Mandela ville göra det möjligt att med bevarad självaktning utöva självkritik. Tänk om vi kunde finna sådana former i mänskligt umgänge, skriver Martin Lind.

Mandela var en mänsklig förebild

Martin Lind

Mandela ville göra det möjligt att med bevarad självaktning utöva självkritik. Tänk om vi kunde finna sådana former i mänskligt umgänge, skriver Martin Lind.

I adventstid hör vi berättelserna om den skarpa kritik som Johannes döparen en gång riktade mot makthavare i samhälle och religion. Han väjde inte för vassa ord när han riktade sig till samtiden. Ni är som giftormarnas småttingar, ropade han.

Johannes var en förebild. Han vågade. Han talade klarspråk när andra försiktigt valde mer salongsfähiga formuleringar.

En politisk förebild har just dött. En av vår tids störste. Nelson Mandela i Sydafrika. Han blev 95 år och levde därför nästan under hela nittonhundratalet. Han kallas i uppslagsverk ”advokat, politiker, statsman”. Det säger inte mycket om hans insats.

Nelson Mandela blev för många symbolen för kampen mot rasism eller det som i södra Afrika kallades ”apartheid”, åtskillnad. Apartheid var ett djävulskt och omänskligt system som konsekvent förmenade en majoritet av folket i Sydafrika inflytande, rösträtt och i stort sett även mänskliga rättigheter. Utifrån en minoritets perspektiv skulle hela samhället styras så att majoriteten ständigt sattes på undantag. Man delade in befolkningen i fyra grupper: de vita, de svart, de asiatiska (huvudsakligen indier) och de färgade (så kallade blandras). Denna indelning är naturligtvis i grunden godtycklig och kunde endast upprätthållas eftersom makten lagts i den vita minoritetens händer. Utifrån egna intressen styrde de vita samhället.

Mandela var den obestridde ledaren för de svarta. Men under åtskilliga år var han fängslad på obestämd tid och kunde knappast utöva något ledarskap. Han pendlade också under fängelsetiden mellan sin icke-våldshållning och en mer revolutionär inställning. Den vita maktens våldsaktioner blev av och till outhärdliga när oskylda människor i mängd mejades ner av det enda skälet att de som svarta önskade leva med mänskliga rättigheter.

USA och Frankrike betraktade Nelson Mandela som terrorist. Det var först 2008 som USA formellt hävde terroriststämpeln – då hade man dock länge betraktat honom med respekt. I Sverige väcktes tidigt en folklig rörelse till förmån för de svartas rättigheter. Under 1960-talet växte denna rörelse kraftfullt. Det var inte utan skäl Nelson Mandela valde att på sin första utlandsresa efter frigivningen besöka Sverige. 1993 fick han därtill Nobels fredspris.

Det som gjorde starkt intryck efter frigivningen var inte minst hans sätt att verka för försoning. Han hade under sina många år i fängelse kunnat odla hat och hämnd. Men när han fick möjlighet att politiskt påverka och småningom blev president valde han en annan väg. Han var Sydafrikas förste president som tillsatts i demokratisk ordning efter val med rösträtt för hela befolkningen. Som sådan valde han inte hat och hämnd utan försoning.

Den så kallade sanningskommissionen som kom till stånd efter apartheidregimens fall uppmärksammades internationellt. Det har ofta sagts senare att sanningskommissionen inte alltid lyckades så väl. Om det vet jag för lite. För mig är själva tanken på en sådan kommission storartad. De som utfört de grova brottshandlingarna mot svarta medborgare kunde vid sanningskommissionen berätta om sina handlingar, bekänna sanningen och så efter självkritik undkomma påföljder med långa frihetsberövanden. Metoden har prövats på fler håll men kanske inte alltid kunnat tillämpas effektivt.

Det är en genuint mänsklig tanke att vid offentliga rättegångar få möta människor som farit illa, att få öva självkritik, att få berätta ”sanningen” och att samhället med en sådan ordning därefter avstår från fängelsestraff. Det är möjligt att fängelsestraff är nödvändigt i några fall. Men ofta, alltför ofta, medför fängelsestraff inte mycket positivt. Det finns vittnesbörd om förödande effekter av fängelsestraff, effekter som medfört att människor lämnat fängelset i sämre skick än när de kom dit.

Nelson Mandela var en genuin människovän. Han önskade medverka till ett samhälle där människor oberoende av hudfärg och så kallad ras fick leva med de rättigheter som tillkommer en var människa.

Det kan vara svårt att tillämpa hans program om försoning. Men det gör inte programmet mindre värt. Jag tror att hans program skulle kunna tillämpas både i små och stora sammanhang, både bland några få människor och bland folkgrupper. Självkritik är nu inte något lätt, inte för någon. Det är därför jag så starkt uppskattar Mandelas program. Han ville iscensätta en ordning där det var möjligt att med bevarad självaktning utöva självkritik. Tänk om vi kunde finna sådana former i mänskligt umgänge. Tänk om vi kunde med bevarad aktning och kärlek för människor få mötas i samtal kring det som sårat och gjort illa. Idag är regeln snarast helt annorlunda.

Nelson Mandela är en förebild för ett gott samhälle. Han lyckades visst inte i allt. Men hade en ambition att värna människans liv. Han var en politisk förebild. Jag tror att hans hållning håller för mänsklig samvaro överlag.

Kommentarsfältet är stängt.