Det talas mycket om barnkonsekvensanalys (BKA) just nu i Svenska kyrkan. Utbildning ges på kyrkans webb och församlingarna kan själva skriva ut sina egna diplom efteråt. ”Svenska kyrkan vill vara en kyrka dit barnen är välkomna” säger kyrkans generalsekreterare Helén Ottosson Lovén som en introduktion till denna utbildning. Ärkebiskopen talar om barnens rätt till andlighet. Allt enligt barnkonventionen men också utifrån Jesus själv.

Församlingarna kommer säkert att anstränga sig i detta arbete. Frågan hur långt in i det allra heligaste, alltså gudstjänsten, BKA får gå? Med andra ord: Hur mycket kommer barnen att bli sedda och få plats i gudstjänsten som den ser ut idag? Alla vet att huvudgudstjänsten förutsätter och har fokus på den vuxna gudstjänstfiraren. Inte bara ordningen och liturgin utan också rummet i sig.

De traditionella kyrkbänkarna ”låser” ofta in barnen och signalerar om en plats där kroppen inte ska få lov att ta plats. Inte för dans, hopp eller någon slags lek. Sitter de ner i dem kan de inget se. Kyrkbänkarna utestänger helt enkelt barnen och tar inte hänsyn till deras behov.

Vilket barn som helst förstår väldigt snabbt, för att inte säga direkt, att gudstjänsten och därmed kyrkan inte är för dem. Här är det menat att de ska vara tysta åskådare. Här bestämmer de vuxna och det tillkommer på barnen att acceptera det och foga sig. Tillhör rentav kyrkan en av de mest ogästvänliga offentliga rum för barn som finns i samhället?

I så fall är detta ett faktum som varje församling måste ta till sig och börja arbeta på. En BKA värd namnet analyser och åtgärdar detta. Den ställer sig frågan: Hur fungerar platsen och ritens (liturgins) uttryck för barn och unga idag? Vilka kvalitéer och vilka brister finns det? Vad ska åtgärdas och vilka kvalitéer ska uppnås? Detta måste göras även om det kostar pengar, kanske mycket pengar. Men det är det värt, eller? Hur var det nu med det där talet om barn och unga som kyrkans framtid?
Flera åtgärder kostar heller inga pengar alls. Se, bekräfta, ta på allvar, bry sig om och närhet är fortfarande gratis. Att gå igenom agendan utifrån dessa mänskliga kriterier kan alla göra och ta konsekvenserna likaså. Allt hänger på viljan att ta både Jesus och barnen på allvar.

Som förälder och medlem i Svenska kyrkan är det svårt att acceptera att det inte görs några avgörande ansträngningar för barnen. Trots att de finns där behandlas de som osynliga. Ingen sång har förberetts som de kan, ingen välkomnar barnen till barnhörnan och inget tilltal är till dem. De dras inte in i någon uppgift, de får inte berätta för församlingen vad de gjort i den, trots allt funn,a barnhörnan under gudstjänsten eller visa sina teckningar.

Räddningen för den som tagit sig till kyrkan med sitt barn är när nattvarden firas. Likaså när det bjuds på kyrkfika. Äta, med Jesus och med varandra, kan vi göra tillsammans, barn och vuxna i samma glädje och självklarhet. Låt oss utgå från det i arbetet med en kyrka ”dit barnen är välkomna”.