Erfarenhet och öppenhet är två viktiga egenskaper, men de måste knappast ha med ålder att göra, skriver Martin Lind.
Det är sammanträde i London och vi är i full gång att avgöra vem som ska få en ny tjänst som administrativ sekreterare i den lutherska kyrkan. Olika argument och sakupplysningar fyller rummet tills jag plötsligt i mitt anförande också frågar:
– Hur gammal är hon?
Det blir alldeles tyst i rummet och jag förstår att jag svurit i kyrkan. Den frågan får inte ställas.
Det är bara några veckor sedan jag började arbeta som biskop i den lilla lutherska kyrkan i England. Man har inga pengar och därför föll tanken på en pensionerad biskop från Svenska kyrkan. En föredetting kan leva av pension och bli billig i drift, tänkte man nog och med viss rätt.
Men låt mig fullfölja berättelsen jag började med. När jag ställt frågan i styrelsen för kyrkan förstod jag snabbt att allt som rör ålder uppfattas som privat och blir diskriminerande om det lyfts fram i ljuset.
Min fråga ska alltså enligt gällande engelsk (anglosachsisk?) praxis jämföras med om jag frågat: Är personen det gäller förmögen eller saknar hon sparade pengar? En sådan fråga skulle jag ju aldrig ställa. Eller: Är hennes hudfärg svart eller vit? Det vore naturligtvis snarast ännu värre. I båda fallen är vi i vårt land vana vid att finna sådana frågor utlämnande och diskriminerande.
Men frågan om ålder tycker vi normalt är OK att ställa.
Nu har jag blivit biskop i den lilla lutherska kyrkan, jag som snart ska fylla sjuttio år. Och jag kan vittna om att det nog blir en spännande tid för mig i England, så långt jag förmår fullfölja vad jag åtagit mig.
I min ålder skulle jag aldrig kommit ifråga i vårt land för ett motsvarande uppdrag. Det är kanske riktigt. Vi behöver ge rum för yngre så att de som innehar ledningsuppdrag inte proppar igen möjligheterna för den kommande generationen. Men samtidigt kan jag undra om det inte i vårt land vore klokt med större medvetenhet om den kringvandrande kapacitet som många äldre besitter. Det gäller verkligen också i kyrkan.
Vad är det för en kyrka som anställer en gammal svensk biskop? Förenklat kunde man säga att de rika lutheranerna har byggt sina palats i London. Det gäller inte minst Svenska kyrkan men också Norska kyrkan, Finska och Danska. Allra tydligast ser man kanske detta hos de Tyska evangeliska kristna som har flera församlingar i London och äger ett antal stora fastigheter.
De fattiga lutheranerna hade inga pengar att bygga hus i London. Från Hong-Kong, från Tanzania, från Eritrea, från Polen kom fattiga kristna med luthersk identitet och bildade små församlingar för att bevara samhörighet och tro. Småningom för cirka femtio år sedan bildade de en gemenskap som fick namnet Lutheran Church in Great Britain. Idag lever nio församlingar i kyrkan utspridda förutom i London, i Leeds, Birmingham, Manchester, Bradford, Liverpool och Nottingham.
Jag är den tredje biskopen i kyrkans liv. Den förste var polack, den andra lett – nu har de fått en svensk.
Ännu har jag inte hunnit besöka alla dessa församlingar. I söndags firade jag mässa med den engelskspråkiga församlingen i London. Det finns tre andra i London – en swahili-språkig, en kinesisk-språkig och en polsk-språkig.
I den engelskspråkiga gudstjänstfirande församlingen av cirka sjuttio personer var nog tio barn. Mitt i mässan, alldeles före predikan, samlades barnen i koret och ett kort samtal med dem utspann sig inför hela församlingen. Pedagogiskt, klokt och varsamt.
I kyrkan satt människor av alla slag, det var lätt att se. Kanske inte några från de rikare skikten i det engelska samhället. Engagemanget var stort och viljan att vara en levande församling med många obetalda medarbetare. Efter mässan samlades man till stormöte där frågan ställdes om man kunde tänka sig att övergå från heltidspastor till deltid. Det blir billigare. Söndagsmässan behövde inte ändras – man firar nattvardsmässa varje söndag – men prästen skulle vara tillgänglig färre dagar i veckan. Förslaget antogs och nu gäller det att hitta en präst som kan ställa upp. Det jobbet faller delvis på mig.
Låt mig återknyta till diskrimineringen. Olika samhällen utvecklar olika synsätt. Viktigast är att vi varsamt skärper blicken mot allt som godtyckligt utesluter människor från saklig bedömning. När det gäller att finna den bästa administrativa sekreteraren är det inte viktigt med frågor om kön och klass och hudfärg – det är det nästan aldrig, skulle jag säga. Ja, det kan finnas tillfällen då man önskade att enkönade arbetsplatser förändrades.
Men ålder?
Faktum är att jag har svårt att sakligt finna något åldersrelaterat argument för en administrativ tjänst. Kapacitet, skicklighet, erfarenhet väger tungt men också öppenhet för förändringar, förnyelse och kreativitet. Allt detta är avgörande. Knappast ålder.