Genom att inte köna Adam som man utan som representant för hela mänskligheten, betonar Paulus allas gemensamma ursprung, och syndens förlåtelse i Kristus. Att vara människa blir därmed viktigare än att vara israelit, skriver Niklas Olaison.
Vart tog Eva vägen? Det var den första fråga som kom upp i våra queera bibelstudier av Romarbrevets diskussion av Adam och Kristus i kapitel 5:12-21. Hela Paulus diskussion om syndafallet utgår enbart från Adam utan att ge någon plats åt Eva. ”Genom en enda människa kom synden in i världen”, säger Paulus, inte två, vilket skiljer sig från berättelsen så som den beskrivs i Första Mosebok. Nu har förmodligen Paulus retoriska skäl för att förenkla berättelsen, eftersom hans poäng är att ställa Adam mot Kristus och understryka att den senare med råge upphäver vad den förre ställt till med, och kanske har han andra versioner av myten i åtanke när han skriver.
Men för en queer läsning kan man inte låta könsskillnaderna mellan människor försvinna så lätt. Det finns två möjliga sätt att förstå att Paulus talar om Adam ensam som ansvarig för överträdelsen. Antingen måste man förstå Eva som underordnad Adam enligt en patriarkal modell, så att Adam såsom hennes överhuvud representerar dem båda, eller så får man förstå Adam här som en sammansatt varelse, som är både manlig och kvinnlig – en representant för mänskligheten helt enkelt. NT 81 skriver ”en enda mans synd” och ”en enda mans överträdelse” men så står det inte i originaltexten som bara skriver ”en endas synd” och ”en endas överträdelse”.
Stöd för en sådan tolkning kan man finna i den midrash som föreställer sig jordvarelsen Adam som tvåkönad innan Evas skapelse, så att Gud helt enkelt delade Adam (notera också att Adams tzelah, som Eva skapades av, inte betyder revben utan sida) så att den ursprungliga tvåkönade varelsen, med två ansikten, två magar och två ryggar, blev till en man och en kvinna. Därmed är Adam (som en eller två spelar mindre roll) en representant för hela mänskligheten. Alla kön, alla hudfärger, alla mänskliga egenskaper ryms i Adam. Adam, c’est moi.
Även om Paulus kanske inte hade en fullt så queer avsikt med sitt resonemang om Adam, så finns det likväl en poäng i att Adam är alla människors ursprung, allas utan undantag, både judars och hedningars. Faktum är att en poäng i berättelsen om Adam (och Eva) är att visa att alla människor har ett gemensamt ursprung och att ingen därför är förmer än en annan på grund av sin härkomst, som flera midrash-berättelser illustrerar. Det finns ingen grundläggande, medfödd skillnad mellan människor. Paulus är en tydlig antirasist, särskilt i detta brev, där hans ambition är att sprida evangeliet till alla delar av världen, till hedningar och barbarer. Det är också detta som är Paulus poäng. Genom att ställa Kristus mot Adam så relativiserar han Mose och lagen. Att vara människa är i det här sammanhanget viktigare än att vara israelit. Här är inte jude eller grek.
Synden kom ju långt före lagen, vilket betyder att synden här inte handlar om en överträdelse, inte ens av Guds förbud att äta av trädet, utan snarare en bortvändhet från Gud, en vilja att följa sitt eget råd snarare än Guds vilja. På så sätt kan det finnas synd innan det finns lag. Genom detta drabbade döden, som är en konsekvens av synden, även de (få) människor som inte syndade, de som inte gjort sig skyldiga till en överträdelse som Adams. Läran om arvsynden är alltså en övertolkning. Det finns ingen anledning att påstå att samtliga människor syndade, bara att de flesta gjorde det och att den övervägande bilden är att alla syndar.
Frågan är också hur synd egentligen ska förstås innan lagen kom. Man kan naturligtvis hävda att lagen är evig och existerar redan före skapelsen, långt innan den tecknades ner, men det är ju just den synen som Paulus polemiserar mot här. Jag tror att det finns en betydligt bättre lösning.
Spinoza har i sin korrespondens med spannmålshandlaren Blyenbergh beskrivit Adams synd på ett intressant sätt. Ställd inför frågan hur det onda kom in i världen förklarar Spinoza att Adams ohörsamhet snarare bestod i att Gud lät henom förstå att om hen åt av fruktan så skulle hen dö. Adams olydnad var alltså snarare som ohörsamheten mot en läkare som förbjuder oss att äta något som är skadligt, än mot en polis som förbjuder oss något med hot om straff. Gud är snarare någon som vill leda oss med visa föreskrifter än befalla oss med makt. Gud önskar inte vår lydnad för sin egen skull utan för vår skull.
Men sedan går det förstås som det går. Adam och Eva äter av frukten och vi får alla ta konsekvenserna av det. Eva får höra att ”Din man ska du åtrå och han ska råda över dig.” Patriarkatet och den obligatoriska heterosexualiteten uppstår alltså samtidigt som jorden blir full av tistel och törne. Detta beklagliga tillstånd varar ända tills Kristus visar vägen tillbaka till rättfärdigheten, då Adam och Eva ska bli ett igen, utan åtskillnad.
