Att hjälpa till med läxorna tar periodvis ganska mycket tid av föräldrars redan trånga schemaläggning. Någonstans gnager dåliga skolresultat och den med rätta ängsliga debatt som alltjämt pågår därute fortsätter inombords. Många vill ge sitt praktiska stöd för att det skall bli bättre. Det är också mycket som är bra. Provförberedelser, nattlig läxläsning och svettiga mattebråk. Det är många som sliter för skolan.
Häromkvällen läste jag veckans läxa i samhällskunskap. Snart mer om den, men först dyker egna bilder upp på livets skärm och något som utspelades på teknisk linje. Mitt eget sedan länge genomtragglade gymnasium har inneburit att jag ofta drabbats av den barnsliga glädjen att hjälpa till med matteläxorna. Briljanta utvecklingar av algebrans konstverk var en fröjd när de gick högstadiet. Voilà! Med gymnasiematten blev det dock stegvis svårare och nu mot slutet är jag omkörd och får nöja mig med att imponeras av yngre genier.
Med min naturbakgrund har teologins hjälpredor i områden som exempelvis filosofi, sociologi och kunskapsteori aldrig varit främmande. Kravet på preciseringar var tidigt välkomna. Ord om ”ingenjörsmässig arbetsmetodik” från min första gymnasielektion gjorde att rädslan för olika slags tankemöda kunde hanteras. Att finna metod för studier var generellt en tillgång. Korsvis befruktning och gränsöverskridande kunskapsbryggor har vidgat livsperspektiven.
Liknande bredd ser också ut att prägla läromedlen i gymnasiets samhällskunskap som jag med intresse ägnar kvällens läxläsning. Öppenhet för ekonomiska, juridiska, politiska och mediala perspektiv för att nämna några, visar på ämnets gränsöverskridande ambition. Frågor om erfarenhetens subjektiva karaktär, objektivitetens relativa villkor och nödvändigheten att behålla en kritisk blick in i frågeställningarna bidrar till läromedlets trovärdighet.
Men att det inte ägnas en enda rad åt religionens roll i samhället sticker i ögonen för en teolog. Kyrkan är trots allt efter offentlig sektor fortfarande en av landets största arbetsplatser. Helt spårlös kan den religiösa verksamheten knappast vara, inte minst i ett allt mer diversifierat samhälle där även förväntningar på en starkare civil sektor ökar. Tvärt om tycks religionen få ökad uppmärksamhet, och per kapita globalt, är detta något som på sikt kan betyda att den relativt sena ordblindheten för religiösa frågeställningar in mot en mängd olika livsområden, riskerar leda till vår civilisations stora bakslag.
Nåväl, trots religiös valhänthet bär gymnasiematerialet i samhällskunskap ändå god bredd som kan leda framtidens samhällsvetare till fördjupad kunskap om det framväxande samhället. Jag känner mig förvånansvärt trygg med det jag ser. Rent av glad. Religionsämnets isolering kan samtidigt tas med ro då tiden i globalt perspektiv trots allt är på väg att rinna ut. ”Gud är tillbaka” läste jag just på Twitter. Glädjen över samhällsvetarnas ambitiösa bredd lovar mycket och om bildningsambitionen fortsätter kommer betydelsen av fler gränsöverskridande ämnesområden upptäckas.
Gör då inte detta förhållande den aktuella oron om skolan oklar? Mätningar visar på det stora moraset för svensk skola. Motbilderna till detta är samtidigt många. Lärare berättar om duktiga elever och föräldrar imponeras av en helt ny kunskapssyn och läroambition än vad vi själva växte upp med. Så illa är det ändå inte med skolan måste vi också våga säga. Berättelserna om bibehållen bildningstradition i samspel med medvetenhet om det allvarliga med skolan, inger ändå visst självförtroende. Det tar mycket tid i anspråk att vara läxhjälp där hemma. Det kommer ta avsevärd tid innan skolan hämtat sig från dagens utmanande situation. Men är vi ändå inte på rätt väg?