Väsentliga värden bryts sönder när OS och andra internationella evenemang byggs på människors blod. Spelen bär inte längre på barndomens snövita dröm av samförstånd, skriver Anders Jonåker.
Jag har starka minnen av de olympiska spelen. Särskilt minns jag det rafflande upploppet på 3000 meter hinder 1976 i Montreal då Anders Järderud sprang för Guld. Sista kurvan skulle han öka tempot, det visste alla. Kommentatorn påminde om det under loppets gång och mycket riktigt kom rycket där det utlovats. Järderud var förbi. Kampen var dock inte över, men motståndet satsade för hårt och klarade inte sista hindret. Guldet kunde säkras och Järderud vann på 8.08.
Jag borde kolla fakta på nätet, men låter bli. Det sitter där fastmejslat i minnet ändå. Samma OS gör Bernt Johansson ett ryck på cykel, och vinner guld han med. Montreal 1976 var något alldeles speciellt. Tävlingar från olika tider framkallar inte sällan minnen av lycka och eufori. Det är som att stiga in i en annan värld bortom den triviala vardagen. Ja det är nästan något religiöst med de olympiska spelen.
För årets vinter-OS i Sotji har dessa ljusa minnen minst sagt solkats av allvarliga brister i förberedelserna. Jag tänker på arbetsvillkoren för de arbetare som byggde spelens arenor. Under vad som måste varit absurda arbetsförhållanden i Sotji, sattes liv på spel med många avlidna som följd. Nyligen har rapporterats om förberedelserna för fotbolls-VM i Quatar 2022 där man redan börjat med byggnationer av arenorna. Trots den goda tidsramen har flera hundra byggnadsarbetare avlidit under vad man kan tänka sig vara horribla arbetsvillkor.
Det är givetvis så att när detta sker inför något så högtidligt som de olympiska spelen, bryts väsentliga värden sönder. Trots stora skiljaktigheter mellan länder har idrotten varit en sammanhållande faktor. OS har varit någon slags fredens sista utpost där man mot alla odds har kunnat mötas vid sidan av politiska skiljaktigheter. Dessa lovvärda ambitioner har nu spruckit ända ned i grunden. Idrott och politik går inte längre att skilja.
De olympiska spel jag vuxit upp med bär inte längre den snövita dröm av samförstånd vi längtar efter. Tanken på en OS-ideologi svävande ovanför en krass, ja brutal verklighet ligger plötsligt inte långt borta. Som en idealiserad religion under idrottsflagg? Ett skygglappsspel som saknar markkontakt? Idag får jag inte längre ihop den ärlighet och likställdhet som en enkel hinderbana kan skapa, med allt det andra runt omkring. Utövarna har allt mer skiljts från omständigheterna. OS har blivit religion som särintresse.
De som bygger broar, alltså fysiska sådana, vet att det är ett av de farligaste uppdragen man kan anta inom byggnation och att dessa projekt inte sällan slutar med dödsfall. Detta gäller också Svenska arbetsförhållanden. Ändå byggs det broar, vilket är nödvändigt för att samhället skall fungera. Att så långt som möjligt hålla på säkerheten är en självklarhet, i alla fall för svenska förhållanden. Kostnaden för de olympiska broarna har dock överträtt alla tänkbara gränser. Arrangemangen har nått vägs ände och måste förändras. Men hur?
Gör förmånen att anordna OS till en utmärkelse. Ett fredspris för framsteg ett land gör för sina medborgare, sina grannländer eller globalt. En utmaning att bygga broar mellan folk och länder som förändrar människors konkreta levnadsvillkor. Ja, kanske kan man även inrymma ideologiska framsteg, med förankring i en olympisk dröm om människors lika villkor på livets hinderbana? En religion förankrad i verkligheten.
