Kongo Kinshasa är ett jättelikt land som huserar ungefär 200 språk, utan historisk enhet. Det ger perspektiv när vi pratar om ”integrationsproblem”, skriver Anders Jonåker.
I Kongo Kinshasa talas 200 språk. De första missionärerna trodde att det handlade om dialekter och för en europé kunde säkert språkmelodierna låta lika. Men med språkvetenskap och bibelöversättningsarbete förstod man att det handlade om helt olika språk. Det var inte som om en smålänning skulle förstå ekentugget på Södermalm. Det handlade heller inte om skandinaviskan vilken ”med lite språklig fantasi” som en norrbagge en gång sa, kan talas mellan norrmän, danskar och svenskar.
Jag har försökt att öva mig i den där fantasin och faktiskt, att leka med orden gjorde den grötiga danskan lättare att förstå. I alla fall på det sociala planet. Affärsuppgörelser eller akademiska knivigheter kräver dock lexikal skärpa och fastare språkförståelse. Lekfullheten har sina gränser och i Kongo räcker det inte med fantasi där det helt och hållet handlar om från varandra skilda stamspråk. Ja varför inte? Landet täcker en yta som är större än halva Europa, och tränger vi in i vår världsdels mindre områden kommer också vi hitta mindre stamspråk i länder som Italien, Schweiz och Spanien men också i Sverige. Världens folk har utvecklat många olika språk i mindre begränsade områden vilka i västvärlden som i andra delar av klotet är mindre än dagens nationer. Mångfalden fanns före nationalismen.
Härom veckan lyssnade jag till teol dr Josef Nsumbu i Uppsala Missionskyrka. Josef är pastor i Equmeniakyrkan och Borås Missionskyrka. Församlingen har flera språkgrupper, vilket är en växande tendens i Equmeniakyrkan och många andra kyrkor. I Stockholmsregionen räknar Equmeniakyrkan med ett 20-tal församlingar som talar flera språk. Lekande lätt orienterar Josef berättande om avgörande skillnader mellan olika språkgrupper i sitt hemland, och hur denna kunskap kan komma Sverige till del. Kikongo, lingala, swahili och tshiluba är tillsammans med franska landets officiella språk. Därtill kommer alltså en ansenlig mängd språk från olika mindre delar av landet.
Kongo är obarmhärtigt drabbat av inre stridigheter. Idag vet vi att nationen inte är historisk i afrikansk mening. Den är orsakad av en sedan länge barbarisk kolonialism som vi trodde var slut men idag fortsätter genom rovdriften av de åtråvärda mineralerna. Trots dessa stridigheter i främst de östra delarna är gemenskapen mellan alla dessa språkgrupper i utveckling. ”Vi har lärt oss leva med det” säger Josef, och långsamt berättar han att integration är fullt möjligt, också i ett stort land som Kongo. Samt Sverige.
Det måste inte vara så att alla som kommer till Sverige är ett problem. När den romske tiggaren sitter utanför Konsum är det lätt att dra alla över en kam. Som att vi alltid måste lösa problemet med invandringen. Men i Pisa-tider kan vi påminnas om att den genomsnittliga utbildningsnivån på invandraren är högre än de som redan bor i Sverige. Det tycks också vara så att personer som dr Nsumbu visar att kunskapen om integration kan komma utifrån.