På självaste Påskdagen läser jag om kyrkan på kultursidans ledarartikel i Dagens Nyheter. Det är Björn Wiman, kulturchefen som skriver. Rubriken fångar: Kyrkan är den plats där det räcker att bara finnas.
Wiman berättar en gripande historia om en luggsliten man i hans församling. Livet har farit hårt fram med mannen och ”ensamheten i bänkraden kanske inte alltigenom självvald”. Men det stora är att just den mannen står främst i kön till nattvarden. När hela samhället är berusat av skrän och stoj och applåder för de duktiga och väl ansedda finns det inte så många platser kvar i samhället för dem som inte vill visa upp något eller kanske rentav inte har något att visa upp. Kyrkan är en av de få.
I DN:s kulturartikel görs gällande att påsken är ”den av årets högtider som behållit mest av sin religiösa grundklang”.
Det är kanske en ganska ny insikt.
För tjugo år sedan tror jag de flesta skulle sagt nästan tvärtom. Då tror jag att man skulle ha framhållit den kristna julen som något nära människor. Att julen har med det mänskliga att göra är uppenbart. Ett litet barn föds under usla omständigheter. Men det är en levande människa som sägs tillhöra Gud. Den Gud vi tror och bekänner välsignar det mänskliga – det är kanske inte så svårt att tro under julen.
Men påsken? Att en död man får liv på nytt? Det har ofta framställts som något exklusivt för de innersta kretsarna. En tämligen otillgänglig religion för de flesta.
Björn Wiman har sett något annat. Påsken handlar om det allmänmänskliga. Inget mörker är så svart att inte hopp kan gro. Inget elände så bedrövligt att inte en ny dag kan komma. Påskens budskap sammanfattas ofta med orden ”genom död till liv”. Det har väl alla människor erfarit. Någon gång har alla varit så djupt nedstämda och bedrövade och ändå har livet vänt, en ny dag grytt, en mänsklig värme fått rum.
När nattvarden firas på det sättet att alla får finnas till blottar den kristendomens innersta nerv. Påsken blir plötsligt släkt med det liv som alla människor delar. Alla behöver få vara med om att deras liv är stort bara som det är.
Dietrich Bonhoeffer, som Hitler lät avrätta den 9 april 1945 – i dessa dagar för 69 år sedan -, skrev i fängelset att varje människas liv är oersättligt. Vi kan inbilla oss ibland att den som vi mister eller som överger oss går att ersätta med någon annan människa. Men det är omöjligt. Den oersättliga människan kan inte ersättas med ett substitut. Försöker vi det har vi missförstått vad det är att vara människa.
Påsken reser människovärdet. Men påsken lyfter människan från hennes lägsta position. Där nere där människan förnedras, torteras, föraktas och negligeras, där nere dör människan med Jesus men Gud ger nytt liv. Det är verkligen uppståndelse. Det är påsk på jorden.
Jag minns berättelsen om den sexåriga flickan som förlorade sin pappa. Hon hade inga syskon. När pappan dog blev hon ensam med sin mamma. Men mamman bar på en så svår rädsla för döden att hon inte vågade berätta för dottern om det hemska som hänt. Mamman valde att berätta en lögn: Din pappa har åkt bort, sa mamman till den sexåriga dottern. Din pappa har åkt på en lång resa. Vi vet inte när han kommer tillbaka.
Vid begravningen skickade mamman bort dottern till släktingar, klädde sig svart och deltog i sorgeakten. Men sedan gömde hon alla de svarta kläderna, hämtade hem dottern och försökte leva som om ingenting hade hänt.
Mamman trodde att hon gjorde sin dotter en tjänst. Hon skyddade sin dotter från det svåra. I verkligheten blev det precis tvärtom. Dottern började bli annorlunda. Ville inte leka med sina kamrater, ville knappast äta normalt, drog sig undan på sitt rum, isolerade sig från allt och alla.
Till sist sökte mamman läkarhjälp. Det dröjde inte länge förrän läkaren kunde meddela den enda medicin som hjälper: Gå hem och berätta för din dotter att hennes pappa är död.
När mamman äntligen gjorde det började de både sörja tillsammans, leva sig igenom sorgen, minnas, skratta och gråta om vartannat. Plocka fram fotografier och prata i munnen på varandra om vad som verkligen hände den gången… Dottern började äta normalt, leka med kamrater och uppförde sig som vilken sexåring som helst.
Men mamman sa: Det har hänt något med min dotter. Hon är lite annorlunda ändå, även nu.
Mamman kunde ha sagt: Min dotter har uppstått. Hon var nere i förnekelse och mörker, men fick liv på nytt.
Påsken handlar precis om detta: att gå igenom det svarta till det ljusa. Förnekar vi det svarta når vi inte ljuset. Men nere i det nästan outhärdliga finns en väg till liv.
Då blir det påsk på jorden.