Pappa var min försvurne, och min bästa vän. För nästan prick tre år sedan togs han av cancern, 75 år gammal. En dörr stängdes i mig, och den lär aldrig öppnas igen. Det vet väl alla som förlorat någon: Somliga erfarenheter kan man bara dela med vissa andra, de som känner en på det där speciella sättet. När de människorna rycks ifrån en tappar världen en dimension. Ett spektrum av beteenden, känslotillstånd och tankekedjor som var unika för relationen blir genom den andres död plötsligt otillgängliga, också för en själv. Man återstår, att ensam förvalta minnena av vilka vi var, och bära relationen inom sig.

Livet med sällsynta funktionshinder innebär ett experimenterande: Vad funkar? Vad funkar inte? Men jag har haft tur: Många har stöttat mig genom åren. Men pappa utmanade mig. Han trodde mig alltid om mer än vad jag presterade i stunden. Och han borde ju veta: Han som hade varit personalchef i många år, konsult och föreläsare i flera decennier. Han hade träffat tusentals människor. Han var en människokännare. Om han litade på mig, då kunde jag lita på mig själv, också när jag tvivlade.

Pappa var en människokännare, men han var ingen anhängare av vetenskap. När cancern kom sökte han sig till alternativmedicinen, till Vidarkliniken i Järna. Han genomgick inre “resor” med så kallad kraniosakral terapi, drack dekokter och gick tillbaka till sin egen barndoms oförlösta trauman. Vid ett tillfälle fick han en vision, där han färdades i sitt inre och upplevde hur han attackerade cancern med sitt psyke. Vid nästa kontroll hade hans PSA-värden gått ner kraftigt, och han var jublande glad.

Tiden gick. Sedan började han falla. Benen bara vek sig. Det kunde ske när som helst, när han grävde i landet eller bara var ute på promenad. Men han kopplade det till stigande ålder, inte till cancern. Den var ju besegrad, liksom barndomens demoner. Men PSA är ingen säker mätmetod.

En dag ringde han från sjukhuset och berättade att allt var över. Han hade tappat känseln från bröstet och nedåt på grund av en metastas som tryckte på ryggmärgen. Sex veckor senare låg han mager och fridfull, med en diskret skena under hakan för att hålla munnen stängd. Ett ensamt värmeljus skänkte en främmande känsla av stillhet över ett rum som i en månads tid hade varit ett slagfält av slangar och morfin, ovisshet och ångest.

Det är omöjligt att veta om pappa hade levat idag om han hade valt fokuserad konventionell behandling. Visst blev han mer fridfull till sinnes mot slutet, något hade han ut av sina möten med den nyandliga världen. Själv får jag leva med ovissheten.

Vår tids folktro för en livaktig parallelltillvaro i vårt sekulariserade land. Dess framgångssaga är överflödet: Har du ångest? Har du sett över hur planeterna står? Har du funderat över din stråluppsättning? Har du en garderob som harmonierar med din numerologi och dina aurafärger? Är det ångest över din ekonomi så sitter den i femte chakrat och kan botas med meditation som fokuserar på strupen och intonation som bejakar Universums överflöd. Kan det vara något som är kvar från tidigare liv? Prövat frigörande andning? Hypnos?

Det finns alltid något nytt som ännu inte prövats. Systemet växer, men därmed också vilsenheten, relativismen. Tron på att det över huvud taget finns något som är mer sant än något annat nöts ner för varje metod som betats av. Hur ska man ens utvärdera om man har blivit bättre? Kanske är det så att man bara är fast i motstånd och inte själv väljer att vara lycklig? Så eroderas själens väggar ner av detta ständiga osäkerhetsmoment att det kanske inte är metoden det är fel på, utan en själv. Bättre då att le när någon frågar hur man mår. Den nyandliga livsstilen är en färgsprakande öken.

Vad är den lycka värd som kommer till en på sådana villkor? Vad hade jag inte gett för att min nyaste släkting skulle få tillfälle att åtminstone under ett par år av sitt liv träffa och lära av den stundtals vrånga men ständigt varma och engagerade människa min pappa var? Och om han själv hade haft valet idag, hade han valt en annan väg för att få chansen att få se familjens nyaste tillskott, som nyss fyllde ett år och är full av liv?

Jag får väl fråga Terry Evans.