Niklas Olaison, präst, idéhistoriker och skribent på Dagens Seglora, lämnar Svenska kyrkan. - Idag har jag skrivit till domkapitlet och avsagt mig mitt ämbete (tekniskt sett "på egen begäran förklaras obehörig att utöva ämbetet"), samt gått ur Svenska kyrkan.

Niklas Olaison lämnar Svenska kyrkan

 

Olaison 266x266Niklas Olaison, präst, idéhistoriker och skribent på Dagens Seglora, lämnar Svenska kyrkan.

– Idag har jag skrivit till domkapitlet och avsagt mig mitt ämbete (tekniskt sett ”på egen begäran förklaras obehörig att utöva ämbetet”), samt gått ur Svenska kyrkan. Jag har inte förlorat min tro och inte vare sig blivit avkragad eller hotad med avkragning, skriver han på sin Facebooksida.

Olaison vill inte meddela närmare detaljer om anledningen till att han väljer att lämna kyrkan, men har sänt Dagens Seglora sin avskedspredikan, som här publiceras i sin helhet.

***

När jag var liten och var besviken eller arg på mina föräldrar så brukade jag vägra äta. Ibland var det enda sättet att uttrycka sina känslor, när man inte kunde säga det man ville utan att det skulle bli bråk. Men när man är jättearg och besviken på någon, då vill man inte ha dens mat.

I Jesajas text är det Gud som vägrar äta. Gud vill inte ha några brännofferbaggar eller gödkalvars fett, inte blodet från tjurar, lamm eller bockar. Gud är arg på oss, arg, ledsen och besviken.

Visst är det lite annorlunda att tänka så, att Gud är ett besviket barn. För när Gud är arg, då brukar man vänta sig eld och svavel från himlen. Det är så ofta att vi tänker oss Gud stor och mäktig, som mosar allt i sin väg. Och visst kan Gud framträda så. Men Gud kan också vara ett litet barn som är ledset. Ett litet barn som ser oss. För Gud är inte bara det starkaste som finns, Gud är också det svagaste som finns. Och ibland är det vi som måste vara vuxna.

Och ibland misslyckas vi med det. Vi misslyckas så in i bängen. Så att Gud är rent otröstlig och rentav hatar våra högtider och nymånadsfester.

Men vad är det Gud är så arg för? Låt oss backa bandet lite. Varför offrar man till Gud? Jo, tänk dig några barn som leker. Ett av barnen har en godispåse. Visst vore det väl tjaskigt att sätta i sig hela påsen utan att bjuda åtminstone lite. Så gör ingen riktig kompis.

Så när människor äter, då vill man bjuda med Gud också, så man tar undan den bästa biten och ger den till Gud. När man dricker något så spiller man lite åt Gud. Eller så eldar man upp det man vill ge och låter Gud lukta på röken. Inte för att Gud är hungrig eller behöver äta, utan för att man delar med sig, så gör man bara.

Men problemet är ju just det. Vi delar inte med oss. Det är därför som Gud kallar oss sodomsfurstar och gomorrafolk. Om ni tror att det har med sex att göra så får ni tänka om. Sodom och Gomorra var städer som var ökända inte för sitt sexliv utan för sin rikedom och för att de var så fruktansvärt ogina mot främlingar.

Det finns en berättelse om Sodom som sa att de hade hittat på ett system för att slippa ge allmosor, som ändå var en plikt för alla människor. När en främling kom till staden och bad om pengar till bröd så gav man honom en slant men man satte sitt märke på den. Sen var det ingen som sålde något bröd till honom så han svalt till slut ihjäl. Då kunde alla komma och ta tillbaka sina pengar. Sådana var man i Sodom.

Så det är en allvarlig anklagelse som Gud kastar mot oss. Och försök inte se ut som att ni inte förstår vad jag talar om. Gud är helt klar med vad det rör sig om. ”Sträva efter rättvisa, stöd den förtyckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt.” Ni vet mycket väl vad som menas. Tiggaren vi går förbi. Flyktingarna som drunknar i Medelhavet. Utförsäkrade. Missbrukare. Alla de där som vi låtsas inte se, som vi bara väntar på att de ska försvinna så att ni kan hämta tillbaka vår peng.

Vad Gud säger till oss är att Gud inte vill ta emot våra gåvor, inte för att det är gärningsrättfärdighet utan för att det är stöldgods. Det är inte fel att offra, det är inte det Gud säger, det är bara det att det vi kommer med är dränkt i blod. Inte konstigt att Gud vägrar äta.

Men vad gör man då om man har blod på sina händer? Ja, tyvärr är det så att det inte går att förhålla sig neutral. För om du inte är en del av lösningen så är du en del av problemet. Det är de goda människornas tystnad som gör det onda möjligt.

Jag ska ge er ett exempel. Igår marscherade nazister genom centrala Stockholm, eskorterade av polis. Trots att deras flaggor, deras symboler och allt de säger och gör handlar om att uppmuntra till folkmord, trots detta får de demonstrationstillstånd och poliseskort. Medan den hinduiska fredsfestivalen ett stenkast bort inte får något som helst skydd. Det är skarpt läge nu.

Tusentals människor samlas i Kungsträdgården för att protestera och visa sin avsky. Och vad gör Svenska kyrkan? De stänger in sig i Jacobs kyrka och firar mässa ”för att visa alla människors okränkbara värde”. Tre minuters klockringning och sen såg man inte skymten av dem.

Oh, de säger så vackra saker men de gör något helt annat. De vill att människor ska lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar, men de rör inte ett finger för att verkligen hjälpa människor. Och även här i Vällingby stänger vi in oss i kyrkan och struntar i vad som händer utanför. Nymånad, sabbat, högtidssamling – jag tål inte falskhet och fest. Och falskhet och fest, det är vad kyrkan är full av idag och det har blivit dags för mig att ge mig av.

Det finns många sätt att gå sin väg. Jag tänker på kväkaren John Woolman på 1700-talet, som insåg att slaveriet var fel och vägrade befatta sig med det. Därför vägrade han använda färgade kläder eftersom de färgats av slavar. Så där gick han i vita kläder och såg ut som en flane. Men har man blickat in i den fullkomliga lagen så har man. Då måste man resa sig upp och gå. Som vandringsprästen David Petander för precis hundra år sen, som reste sig upp och bara gick. Gick och gick, för att komma närmare människorna och leva enligt evangeliet.

Jag har inte blickat in i den fullkomliga lagen, det kan jag inte säga. Inte är jag beredd att släppa allt och följa Jesus. Men det lilla det jag kan göra, det måste jag göra. För jag tål inte längre falskhet och fest. De har blivit en börda för mig som jag inte orkar bära.

Ursula Le Guin har gett den kanske vackraste beskrivningen av vad det innebär att gå sin väg. Hon beskriver en stad, en utopi som kallas Omelas, där människor lever tillsammans i fred, harmoni och välstånd. Allt är fint där – utom en sak. I en källare under en av de vackra offentliga byggnaderna så finns ett rum med en låst dörr och inget fönster. Där sitter ett barn, en pojke eller kanske en flicka. Det ser ut att vara ungefär sex år gammalt men det är nästan tio. Det är svagsint. Kanske föddes det så eller kanske har det blivit så av rädsla, undernäring och vanvård. Det är så magert att dess ben knappt har några vader, och magen är uppsvälld. Det lever på en halv skål flottig majsgröt om dagen. Det är naket och sitter i sin egen avföring.

De vet alla att det finns där, alla människorna i Omelas. En del har kommit för att se det, för andra räcker det att veta att det finns där. De vet alla att det måste finnas där. Men när unga människor första gången kommer för att se det så hjälper det inte hur väl det hela har förklarats för dem. De blir alltid chockade och äcklade vid dess åsyn. De känner äckel och avsmak, som de hade trott sig stå över.

Och det mest märkliga av allt är att människor ibland helt enkelt lämnar staden. Den plats de går mot är ännu svårare för oss att föreställa sig än Omelas. Jag kan inte alls beskriva den. Det är möjligt att den inte ens finns. Men de verkar veta vart de ska, de som går sin väg från Omelas.

 

3 kommentarer på “Niklas Olaison lämnar Svenska kyrkan

  1. […] Niklas Olaison, präst, idéhistoriker och skribent på Dagens Seglora, lämnar Svenska kyrkan.  […]

  2. […] Berättelsen, eller liknelsen, om Omelas är väl det som på sitt vis gör ondast att se sig själv i. Men, det är en annan mening krokar in sig i mig. ”Det finns många sätt att gå sin väg.” Läs hela texten Här. […]

  3. Jonas Nilsson skriver:

    Klarsynt. Frågan är väl när de firade sin mässa i Jakob och i vems namn. Att inleda dagen med en gryningsmässa i Jesu Namn klargör, ger perspektiv och rustar till tjänst. Sant om blodet på händerna. Alldeles förfärligt sant just i vårt land. Men ska vi lämna det för det? Inse vår skuld och bekänna vår synd. Sluta synda och sök bot. Söka råd. Verkar mindre klokt att första kontakten med domkapitlet blir någon slags avsägelse. Vad gör ett uteblivet registrerat medlemskap för skillnad? Om inte domkapitlet kan hjälpa, då förstås. Men det finns andra som kan och är beredda. Och som ber för varje Guds tjänare. Kanske någon ska söka upp nazisterna och älska dem.