I Högsby utanför Kalmar har ett av landets mest omfattande sexualbrott nyss rullats upp. En 21-årig praktikant på ortens förskola sitter häktad för flera sexuella övergrepp och även våldtäkt mot barn mellan 2-6 år. Det är mer sorg än vrede, beskriver prosten i Högsby Leif Norrgård situationen just nu i tidningen Barometern.
Norrgård berättar också att det vilar en tyngd över det lilla samhället. Det finns en beredskap, säger han, om det t.ex. inträffar en större trafikolycka men inte för det som inträffat nu. Ingen hade kunnat föreställa sig att pedofili fanns så nära.

Högsby är ett samhälle där alla känner alla. Alla vet även vem förövaren och dennes anhöriga är. Hittills har femton anmälningar gjorts mot mannen. Den mardrömslika frågan är om det kommer ytterligare anmälningar eller om någon mer skulle vara inblandad.

Ingenting tyder på det. Men frågan dröjer sig kvar: hur kunde detta ske? Varför märkte ingen något? Svaret är inte enkelt. Många faktorer kan ha spelat in. Det viktiga nu är att den situation som rått på förskolan analyseras grundligt. Det otänkbara blev verklighet i Högsby och nu måste allt göras för att detta inte ska bli möjligt någonstans igen.

Mot bakgrund av sexualbrotten i Högsby blir biskop Åke Bonniers glädje på twitter över helgonförklaringarna i helgen, både besynnerlig och provocerande. Bonnier twittrar: ”Gläds idag med den världsvida kyrkan över två viktiga helgonförklaringar. Må helgonen inspirera till kyrkornas enhet”.

Otaliga är de, runtom i världen som utsatts för systematiska sexuella övergrepp som barn, och skadats för livet. Övergrepp som lika systematiskt skyddats av Johannes Paulus II. Påven Benediktus var fullt medveten om hur hans föregångare valde att bortse från pedofilprästernas övergrepp så länge det hölls hemligt, men valde ändå att påskynda Johannes Paulus II:s helgonförklaring. Tweeten från biskop Bonnier borde ha gått igenom en barnkonsekvensanalys innan den lades ut. Då hade den kanske aldrig publicerats.

Naturligtvis känner Åke Bonnier till skandalerna inom katolska kyrkan. Men väljer tydligen att bortse från dem när han nu gläds över” två viktiga helgonförklaringar”. Han kan rimligen inte ha tänkt en enda liten tanke på dem som utnyttjats, skändats och traumatiserats. Dessa helgonförklaringar som leder till att barnen kränks igen, denna gång av hela den katolska kyrkan. Att en svenskkyrklig biskop finns med i hyllningskören, blundar för de sexuella övergreppen och talar om kyrkornas enhet är, minst sagt, märkligt.

Makten tycks fortsatt hylla makten. Intet nytt under solen på den punkten. Men kyrkornas enhet på bekostnad av barns förlorade barndom, det är en enhet som smakar och doftar illa och unket. Det är en enhet som bygger på svek och på skuld mot de allra minsta och mest sårbara i kyrka och samhälle. Dessa helgonförklaringar kan inte leda Svenska kyrkan och den katolska kyrkan närmare varandra. Snarare tvärtom. Häri finns det en stor smärta.

I Högsby finns Svenska kyrkan nu med i människors sorg och vrede. Det går inte att fortsätta som förut och låtsas som ingenting. Kyrkan har en viktig uppgift att fylla när frågor förblir obesvarade och när oron växer. Då kan hon vara platsen och rummet för läkedom.

Nu är det tid att vara stolt över Högsby men undra över biskop Bonnier.