"Nu är det bara några dagar kvar tills politikerna har glömt bort oss igen", sade en god vän längtansfullt till mig. Valtider är som inflammationer på debatten.

Val mellan kalla hjärtan i en varmare värld

Mattias Irving

”Nu är det bara några dagar kvar tills politikerna har glömt bort oss igen”, sade en god vän längtansfullt till mig. Valtider är som inflammationer på debatten. Tidningssidorna värker och valdebatterna bultar som hammarslag mot tinningarna. Såhär bara några dagar kvar är tonläget sådant att bara de mest garvade orkar med att fortsätta engagera sig. Själv har jag stängt av, gått i medial dvala.

Vi har politik för att vi ska slippa gå i krig med varandra, det menar de statsvetare som utgår från en s.k. agonistisk (konfliktorienterad) modell för att förstå samhället. De konflikter som vi tidigare skulle tvingas använda vapenmakt för att lösa sublimeras till ordstrider. Konfliktens våldsamma element desarmeras. Men bara delvis. Ord kan fortfarande skada. Desinformation, uppvigling och hets är tre olika sätt som språket kan användas på för att urholka samtalet och samhället.

I radioprogrammet ”Språket” konstaterade nyligen Emmy Rasper att fyra av tio faktiskt inte förstår uttrycken som politikerna använde. Det är en intressant kritik mot det politiska samtalet, som kommer från den svenska språkforskning som nu i ett antal år resonerat i termer av klarspråksreformer, om språklig tillgänglighet. Det avslöjar också något om vad som aldrig sägs i debatterna, nämligen att det finns de vars röster ingen tävlar om.

Inte minst handlar det om människor som säkert kan besitta ett djupt samhällsengagemang men har dåliga språkkunskaper. Men det handlar också om alla dem som har språket men inte alltid förstår siffrorna, de ofta rakt konträra påståendena som på mystiska vägar samtliga är uppbackade med pålitlig statistik. Jag tillhör inte sällan den gruppen själv.

Men det finns fler frågor som förbigås med tystnad. Medan politruker väser indignerat över buffelfasoner från Löfven eller ohövligheter från Lööf har jag inte sett varken opposition eller sittande regering nämna vapenexporten med ett ord. Den stora utredningen om demokratikriterium för vapenexporten har gömts undan, och blir klar först efter valet. Också oppositionen står med fingrarna i syltburken, och ett regeringsskifte kommer sannolikt inte att innebära en kursändring i Sveriges liberala uttolkning av vad ”etisk” vapenexport innebär. Bara något så osannolikt som en grönrosa koalitionsregering skulle kunna sätta stopp för denna blamage på Sveriges anseende.

Den ännu större frågan om klimathotet anses tydligen mindre viktig än krogmomsen. Det finns en stor ängslighet för att lägga så radikala förslag som situationen faktiskt kräver. Nästan precis detsamma kan sägas om vår tids tredje största fråga, den om människovärdet. 2010 blev dåvarande franska presidenten Nicolas Sarkozy hårt kritiserad av EU-kommissionen för sin praktik att jämna romska migrantläger med marken och deportera dem hem igen. Bara fyra år senare görs detsamma på daglig basis runtom i Europa. Kritiken har tystnat. MP stred tappert för romernas rättigheter under några månader i somras. Nu hörs bara SD:s hat.

Vi går emot en varmare värld, där allt fler kommer att frysa ihjäl på våra gator. Vi har politiker för att slippa krig, men vem ska vi rösta på för att avskaffa vapnen? Det är vad den här valrörelsen borde ha handlat om.

Kommentarsfältet är stängt.