Många är bestörta över valresultatet: En parlamentarisk mardröm toppad med brun sörja. Men allt är inte mörker, skriver Mattias Irving.

Allt är inte mörker

Mattias Irving

Många är bestörta över valresultatet: En parlamentarisk mardröm toppad med brun sörja. Men allt är inte mörker, skriver Mattias Irving.

Det finns vissa saker samtalet inte behöver just nu. Vi behöver inte moralisera över SD-väljarna. Det är direkt kontraproduktivt att säga åt folk att ”skämmas” för att de har röstat på ett missnöjesparti. En röst på SD är i många fall ett rop på hjälp.

Vi ska inte heller ägna oss åt högstämda utspel av typen ”vi är 87%”. Det är plakatpolitik, säkert ett viktigt utlopp för ångest och oro, men det finns inget konstruktivt med att slå ihop sig, liberaler, konservativa och socialister, i en oformlig och negativt definierad massa av ”icke-SD”. Då har man gett upp problemformuleringen och förhåller sig enbart till sin motståndare, inte till sakfrågorna.

Vi ska definitivt inte ge efter och börja diskutera ”integration”. Men vi ska samtidigt inte tiga ihjäl att vi har problem med segregation. Sysselsättning, livskvalitet och hälsa är påtagligt lägre för stora grupper av människor i Sverige som har utomeuropeisk bakgrund. Det är utifrån denna problemformulering som arbetet med ”integration” ska ta sin början, inte utifrån formuleringar om ”kriminalitet” eller ”kulturkrockar”.

Det finns en stor risk är att en välmenande men uppjagad borgerlighet introducerar en debatt om ”integration” som bygger på en ofärdig analys, som lämnar rasismen och maktförhållandena därhän (och således tippar över åt att handla om privatmoral, kulturella skillnader, enskilda möten mellan människor). Om debatten förs på sådana premisser har vi banat väg för en dansk utveckling, där SD får gott om syre för att piska upp hatiska stämningar och föra fram sin skruvade logik.

Vi har redan en levande debatt om integrationsproblem i Sverige. Den stavas ”rasism”, och det är genom ett förnyat och fördjupat antirasistiskt arbete som vi utplånar orättvisorna mellan människor.

Allt är inte mörker och elände en dag som denna. SD har inte säkrat återväxten i partiet, utan har satsat allt på att ta så många mandat som möjligt, utan egentlig plan för hur de ska förvaltas när de väl vunnits. Därför har de nu en mycket stor kostym att växa i: Inget parti har som nykomlingar i riksdagen vuxit så snabbt, någonsin. Nu ska de besätta närmare femtio stolar, samtidigt som de redan saknar folk för att tillsätta alla stolar runtom i landet. Deras reella inflytande kommer därför att förbli lågt på många håll lokalt, oavsett vad valresultaten säger.

När SD nu måste plocka fram reserverna för att fylla stolarna kan vi därför förvänta oss fler skandaler, mer explicit rasism och fler exempel på inkompetens hos företrädarna. Det enda sättet som Åkessons stab kan hålla samman riksdagsarbetet blir genom att meritera lojalitet framför kompetens. En redan stark centralisering av partiets maktstruktur kommer att bli än värre. 13% av svenska folkets röster är därmed upphängda på högst en handfull namn, främst Åkesson själv. En sådan ledarkultur fungerade kanske på 1900-talet, men där är vi inte idag. Ett parti som fokuserar all makt i ledarskiktet är inte starkt utan sårbart.

Ska vi arbeta antifascistiskt år 2014 så måste vi sluta att förhålla oss till fascisterna och börja analysera varför de egna berättelserna inte har gjort starkare avtryck hos väljarna. En viktig aspekt är att svensk politik och svenska medier har svikit landsbygden. Man har avvecklat den lokala nyhetsbevakningen, låtit infrastrukturen och samhällstjänsterna förfalla. En ny regering som satsar på en levande landsbygd (i kombination med rejäla satsningar på antirasistiskt arbete) kommer att nå långt för att överbrygga den misstro och det ressentiment som SD vilar på.

4 kommentarer på “Allt är inte mörker

  1. Günther Liebisch skriver:

    Tack Mattias!
    Mycket bra iakttagit vad som rör sig i väljarnas huvud!
    Hela valdebatten vittnade om en kortsiktighet och brist på empati för de som verkligen oroas!

  2. Andreas Holmberg skriver:

    Mycket bra analys av Sverigedemokraternas svaga bas. Det blir ”intressant” (läs: direkt läskigt) att se och höra vad som nu släpps in i riksdag och kommunala församlingar…

    Det får bara inte gå att normalisera ett parti med den här bakgrunden: http://www.bgf.nu/bss/bss-3-24slutord.htm Varför påstådda antirasister (Åkesson) väljer att engagera sej i ett rasistiskt parti för att göra det rumsrent är ju direkt obegripligt.

    Och om hälften av Malmös befolkning räknas som osvensk (av Björn Söder m.fl.) för att någon av föräldrarna är födda utomlands borde SD även ha stora problem med Norrbotten och Tornedalen. Finnjävlar?

    Det enda ”positiva” med SD är väl att de bevisar att integrationen av de erövrade danskarna (skåningar, blekingar och hallänningar) efter 356 år äntligen tycks ha blivit fullständig. Men inte var det väl nödvändigt att bli så fanatiskt svensknationalistiska för det?

  3. Andreas Holmberg skriver:

    Tillägg: Nej, jag räknar dem inte som danskar. Klart Jimmie Åkesson är svensk. Men med deras (SD:s) egen ”Blut- und Boden-definition” på svenskhet kan man ju verkligen undra hur just Skåne kunde bli så himla (eller j-la) ”Sverigedemokratiskt”. Det är som när jag traskade omkring i Arvidsjaur i början av 90-talet och såg en Sverigedemokratisk affisch med blågul fackla och texten BEVARA SVERIGE SVENSKT. Jag kunde med tanke på var vi befann oss bara inte låta bli att kladda: BEVARA LAPPLAND LAPSKT!

  4. jonathan skriver:

    Bra analys! Upplyftande med ett så konkret resonemang. Har tänkt på SD:s framgångar som ett symptom på att arbetarklassen svikits av sina självutnämnda företrädare, men det här kanske är ett mer konstruktiv sätt att formulera samma sak. Tänker att det utifrån detta är en god idé att arbeta för gräsrotsengagemang för landsbygden.

    Ett positivt exempel är t.ex. detta:
    http://integrationforalla.se/