För närvarande pågår i Svenska kyrkan liksom i frikyrkan en debatt i termer av tydlighet respektive opportunism i relation till en sekulär tidsanda. Detta är en internationell debatt som pågått i mer än två hundra år men i dag är det framför allt förre ärkebiskopen KG Hammar som beskyllts för otydlighet. Därav följande reflexioner kring teologi och filosofi, skriver Björn Skogar, idéhistoriker och religionsvetare.

Det vi kallar kristendom var redan från början en mångfaldig storhet. Det kan enkelt belysas i Nya testamentets texter. Samtidigt vet vi att när en ifrågasatt rörelse behöver konsolidera sig blir det viktigt att kunna argumentera för sin ståndpunkt och markera gränser mot vad man anser vara kätterier. Det betydde att man redan i andra århundradet av vår tideräkning sökte stöd hos lämpliga filosofer. Så blev teologi sammantvinnad med filosofi och har varit det alltsedan dess, oavsett om teologerna varit medvetna om det eller ej.

Den kristet teologiska debatt som i dag formuleras i termer av tydlighet respektive suddighet och opportunism bör ses i sitt samband med en mycket utbredd språkfilosofi lika med verklighetsuppfattning som präglats av vad jag vill kalla objektivism.

Objektivism betecknar härvid sanningar om livet som bedöms utifrån alternativet sant eller falskt. Den moderna fundamentalism som vid 1900-talets början växte fram i USA som reaktion mot historisk bibelforskning vilade på en sådan grund. Den var helt bibelfixerad, men efter Andra världskriget blommade den analytiska filosofin upp med en besläktad utgångspunkt och den gjorde sitt segertåg vid universiteten, i Sverige mer än i de nordiska grannländerna. Samtidigt bröt man med den tidigare anknytningen till tysk filosofi och teologi. Som om allt tyskt varit nazistiskt!

Den analytiska filosofin ville vara vetenskap på liknande sätt som den segerrika naturvetenskapen. Forskning handlade om analys av språket för att kunna identifiera sådant som var ologiskt eller utan empiriskt säkerställda fakta. Det är den typ av filosofi som präglade Ingemar Hedenius och som ekar hos Lena Andersson i DN. Det som irriterar dess företrädare i dag är att deras objektivistiska kristendomstolkning inte går att förena med vad många, sannolikt de flesta kristna uppfattar som sin övertygelse.

Den analytiska filosofin var som bäst när den ifrågasatte konventionella uppfattningar eller luftiga deklarationer men sämst genom en tendens att mästra sin omvärld med vetenskapliga pretentioner. Det sistnämnda var fallet när man fick konkurrens av en humanistisk filosofi som på tyskspråkligt område bröt igenom ungefär samtidigt som den geniförklarade Ludwig Wittgenstein omvändes till ett öppnare synsätt i fråga om språket. Efter Wittgensteins vändning kan man i dag knappast tala om någon enhetlig, filosofisk rörelse.

Alternativet till 1960-talets analytiska filosofi var den filosofiska hermeneutik som i Sverige motades och flumförklarades med samma argument som man i dag använder i kritiken av KG Hammars teologi. Hammar levandegör numera en syn där han företräder den filosofiska hermeneutikens perspektiv på språket, något han sannolikt inspirerades till i kontakten med reformkatoliken Werner Jeanrond som var verksam en tid i Lund.

Jag vill inte förlänga tydlighetsdebatten men göra en grovhuggen skiss av synen på språket hos den filosofiska hermeneutiken som den kom till uttryck hos HG Gadamer och Paul Ricoeur, riktningens stora namn vid 1900-talets senare hälft, två författare med olika profiler men som kompletterade varandra:
Sanningssökandet inom analytisk filosofi är fokuserat vid till synes tidlösa begrepp, Concepts, medan hermeneutiken snarare prioriterar vardagsspråket liksom poesin och konsten som alla är öppna och levande i meningen mångtydiga och föränderliga. Det betyder bland annat att vi i synen på historiska fenomen alltid förstår dem annorlunda, som Gadamer uttryckte sig.

För analytisk filosofi är språket av redskapskaraktär, något som vi har, medan människan i den filosofiska hermeneutiken är en språklig och historisk varelse, ofrånkomligt traditionstillhörig.

Sanning för analytisk filosofi är relaterad till empiri och logik medan den för hermeneutisk filosofi snarare är dialogisk, något som även uppstår eller visar sig i det personliga mötet eller tillägnandet. Därmed är inte sagt att hermeneutiken behöver vara motståndare till kritiskt tänkande. I fråga om historieforskning är det snarare tvärtom, den är ett kritiskt perspektiv.

Människan är för den filosofiska hermeneutiken inbäddad i kultur och språk och obevekligt delaktig i traditionsförmedlingen. Där finns även en kunskapsteoretisk dimension: att lära sig något är att få sin mer eller mindre medvetna förförståelse ifrågasatt.

Inom den svenska högskolevärlden accepterades så småningom hermeneutiken; den sipprade in, omvandlades och förflackades till en metod där man fick frihet att tolka sina forskningsresultat subjektivt. Alltså en omvandling från filosofi om språk och historia till metod i empiriska vetenskaper. Inom teologin har den analytisk-filosofiska eran varit långvarig vilket betyder att en stor andel av våra teologer fått en sådan fostran, något vi kan märka i dagens debattsituation. Gustaf Wingren var på sin tid inte så intresserad av filosofi, men han hade behövt den filosofiska hermeneutiken när han i Tolken som tiger (1981) ifrågasatte sina kollegor vid de teologiska fakulteterna för att de var dåliga på att utbilda präster.

Den kristet teologiska kritiken av objektivismen, alltså kritik av att låta tro bli lika med försanthållande av dogmatiska satser eller av bibelord har funnits i mer än 200 år. Tidiga 1800-talets Schleiermacher och tidiga 1900-talets Söderblom är de kanske mest kända exemplen. Om sådant kan man bland annat läsa i Religionsvetenskapliga sällskapets nyutkomna bok Sällskapet – tro och vetande under 1900-talet.

Björn Skogar