Svenska Dagbladets ledande artikel 27 juli, ”Politik före Gud i biskopsbrev”, signerad av Maria Ludvigsson, är ett mycket hårt utfall mot Svenska kyrkan, särskilt sådan denna framträder i det senaste biskopsbrevet. Artikeln rymmer en hel del tankar värda att ta fasta på men de skyms av ett överflöd av utstuderade spydigheter.

Spydig retorik när SvD angriper biskopsbrevet

Bo Nylund 150x150Svenska Dagbladets ledande artikel 27 juli, ”Politik före Gud i biskopsbrev”, signerad av Maria Ludvigsson, är ett mycket hårt utfall mot Svenska kyrkan, särskilt sådan denna framträder i det senaste biskopsbrevet. Artikeln rymmer en hel del tankar värda att ta fasta på men de skyms av ett överflöd av utstuderade spydigheter.

Naturligtvis har Ludvigsson helt rätt när hon hävdar att en kyrka som främst söker bli bekräftad av världslig makt och glans eller genom oreflekterad anslutning till populära trender i tiden, gör sig själv irrelevant. Detta är en viktig sanning. Lika omöjlig är emellertid en kyrka som förblir tyst inför mänskligt lidande, inte minst det lidande som utgår från människan själv.

Vi ser i varje historisk epok hur farlig människan är för människan. Svenska kyrkan gjorde till exempel vad en kyrka skall göra när den under decennier solidariserade sig med sydafrikanska kyrkor i deras kamp mot apartheidsystemet. Även den gången fanns här i Sverige personer med starka megafoner som talade om att kyrkan svek sitt ”egentliga” uppdrag och hemföll åt ”vänsterpolitik.”

Kyrkan gör i dag rätt när den är närvarande i en kritisk solidaritet med de lidande folken i Palestina och Israel som stressar varandra till självdestruktivt vanvett. Mycket starkare än hittills bör den höja rösten inför den utplåning av kristna trosförvanter i Mellersta Östern som oavbrutet pågår. Det handlar om länder där den kyrka först växte fram som bekände att en förlorare i denna världen, Jesus, i påskens efterljus framstod som segrare och Herre. Hans makt är av helt annat slag än den cesariska som alltid livnär sig av de mångas vanmakt.

Korset har blivit den centrala kristna symbolen, den ständiga påminnelsen om både den lidande människan och mörkret hos människan. Ludvigsson beskyller Svenska kyrkans biskopar för att bara se människan som ett problem, inte som den fantastiska resurs som hon är. Det finns nutida kristna i vår kyrka som tonar ner korset och alltför mycket idealiserar vårt släkte. ”Synden” har blivit impopulär. Maria Ludvigsson placerar sig själv ganska nära dessa och talar i detta sammanhang mer som en hejig nyliberal än som den kristna person hon också är.

I artikeln opponeras kraftigt mot den negativa synen på ekonomisk tillväxt som både de rödgröna och grupper i kyrkan anlägger. Här har Ludvigsson möjligen en poäng.
”Tillväxt” – en term hämtad från den biologiska sfären – kan i sig inte vara av ondo, inte heller i ekonomiska sammanhang. Men här måste en viktig fråga ställas: Vilket innehåll har tillväxten? Vilken ökad produktion av varor och tjänster talar man om? Det är uppenbart att ett land kan ha en imponerande tillväxt på basis av tillverkning av produkter som är livsfarliga för såväl människan som hennes livsmiljö. Den mycket lukrativa och därför ökande vapentillverkningen är det tydligaste exemplet.

Världens köpstarka grupper har mycket större makt över produktionsbesluten än de fattiga i samma värld. Maria Ludvigsson uttalar en självklar sanning när hon talar om att världens fattigaste behöver uppnå en högre materiell nivå, alltså tillväxt. Men samma fattiga människor utgörs till betydande del av lantarbetare, migranter – och barn – som själva får en skandalöst liten del av sitt eget arbetes värde och förblir instängda i livslång fattigdom.

Så fungerar den faktiska marknaden (den icke-utopiska) i stora delar av världen. Rättvisa är överhuvudtaget ingen vara som bjuds ut på marknaden. Den måste skapas av människor som genom kamp på facklig eller politisk nivå, gärna med kyrkans stöd, kan genomdriva lagar och regler. Biskoparna har förstått det. Däremot hyser de knappast den övertro på lagars förmåga att förädla världen som Ludvigsson tillvitar dem. Men de har förstått att den kristna saken faktiskt handlar om både lag och evangelium.

Maria Ludvigsson har rätt när hon kritiserar föreställningen att ”ekonomi är ett nollsummespel där den enes bröd är den andres död”. Det finns rättfärdig handel. ”Fair trade” är inte utopiskt. Hon har också rätt när hon skriver att planetens resurser inte utgör en statisk mängd. Bilden av en enda kaka som inte kan bli större är – som alla våra metaforer – ofullständig. Naturen som resurs för människan har vuxit över tid. Malmbergen var ingen resurs under stenåldern. Hårda lerjordar var inte odlingsbara förrän man uppfunnit en plog som kan vända jorden. Under de senaste århundradena har natur förvandlats till resurs i en nästan ofattbar takt genom teknikens snabba utveckling.

Men detta betyder inte att vår planet är att förstå som den grekiska mytens ymnighetshorn som kunde ge allt som människan kan tänka och önska. Myten, numera i form av tro på evig tillväxt, är farlig. Det finns en broms som kan slå till med förfärande kraft, nämligen den ekologiska skuld som också tillväxer och som särskilt de mest skyldiga är ovilliga att erkänna och än mindre betala.

Vår jord överlever oss förmodligen flera miljarder år. Men jorden som biotop för högre organiskt liv står under hot. Det är ett ganska skört och sårbart klimatisk system som har funnits under en liten del av jordens historia. Den kunskap som i dag faktiskt föreligger om detta hot ger oss alla ett ansvar. Om detta skrev biskoparna sitt brev.

Det är inte skrivet i stjärnorna att den mänskliga civilisationen kommer att gå under genom en oss övermäktig klimatkatastrof. Ett torde dock kunna sägas med säkerhet: Räddningen undan denna fara har som en nödvändig förutsättning att folken tillsammans stiftar och respekterar lagar och regler. ”Lagen och profeterna” är en viktig del av kristendomen liksom för judendomen. I båda gäller att i varje tid bygga “zedaqáh”- rättfärdigheten – i just den konkreta värld vi föddes in i. Fred skall skapas mellan människa och människa liksom fred mellan människa och natur. På teologiskt språk: Skapelselagen.

Den ofrid som nu skadar både mänskligheten och allt levande på jorden gör denna högre lag synnerligen relevant. Biskoparna har förstått det. Påve Francisco i Rom kämpar både dag och natt med detta. Även han blir grovt hånad – även av somliga inom sin egen kyrka. Och jag vet att det finns rabbiner som gråter inför det som nu utspelas inför deras ögon.

BO NYLUND
teol.dr. h.c. f.d. ordförande i Kristen humanism och samhällssyn.

2 kommentarer på “Spydig retorik när SvD angriper biskopsbrevet

  1. Sven Andersson skriver:

    En sansad bedömning! Men saken är den, att när
    kyrkan befinner sig på det sluttande planet
    och stadigt krymper, då talar våra biskopar om
    miljön. Biskoparna borde bekymra sig om männi-
    skor tro och andliga väl. Klimatfrågan sköter
    många andra i vårt samhälle. Men vårt folks
    andliga väl är ju Kyrkans ansvar – biskopar!

  2. Isak Gerson skriver:

    Men hur kan vi må bra andligt, om vi är så kärlekslösa att vi låter vår nästa lida under hungern, under exploateringen och under förtrycket, Sven?