I både Malmö och Birmingham finns starkare förutsättningar än på mycket länge att ersätta enfald med mångfald, skriver Martin Lind.
”Jag gick i kyrkan i söndags”, berättar min vän, som jag inte trodde var någon kyrkbänksslitare.
”Hur var det då?” frågade jag lite avvaktande. Man får vara beredd på rejäla slängar när vänner som inte brukar gå i kyrkan hittar dit och ska rapportera.
”Det var riktigt bra”, sa min vän.
Han arbetar kommunalt i Malmö, på en framträdande chefspost i stadshuset. Nu hade Malmö fått en ny kyrkoherde, som ska vara andlig ledare för hela Svenska kyrkan i Malmö. Min vän tyckte det lät intressant.
”Man kan undra om han i sin inträdespredikan kommer säga något om Malmö”, funderade min vän i förväg. Men det gjorde kyrkoherden. Och riktigt bra, till på köpet. Den nye herden, Anders Ekhem, hade i sin predikan talat om förväntningar och möjligheter i den växande metropolen men också spänningar, svårigheter, olösta problem. Han hade nämnt de förändringar som inträffat i Malmö under senare tid och som i stor utsträckning gjort Malmö till en omtyckt och attraktiv stad. I allt detta får man inte bortse från de sammanhang som kyrkor och religioner står för, hade kyrkoherden understrukit. I det mångkulturella och mångreligiösa gör man ofta misstaget att sopa under mattan allt som skiljer för att koncentrera sig på det gemensamma.
Det är sant, tänker jag, när jag hör predikan refereras. Det mesta har vi gemensamt. Men kanske kan det gemensamma aldrig riktigt levas ut friskt om vi inte tillåts att bejaka våra särarter. Även om det är långt mer som förenar kristna, judar och muslimer än som skiljer är det avgörande att skillnaderna tas på allvar. Först när skillnaderna varsamt och respektfullt skildras, tror jag, att en frisk övergripande gemenskap kan växa fram.
Själv hörde jag inte Anders Ekhems predikan. Men jag är inte överraskade över att han talade väl. I Sydsvenskan hade han i en längre artikel någon vecka dessförinnan reflekterat kring religionens plats i Malmös multikulti-liv.
Mångfalden är en tillgång. Men bara om den tas på allvar och får vara just mångfald. Ska allting pressas in i samma bakform övergår mångfalden i enfald, i tröttsam naivitet.
Malmö har en lång tradition av social uppbyggnad. Den gamla arbetarstaden har småningom ändrat karaktär och blivit ett kontinentalt fönster för vårt land. Öresundsbron ger sitt bidrag. Man kan höra danska talas ganska ofta i Malmö liksom det knappast längre överraskar när man i en vanlig affär i Köpenhamn märker att den anställda kvinnan, som vill hjälpa mig att hitta en bra skjorta, talar flytande svenska. Hon är svensk, helt enkelt.
Men religionens plats i Malmös politiska liv har länge varit undanskymd. I den sociala uppbyggnaden efter andra världskriget fanns i bästa fall ömsesidig respekt mellan företrädare för kyrka och stad. Men man levde snarast parallellt, tror jag. På ömse sidor fanns en tveksamhet till alltför stor närhet.
Nu är det dags för något annat. Redan 2010 tog Antje Jackelén, biskop i Lund och nyvald ärkebiskop, initiativ till projektet Social Cohesion (social samhörighet) i Malmö. Det var ett projekt i samverkan med Region Skåne, Malmö stad och Lunds stift. I rapporter och i kölvattnet ligger spännande utmaningar.
Ett framtida Malmö skulle kunna bli ett föredöme i respekt för mångfald. Malmö har nyligen bytt politisk ledare och nu också fått en andlig ledare för hela staden. Här finns en potential. Ovanligt starka förutsättningar, just nu.
Har firat gudstjänst i universitetskapellet i Birmingham. Den lutherska kyrka i England, där jag nu på deltid arbetar som biskop under några år, firar regelbundet mässa i Birmingham i det kapell som universitetet gratis ställer till förfogande. Där samsas idag den anglikanska församlingen med den katolska, det lutherska och den metodistiska. Och det firas gudstjänst med judiska förtecken liksom med muslimska.
I den gudstjänstfirande, lutherska församlingen på ca trettio personer räknar jag snabbt till åtta nationaliteter och då har jag inte tagit med min egen. Här finns vänner med rötter i Polen, Ryssland, Tyskland, Singapore, Zimbabwe, Tanzania, Sydafrika och USA. Det är ganska otroligt att vi kan samsas i samma mässa. Den lutherske studentprästen med amerikansk bakgrund är en självklar andlig ledare. Språket är engelska även om jag förstår att majoriteten inte har engelska som modersmål.
Några har rest två timmar från Wales för att deltaga. Deras relation till universitetet är oklar eller snarare obefintlig. De är flyktingar som hotas av utvisning. Den lutherske universitetsprästen i Birmingham är känd för att hjälpa. Därför kommer hela familjen, man och kvinna och två barn. De anländer en kvart för sent, men ”so what”. De är där. Prästen har en policy att alla mässor ska följas av en måltid som kyrkan bjuder på. Ibland kan man undra vilket som lockar mest: mässan eller måltiden efteråt. Men det gör ingenting, säger prästen.
Under måltiden efter gudstjänsten kan man gå runt och tala med än den ena, än den andra. Det tar ganska lång tid. När jag åker därifrån inser jag att måltiden tagit nästan dubbelt så lång tid som mässan. Gemenskapen under måltiden är viktig, naturligtvis. Det är ett tillfälle att lära känna, att förstå mer av mångfalden, att få vänner.
Under mässan och måltiden blommar mångfalden. Var och en får vara på sina villkor och det i en öppen, tillåtande gemenskap.
Man i mässan i Birmingham ber man väl inte
varannan bön till Herren Gud och varannan
till Allah? Inte läser man omväxlande bibel-
texter med judiska texter eller koranen?