Storpolitiken har på de flesta håll övergivit diskussionen om de stora gemensamma värdena. Istället är det kyrkklockornas malm som ropar budskapet om medmänsklighet, skriver Anders Jonåker.
När kyrkklockorna ringde för fara i Jönköping den 1 maj, var det då inte som om ett profetiskt budskap gick i uppfyllelse? ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa” (Luk 19:40). Sten och malm blev råmaterial till dessa klockor som började sjunga ut det klaraste av budskap. När splittrande krafter breder ut sig i landet skulle människovärdet skyddas och sällan har ett ordlöst budskap talat så tydligt. Protesten och eftermälet hördes vida omkring, också utanför landets gränser, och stödet för alla människors lika värde gick inte att ta miste på. Människan skulle skyddas.
Jag påminner mig kristusgestalten i Kristinebergsgruvan i Västerbotten. När jag gjorde pastorspraktik i grannorten Malå mer än 40 år efter det inträffade var berättelsen fortfarande levande. Sent den 28 november 1946 skjöt maskinborraren Johan Olofsson ett sista skott innan arbetsdagens slut. När dammet lagt sig långt nere i underjorden framträdde på bergväggen en Kristusbild i vad som kallats för en silverglänsande sericitkvartsit. Dagen efter skulle kollegan fortsätta det tunga arbetet, men stod tvekande inför den två meter ståtliga gestalten. Kanske var det en varning? Hade berget börjat tala? Var malmen lösare där bakom? Omöjligt att spränga på säkert sätt? Frågorna var säkert många för de gruvarbetare som mötte det märkliga naturfenomenet. För mig berättades att budskapet togs så allvarligt att just den delen av schaktet stängdes. Vem vet, kanske sparades människoliv när stenarna börjat tala?
Klockorna i Jönköping var nu inte endast ropande stenar utan också uttryck för människors vilja till försoning och resning av människans värde. Vi som lyssnar har att ta ställning och lägga vår röst i årets val. Många har redan lagt en av dessa röster där EU-valet i sammanhanget blev till ytterligare en signal om att splittringen mellan människor och länder oroar. Samtidigt finns ett starkt stöd för en solidarisk flyktingpolitik. Viljan att hålla samman det svenska samhället måste ändå tolkas som stark utifrån valresultatet. Två områden ser jag dock som oroande för den fortsatta diskussionen om samhällets gemensamma värden.
Det första handlar om hur vi ser på Sverige som nation. Vad menar vi när vi säger Sverige? Det är ett geografiskt landområde ja, men som i många andra länder talas numera i olika omfattning flera språk. Sverige är ett land i mångfald och om inte de nationalistiska och främlingsfientliga krafterna skall växa, vilket från och med nu också tycks få draghjälp från liknande och allt större partier i EU, behöver de politiska partierna i ökande grad diskutera denna utveckling. Moderater, folkpartister och socialdemokrater: vad menar ni med Sverige? Allt handlar inte om budget i balans och siffertrixande. Om inte gemensamma värden värnas kommer krafter i rörelse vi inte sett sedan 1930-talet. I Europa är detta redan faktum vilket gör situationen än mer allvarsam.
Det andra handlar om de ökande klyftorna i samhället och behovet av en starkare fördelningspolitik. Det vanliga är att denna fråga drivs från vänster, men med det nya politiska landskapet är bilden mer blandad. Vi kan inte längre vara säkra på att de revolutionära krafterna hela tiden skall komma från ett förutbestämt håll. Samhällets segregering är en fråga som ingen politiker längre kan komma undan. Tvärtom måste alla ta ansvar för en sammanhållen samhällsgemenskap utifrån den nya mångfaldsbild som alltmer avtecknas i samtiden. Skulle man trots allt sopa dammet under mattan, står hoppet till sten och klockor att tala tydligt där orden tystnar.