Motståndet mot fascismen i Egypten handlar om att inte delta i den demokratiska chimären. Alla vet vem som kommer att vinna, alla har sett det förr, under 60 års tid. Att bada på en tisdag är mer av en politisk handling än att rösta i ett presidentval, skriver Helena Hägglund.

I tre dagar har jag bevakat Egyptens totala haveri till presidentval. En fascistisk militärledare som vill utrota sin opposition mot en tandlös motkandidat, visserligen med bra visioner men utan egentlig rörelse bakom. 95 procent röstade på militärledaren al-Sisi, några få röstade på den tandlöse, Sabbahi, dessa få vågar knappt säga det högt för fascistens hegemoni är stark. I stället struntade många i att delta i det demokratiska spel som valen utgör här. Vissa ritade roliga figurer på sina röstsedlar, vissa skrev skämt från filmer, vissa kryssade påhittade kandidater, tillsammans var de över en miljon. Andra, mer än hälften av de 54 miljonerna röstberättigade, passade på att njuta av en extra ledig dag. Barnen i Alexandria badade i havet, mitt på dagen på en tisdag.

Motståndet mot fascismen i Egypten handlar om att inte delta i den demokratiska chimären. Alla vet vem som kommer att vinna, alla har sett det förr, under 60 års tid. Att bada på en tisdag är mer av en politisk handling än att rösta i ett presidentval.

Men valet kommer trots det att användas för att legitimera militärledarens presidentskap, i Egypten och utomlands. För så fungerar den röststyrda demokratin, den med flest röster vinner, även om vinnarens mål är att tysta förlorarens röst. I Europa har vi en lång fascistisk historia och när de nya fascisterna bildar ett starkt nationalistblock i EU kommer vi att höra att de också tillsattes genom demokratiska val.

Vi tvingas lyssna på de folkvalda trots att de säger att folket inte ska vara jämlika, och vårt enda vapen har blivit en röstsedel. För organisering mot fascismen bortom vallokalerna betecknas som odemokratisk. Odemokratiska partier ska vara välkomna att hålla tal på skolor och arbetsplatser för att många kryssar just deras parti i folkval. Men när folk på skolor och arbetsplatser faktiskt ägnar sig åt att organisera sig kollektivt – det vill säga bedriva demokrati – blir det sett som odemokratiskt, för att det sker utanför de vallokalernas trånga rum.

Kanske finns det anledning att skriva skämt på valsedlarna i nästa svenska val eller använda dagen till att bada. För att resten av året organisera ett fortsatt motstånd mot fascism på våra skolor och arbetsplatser – och på så sätt ägna oss åt verkligt demokratiskapande.

Helena Hägglund