En misslyckad försvarsstrategi i Sverige ska nu förvandlas till en lyckad valstrategi efter krisen i Ukraina. Regeringen kör över sin egen utredning genom att istället för att låta försvarsberedningen färdigställa sin rapport, med slutdatum 15 maj, komma med egna förslag som saknar parlamentarisk förankring.

Istället för parlamentariska utredningar har vi fått ett PR-konsulternas ”reformarbete” där valstrategier blir viktigare än sakkunnigas utlåtande. Regeringens valtaktiska förslag föreslår fler u-båtar, fler Jas 39 E och en ny inriktning på försvarspolitiken med attackvapen som går långt utanför Sveriges gränser. Gripenplanen ska utrustas med kryssningsrobotar, som med hög precision kan styras för att till exempel slå ut landningsbanor eller andra militära installationer i Ryssland och andra Östersjöländer.

Borde inte en grundlig analys göras av besluten från omkring år 2000 att avveckla hela det svenska invasionsförsvaret, innan nya satsningar görs? Redan då var beslutet att bevara neutraliteten men avveckla invasionsförsvaret motsägelsefullt. Neutralitetspolitiken, som varit en bärande del i den svenska freds- och säkerhetspolitiken, skulle ju säkras av invasionsförsvaret. När denna politik, som hållit oss utanför två världskrig, har slagits i spillror borde en utvärdering göras av de analyser som låg till grund för denna förändring.

Istället för ett invasionsförsvar har vi nu förband av yrkessoldater som för krig i utlandet under Natos och USA:s befäl. Sverige har istället för invasionsförsvaret byggt en nätverksbaserad organisation med en struktur anpassad till NATO. Den första försvarsbarriären i detta nya försvar ligger utomlands och ofta utanför det europeiska området. Därmed har Sverige tagit sig rätten, liksom USA, att ingripa militärt utomlands för att skydda sig mot möjliga framtida hot.

Regeringen försäkrade att alliansfrihet i fred och neutralitet i krig skulle behållas, men i praktiken skedde en samordning mellan Sverige och de västliga stormakterna. Natos stridsflygplan idkar bombövningar över Norrlands inland, tyska fallskärmssoldater tränar invasion av Gotland och på Natos staber finns svenska officerare som observatörer. I de stora NATO-övningarna med Ryssland som fiktiv fiende deltar svenska förband såväl i Baltikum som i Sverige.

När Sovjetunionen i slutet av 1900-talet föll samman tog NATO på sig nya uppgifter: i strid mot gjorda utfästelser expanderade NATO in i de forna sovjetstaterna, på Balkan förbehöll sig USA och dess förbundna att gå i krig utan sanktion från FN:s säkerhetsråd. EU expanderade genom att organisera det Östra partnerskapet som en plan för de forna sovjetstaterna att ansluta sig till EU och utestänga Ryssland som handelspartner.

Hela denna offensiv mot forna sovjetstater, och Rysslands nuvarande grannstater, har av Ryssland tolkats som ett hot om inringning. När den rysslandsvänlige Janukovich avsattes, av demonstranterna på Majdan i Kiev, valde Ryssland att gå till motattack och använda sin nyvunna militära styrka som ett hot. Krimhalvön införlivades med den ryska federationen och nya ”Majdanuppror” iscensattes i östra Ukraina i protest mot den nytillsatta Kievregimen.

Den geopolitiska situationen i Europa förändrades och såväl politiker som militärer kunde konstatera att Sverige plötsligt befann sig i ett helt nytt läge. Säpo varnade för att Ryssland förbereder för krig eller för hot om väpnat våld mot Sverige.

I det nya komplicerade säkerhetspolitiska läget som nu uppstått i Europa föreslår regeringen militära mångmiljardsatsningar och en aggressivare säkerhetspolitik, utan att göra en parlamentarisk utvärdering av den nya politiken. När regeringen utnyttjar försvarspolitiken till valstrategiska utspel försvagar de den demokratiska uppslutningen bakom försvaret. Det är inte i första hand offensiva kryssningsrobotar och NATO-medlemskap som är den bästa säkerhetsgarantin för Sverige. Genom förnyad neutralitetspolitik skulle Sverige istället kunna verka för avspänning och förtroende i vårt närområde, snarare än för kapprustning, geopolitisk spänning och allt stelare allianser. Internationell forskning, redovisade i FRED, SÄKERHET, FÖRSVAR, bekräftar att metoder för förebyggande och förhandling är både kostnadseffektiva och realistiska.