En förfelad och ohederlig debatt har blossat upp i Uppdrag gransknings kölvatten. Programmet har , främst Revolutionära Fronten, och dess våldsamma politiska metoder.

Ohederlig debatt om politiskt våld

Mattias Irving

En förfelad och ohederlig debatt har blossat upp i Uppdrag gransknings kölvatten. Programmet har granskat den vänsterextrema miljön, främst Revolutionära Fronten, och dess våldsamma politiska metoder. Men det har också givit vid lag att Revolutionära Fronten skulle ha påhejare bland politiker och journalister.

Redan igår bekymrades jag över hur debatten skulle komma att låta efter programmet, och jag fick inte fel. Många har upprörts över att Uppdrag granskning har valt att granska både höger- och vänsterextremister i varsitt program, som om de vore fullt jämförbara fenomen. DN:s Malin Ullgren kallar upplägget försåtligt. Vänsterpartiets Ali Esbati går längre och kallar programmet ”nazi-apologetism”.

Från borgerligt håll har man varit snabba att stämma i bäcken. Bland andra Aftonbladets Petter Larsson pekas ut som våldsapologet för att han protesterat mot vad som kommit att kallas en ”kålsuparretorik”. På Twitter ger sig tidskriften Neos redaktör Mattias Svensson in i en biff med journalisten Po Tidholm, och frågar retoriskt om det var fel av SVT att granska alla våldsverkare, och inte bara vissa. Tidholm hade i samma medium varnat för att hotet från fascismen förringas vid jämförelser. Andra kan öppet kalla våldet ”förkastligt” och kalla det en ”olycklig väg” (som Ann Heberlein gör i Sydsvenskan), och ändå anklagas för att hylla RF som ”hjältar” (av Ivar Arpi, Neo).

Den som följer frågan ser att åsikterna och analyserna spretar kraftigt. Men när temperaturen stiger går det att urskilja en tydlig lägerbildning. Debatten äger rum genom å ena sidan ett aggressivt utfrågande, med den tydliga undertonen ”är du kommunist? Sympatisör? Försvarar du vänstervåldet?”, å andra sidan en indignerad vägran att ta lika mycket avstånd från alla sorters politiskt våld.

Jag hamnar ofrånkomligen i det vänsterapologetiska lägret, och den som redan innan har valt att tolka mig så kommer att finna sätt att göra det. Men så kommer inte samtalet framåt.

Det är givetvis så att debattörer till vänster kommer att betrakta högervåldet som farligare, och vice versa. Tongivande forskare i ämnet säger samtidigt att det extrema våldet från höger är betydligt farligare för enskilda drabbade, medan vänstervåldet inte har dödlig utgång. Nazisterna väljer också sina måltavlor mer urskillningslöst. Det räcker med fel hudfärg eller sexuell läggning för att vara i den akuta farozonen. Nazistisk närvaro på ens hemort inverkar direkt på känslan av trygghet i samhället.

För den opinionsbildande högern är situationen en annan. Den hotas av nazisterna främst i den mån som de väljer att inom ramen för sina yrken driva antirasistiska frågor. Utan att peka finger kan vi konstatera att det generellt sett inte har varit högerns paradgren de senaste åren. Å andra sidan är det ingen djärv gissning att denna tämligen lilla klick av borgerliga opinionsbildare känna sig mer trängda av den bredare utomparlamentariska vänstern – den icke våldsamma. Den har ett stort intellektuellt och kulturellt kapital. Dess agenda och uttryck ger ständig återklang i samhällsdebatten. Deras visioner om en ny samhällsordning är i dagsläget ett betydligt större reellt hot mot borgerligheten än vad nazismen är.

Mycket riktigt finner vi också en påfallande ovilja inom högeropinionen att göra skillnad på olika sorters vänsteraktivism. Fredliga sittprotester i Jönköping kallas för ett hot mot demokratiska rättigheter av DN:s ledarsida (Rosa Parks satte sig också ner på fel ställe. Hot mot ordning och reda, Kjöller?). Tyckarprofiler som Timbrovännen Fredrik Segerfeldt vägrar helt att skilja mellan olika utomparlamentariska grupper. Underförstått: Den som vill nyansera något till vänster om Socialdemokraterna betraktas som medlöpare till Revolutionära Fronten, och alla som gillar utomparlamentarisk aktivism bör därmed stämplas som antidemokrater och isoleras. Anfall är bästa försvar för en trängd borgerlighet.

Borgare anklagar vänstern för att inte ha gjort upp med sitt förflutna, och när Leninflaggor ständigt tillåts vaja i vänstertågen är det svårt att säga emot dem. Flera i Ung Vänster väljer att aningslöst försvara Revolutionära Frontens våld och kallar dem ”kamrater” (förhoppningsvis läser de Åsa Linderborgs fenomenala sågning av RF och kommer på bättre tankar). Vänstern kanske kontrar med högerns historiska stöd för Thatcher och Pinochet. En debatt om ett konkret problem urvattnas till ett sedvanligt utbyte av storpolitiska svepoffensiver, en abstrakt diskussion om politisk positionering och symbolik. Dess mest vulgära och motbjudande form är likräkningen: Vem har dödat flest? Vems våld har varit som mest grovt och förkastligt? Dessvärre leker vi exakt denna lek i diskussionen om nazisters kontra antifascisters våld.

Det är inte bara en djupt osmaklig diskussion. Dess premisser är felaktiga: Politiskt våld är ju ett stort och svårbegripligt fenomen, och Sveriges riksdag bär själv ansvaret för den ojämförligt största politiska våldsanvändningen i modern tid, genom tvångssteriliseringar, människorättsvidriga deportationer, inhumana rättsväsentliga förfaranden och lagar som länge har förtryckt minoriteter i det svenska samhället. Anonyma paragrafer berövar de facto hundratals barn deras framtid medan migrationshandläggare genom decennierna mumlar om gradvis förbättring. Det är våldet som med rasande iskyla har berövat tusentals romer och transpersoner deras mänskliga rättighet att få en avkomma. Men då har diskussionen vuxit oss helt ur händerna. Plötsligt handlar det om demokratins egen legitimitet, knappast ett ämne för någon som Janne Josefsson att lyfta i ett program.

Det är likväl huvudlöst att föra en debatt om det specifika ämnet ”politiskt våld”, om diskussionen godtyckligt begränsar sig till att jämföra våldsgrupper i politikens marginal, och samtidigt viftar bort det omfattande våldet i vårt lands politiska mittpunkt. Om frågan knölas in i så snäva ramar kan den fås att handla om närmast vad som helst, och vi får nöja oss med pseudodebatter och strider om politisk symbolik.

Antingen får vi helt avstå från att relativisera, och se varje våldsyttring som unik och värd att diskutera på dess egna premisser (en hållning med många förtjänster, exempelvis möjligheten till ett balanserat samtal mellan höger- och vänsterdebattörer), eller så måste vi bli resoluta i vår relativism, och inte begränsa urvalet till de för den egna agendan bekväma grupperna.

Den bokstavstroget sinnade invänder att parlamentens våldsutövning är demokratiskt reglerad, och därför har en legitimitet som inte återfinns hos de utomparlamentariska grupperna. En distinktion upprättas då mellan ett godkänt och ett icke godkänt våld. Men så fungerar, tack och lov, inte en demokrati. Regeringars och parlaments våldsutövning kan och ska kritiseras, i Sydafrika, Israel och även Sverige.

En ytterligare styrka med att vidga diskussionen om politiskt våld är att den redan förs, med varierande ingångar, i såväl högern som vänstern idag. Både liberala och vänsteraktivister talar visionärt om att öppna gränserna. Det råder idag bred enighet om tvångssteriliseringarnas vidrighet. De inhumant långa häktningstiderna, omskrivna av Oisín Cantwell, väcker indignation hos såväl frihetsälskande liberaler som rättighetstänkande intellektuella. Politiskt våld berör oss, oavsett om det sker på samhälls- eller individnivå.

Det är dags att börja hantera frågan med den ödmjukhet som den förtjänar.

8 kommentarer på “Ohederlig debatt om politiskt våld

  1. Isak Gerson skriver:

    Okej, nu ska jag vara lite cynisk. Sorry.

    ”Redan igår bekymrades jag över hur debatten skulle komma att låta efter programmet, och jag fick inte fel.”

    Är det inte det som är en del av det grundläggande problemet? Ingen är egentligen särskilt nyfiken. Alla vet redan vilken produkt som ligger i paketet innan de tar hem det från affären och öppnar det. Janne Josefsson vet vilken vara han ska sälja för att kunna sälja. Jag upplever att det väldigt ofta är det media gör nuförtiden. Säljer färdigförpackade varor. Visst, det handlar oproportionerligt ofta om attacker mot progressiva krafter, men jag känner samma sak inför NPM-debatten. Det görs inte särskilt många världsförändrande storys längre. Det görs lättsålda varor. Som spännande filmer, men med journalistiska förtecken. Har jag fel?

    (har låtit bli att diskutera orsaker här, men visst finns de också.)

  2. Andreas Holmberg skriver:

    Nej, det råder knappast bred enighet om att det var eller är vidrigt att se varje person som föder sitt barn som det barnets mamma och aldrig någonsin som dess pappa. (Däremot vilar många rosa dunster kvar över könsbegreppsfrågan, så att allmänheten ännu inte upptäckt vad saken verkligen gäller; det blir väl barnen som ska ”omskolas” först).

    Tyvärr tycks det däremot verkligen råda ganska bred enighet om att kvinnor bör undvika att föda barn med Downs syndrom (och för allt i världen inte två!!! se bl.a. filmen ”Det rätta barnet”) och att landstingens hjälp med uppspårning och avlivning av Downs-foster var ett steg framåt för vårt välfärdssamhälle och dess humanistiska ideal (och alltså på intet sätt en del av något ”politiskt våld”).

    Frånsett det fortsatta behovet av små påpekanden som ovanstående tycker jag att du skriver intressant och tankeväckande om det politiska våldet, Mattias! Du har rätt i att det finns beröringspunkter mellan liberaler och vänster här och att vi alla får se upp så att inte våra samhällsvisioner mynnar ut i orimlig våldsanvändning på ena eller andra hållet. (Alltid ”för den goda sakens skull”).

    Den gyllene regeln verkar viktig: kan man (visst!) demonstrera mot SD i sjukhusfoajeer förefaller det rimligt att som samvetsöm barnmorska eller läkare på samma plats också kunna demonstrera mot mitt eget FP och vårt införande av s.k. KUB-tester. Är det OK att fysiskt stoppa andras demonstrationer – gjorde Rosa Parks verkligen något liknande? – får jag väl vara beredd på att andra sätter sej i vägen för mina. Ska grunna vidare på det här – ytterst handlar det väl om vi ska förbjuda diktaturanhängare och rasister att yttra sina otäcka åsikter?

    (Gentemot tysk lagstiftning på det här området brukar jag tänka: klart man måste få förneka Förintelsen offentligt – då skäms man ju i alla fall lite. Det otäcka är ju när man hyllar den).

  3. Jack London skriver:

    Man hamnar ofrånkomligen i det vänsterapologetiska lägret. Tongivande forskare säger att vänstervåldet inte har dödlig utgång. Då tycker jag att man bör rikta kritiken mot högervåldet men självfallet på ett ödmjukt sätt.
    Det är tre länders regeringars våldsutövning som bör kritiseras med emfas och de länderna är Sydafrika, Israel och Sverige.
    Jack London

  4. Rudbeckius skriver:

    Ett samhälle som inte skiljer mellan lagligt och olagligt våld kan inte heller skydda den värnlöse mot det olagliga våldet och upphör att vara en rättsstat. Ibland är du otroligt naiv…

  5. Mårten Lundgren skriver:

    Det avslutande resonemanget om att riksdagen står för våld och att även riksdagens beslut får och ska ifrågasättas, är korrekt. Så är tanken med en demokrati. Uppdrag granskningen, som var ursprunget till debatten, belyste något helt annat, nämligen de som inte ville använda opinionsbildning utan ansåg sig ha rätt att misshandla dem med fel åsikt.

    För övrigt visades en otäck våldsromantik när det i samband med kulturhuvudstadsåret uppträdde människor på scen med rånarluvor och krav på att frige knivmannen Joel Almgren. Sebbe Staksets våldsvideo var inte heller rolig.

  6. Bengt Olof Dike skriver:

    Mattias, det är alls inte märkligt att Malin Ullgren och Ali Esbati anser programmet vara försåtligt och djupt ogillar det; det avslöjar ju vänstervåldet och – säga vad Du vill – att det är lika allvarligt och hotfullt mot demokratin som det nazistiska. Jag är förvånad över Dina långa semantiska utläggningar, vilka måste tolkas som åtminstone delvis överslätande mot detta våld. Men yxorna i dörrar, knivar i människor och alla försök, som vänsterextremister á priori gör för att stoppa exempelvis lagliga SD-demonstrationer visar just att sanna demokrater resolut måste utan reservationer ta avstånd från slika aktiviteter.

    Varför gör Du inte detta?
    Jag har också gjort följande reflexion:
    I debatten inte ett kritiskt ord mot att Kommunistiska Partiet (KP) den 1 maj på 34 platser i landet anordnade demonstrationståg med ett sammanlagt antal deltagare, som starkt överstiger de nazistiska demonstrationernas.

    Detta parti hyllar, som Du vet, Stalin, Lenin, Kuba och Nordkorea och verkar för proletariatets diktatur i Sverige; vår demokrati skall bort, socialismen införas med tvång.
    Anser Du att KP är en fara för vår demokrati?
    O.s.a vänligen!
    Intressant är också en kommentar till Din text ovan: den som nämner tre länders påstådda våldsutövning. Signaturen nämner inte med ett ord Sovjet och Kina, vilka är de stater som enligt forskningen har mördat flest antal människor – siffrorna får oss att fasa: omkring 125 miljoner eller ännu flera.
    Det är nog tur att Jack London inte skriver vårt lands historia.

  7. Mattias Irving skriver:

    Rudbeckius,
    nu likställer du såna saker som tvångssteriliseringar och apartheid med reguljärt polisarbete. Är inte beredd att hålla med om premisserna för det resonemanget.

  8. Mattias Irving skriver:

    Bengt Olof,
    som jag skrev i texten – den som vill baxa in mig bland vänsterapologeterna kommer finna sätt att göra det på. Mina ”långa semantiska utläggningar” ”måste” inte tolkas som överslätande. Det är i så fall ett tvång du själv upplever. Som tråden visar, och reaktionerna i sociala medier, så har många läst texten annorlunda.

    Jag kan förtydliga, för jag är övertygad om att du inte ger dig förrän du får detta svart på vitt: Jag vill helst se att RevFront avvecklas, att de som terroriserat folk ställs inför rätta och att vänstern framöver enbart bedriver ickevåldslig aktivism.

    KP är väl mig veterligen för små och ointressanta för att någon ska bry sig om att varken fördöma eller försvara dem? Jag anser inte att KP är farliga för statsskicket, lika lite som jag anser att en isolerad sekt på landsbygden är farlig för demokratin. Om de skulle få makt och någon form av hävstång skulle jag omvärdera. Den som hyllar Stalin och Nordkorea är inte min eller demokratins vän.

    Idag är riskkapitalister ett betydligt större hot mot demokratin än de små spretiga kommuniströrelserna.