Wendy Francis är poet, politisk skribent, antirasistisk aktivist och black feminist. Hon driver forumet Styrka mot rasism och deltar och projektleder i olika antirasistiska evenemang. Hon läste denna dikt på manifestationen Stoppa rasismen nu, den 21 mars i år.

Du blir vad du var, fast bättre
Du gamla, Du fria. Du fri att säga stopp när rättvisan gått vilse.
Du fri att ställa krav på ditt samhälle, som allt mer glider isär.
Du fri att påverka på internationella toppmöten.
Du fri att inkludera.
Du fri att exkludera.

Du gamla, du gamla idé om att denna nation inte kan göra något fel. Att Sverige är världens mest jämställda och antirasistiska land, där alla är välkomna och alla välkomnas.

”Här finns inga problem”
”Här håller alla sams”
”Här håller alla hand och sjunger ”We shall overcome”

Du tysta, du tystar trots att du har möjlighet att säga ifrån.
Du tystade och lät nazister tåga igenom dina gränser.
Du tystar i Saudiarabien, Ogaden och Rwanda.
Du tysta neutrala, fjällhöga Sverige.

Men jag hälsar Dig, jag hälsar dig välkommen, ditt midsommarfirande, köstående,”ja-tack-nej-tack”-svarande,Melloälskande, köttbulleätande, IKEA-handlande, fjällhöga nord, Sverige.

Sverige.
Jag har länge försökt vara som Du. Ack, Du skulle bara veta .
Jag har avgudat ditt sätt att vara, jag har beundrat dig.
Jag har hatat dig.

Jag har förändrats. Varit till lags, varit rebell, varit alltför snäll. Varit någon annan.
Jag har hållit händerna synliga i butiker för att inte verka misstänksam.
Jag har artikulerat, gestikulerat, till och med bytt mitt efternamn.
Av min lärare på grundskolan fick jag frågan om jag kunde agera pepparkaka i Luciatåget.
”Då behöver du ingen utklädsel Wendy”, sa hon.
Men jag hälsar Dig välkommen. Utan bitterhet, utan skuld.
Detta är mitt vittnesmål till Dig, du gamla.

Din sol din himmel är också min. Det har min mamma lärt mig.
Hon har lärt mig att jag har lika stor rätt att få finnas till. Att få andas, att få vara.
Det kanske är din vackra sol som bländar dig? Som gör dig färgblind.

Men aldrig färgblind för min hud.
Du är färgblind för din egen hudfärg, din egen nyans. Dina egna brister.
Du ser dig som naturlig och mig som fel.
Och när du väl öppnar ögonen, skymtas din sol av hailande nazister.
Du gamla. Du fria.

Dina ängder gröna, är egentligen betongen i storstan. I orten.
Husby brinner fortfarande av frustration. Men frustrationen är en motreaktion till den handfallenhet Du visar.
”Det handlar om integration”, säger folkpartisten.
”Det är genetiskt”, säger sverigedemokraten.
Ska vi hållas isär, är det meningen? Är det meningen att dina ängder gröna bara ska få avnjutas av vissa av ”rätt sort”?

Du tronar på minnen från fornstora dar, fast dagens samhälle går mitt itu.
Beväpnade nazistgrupper etablerar sig runt om i Sverige. Du blundar.
Du har rasister i dina politiska korridorer. Du blundar.
Istället tronar du på minnen från fornstora dar och plåstrar om verkligheten med självgodhet.

Och då ärat vara ditt namn på ett Jas Gripenplan över jorden, lastat med vapen till konfliktområden.
Vapenexport blir ditt signum och dubbelmoralen ditt ansikte.
Men jag vet att du är, bättre än vad du visar. Jag vet att du har makten att förändra. Att säga stopp. Att bryta mönster.

Och du blir vad du var, fast bättre, när du lärt dig av historien. När du erkänner din roll i kolonialism, krig och korruption. När du erkänner att kvinnor och män systematiskt behandlas olika i detta ”mest jämställda ” land. När vår sittande regering vågar kalla sig feminister och agera som det. Då blir du vad du var, fast bättre!

Ja, jag vill leva och jag vill förändra. Jag vill leva i ett samhälle som inte ursäktar rasistiska handlingar med okunnighet. Jag vill leva i ett samhälle där jag har samma rättigheter, på riktigt, som mina vita vänner.
Ja, jag vill leva, och jag kommer att dö, men kampen kommer att leva vidare.

Wendy Francis