyköping, där folk började skramla med nycklar på Stora torget, för att visa att detta var deras stad och inte nazisternas – nyckeln är ju Nyköpings stadssymbol), vuvuzelor, och liknande icke våldsamma protestaktioner. Däremot finns det ett stort problem med sådana protester som skrämmer, skapar oro och gör att alla inte har möjlighet att delta.

  7. Bengt Olof Dike skriver:

    Tack Mattias för ett långt och positivt resonerande svar, även om jag inte kan dela alla slutsatser i det; personligen tror jag nämligen att den bästa metoden är att hålla sig borta från de politiskt extrema och obskyra partiernas och gruppernas möten. Vi får ju heller aldrig glömma mötesfriheten: att alltså inte störa möten, som fått polistillstånd – även om vi tycker aldrig så illa om budskapen som där framförs.

    Men igen alltså tack för att Du tog Dig tid att föra ett resonemang, därtill med en föredömlig språkbehandling.