Judendomen har i århundraden utmålats som ofärdig bredvid kristendomen. Detta tankefel är centralt i västerländsk idéhistoria. Dags att göra upp med det, skriver Niklas Olaison.
En god vän till mig höll ett tal på min bröllopsdag om en gammal armenisk man som låg på sitt yttersta. Med uppbjudande av sina sista krafter ville han förmedla ett visdomsord till sin son. ”Skydda judarna”, sa han. Sonen var en aning förbluffad, för även armenierna har ju drabbats av folkmord. ”Skydda judarna?” sa han. ”Varför då? Vad har judarna med oss att göra? Har vi inte nog med våra egna problem?” ”Jo”, sa fadern. ”För du förstår, när de är klara med judarna så kommer de efter oss.”
Det finns många anledningar att skydda judarna, men för oss queera är det närmast en plikt, att värna inte bara om judar utan om alla minoriteter. För vi behöver skydda varandra, och våra fiender är ofta desamma.
Men inom kyrkan finns ett betydligt större problem än den rena antisemitismen, och det är vår långa tradition av en teologi som präglats av en antisemitism som spätts ut och kamouflerats till en lära som brukar kallas supersessionism, föreställningen att kristendomen så att säga är en förbättrad version av judendomen som gjort denna överflödig. Denna föreställning populariserades inte minst under 1800-talet av hegelianer och andra utvecklingstroende.
Den tredelning som är typisk för hegelianska system går tillbaka på den medeltida mystikern Joachim a Fiore, som delade in världen i tre tidsåldrar, Faderns (judendomens tid), Sonens, (kristendomens eller snarare prästernas) och Andens tid (det framtida lyckoriket då människorna skulle ha en mer oförmedlad kontakt med Gud). För protestanter passade denna beskrivning som hand i handske med deras självbild, och den finns kvar även bland många förmenta ateister – och har förmodligen influerat även tankar på en förestående Vattumannens tidsålder och liknande.
Tyvärr lever denna föreställning kvar än idag på mer eller mindre försåtliga sätt, och den bygger ofta på ett grundläggande tankefel som inte minst upplysningstroende gör, nämligen att tänka sig att en religion aldrig kan utvecklas längre än sina urkunder. Det innebär att man tänker sig att eftersom judendomens heliga texter är äldre så är dess föreställningar på något sätt mer primitiva. Som om inte hela judendomens historia var en kontinuerlig tolkning och omprövning av dessa texters budskap.
Även för dem av oss som har stor respekt för judendomen och andra religioner så är det lätt att förfalla till tänkesätt som implicit innebär att man svärtar ner den antika judendomen för att framhäva Jesus radikalitet. Ett klassiskt exempel inom feministisk teologi är att strävan att utmåla Jesus som feminist, som mötte kvinnor och andra människor med låg status på lika villkor, leder till att man utmålar den samtida judendomen som hopplöst patriarkal på ett ofta ganska onyanserat sätt. Faktum är att både Jesus och Paulus uttryckte två olika sätt att vara jude som var lika tidstypiska som de var kontroversiella. De var en del i ett panorama, inte två ljusglimtar i ett mörker.
Efter sin triumfatoriska försäkran om att ingenting i världen förmår skilja oss från Guds kärlek byter Paulus plötsligt ämne. Eller gör han det? Egentligen handlar ju det fortsatta resonemanget om att ingenting i världen förmår skilja judarna från Guds kärlek. Det är visserligen anakronistiskt att tala om kristna och judar vid denna tidpunkt, utan det Paulus syftar på är de judar som inte har erkänt Jesus som Messias, alltså de flesta judarna. Men liksom Paulus noga aktar sig för att säga något ont om lagen, inte ens i sin hårdaste polemik mot lagen som evig, så säger han inte heller ett ont ord om judarna. Hur skulle han kunna det? Han var ju själv jude och stolt över det. Han går så långt att han säger att han själv skulle bli vilja fördömd om det kunde hjälpa hans bröder (syskon) och stamfränder.
Hela Paulus mission utspelar sig ju i en judisk kontext och den stora stridsfrågan är ju vad man ska göra med alla hedningar som strömmar till den unga Jesus-rörelsen. Paulus ser sig ju som hedningarnas apostel, men det är ett särskilt uppdrag och inget som står i motsats till Petrus och andras uppdrag att missionera bland judarna. Det är en stridsfråga inom forskningen hur mycket han för egen del praktiserade den judiska lagen i sin helhet, men jag ansluter mig nog till den sida som menade att Paulus för egen del aldrig avvek från den judiska lagen, även om han gav dispens åt andra.
Trots att supersessionismen är på tillbakagång bland forskare så lever den kvar bland präster och lekmän, så som gamla och förlegade föreställningar ofta gör. Och för den som tänker att det kristna budskapet har gjort den judiska lagen överflödig kan det stämma till eftertanke att islam gör exakt samma anspråk gentemot kristendomen – med lika stor rätt. Det är därför viktigt att arbeta på sin respekt och förståelse, och inte minst: att skydda judarna.
Niklas Olaison
