Vi är många som minns den gråtande filippinska förhandlaren som för ett år sedan på klimatmötet i Doha i förtvivlan vädjade till världens ledare. ”Vi måste komma överens. Det här handlar inte om vad politiska ledare vill, utan om jordens 7 miljarder människor. Vi kan inte vänta med att göra något.” Hans land hade då för ett år sedan drabbats av starka stormvindar med flera hundra människor döda.

I år var det dags igen, på klimatförhandlingarna i Warszawa brast den filippinske förhandlaren Naderev Sano efter sitt tal till delegaterna i gråt. I sitt tal hade han kopplat kraften i Hayian till klimatförändringarna och uppmanade världen att vakna och se verkligheten och ta sitt ansvar.

Hayian är den hittills kraftigaste orkanen med katastrofala följder. I en nyligen publicerad studie från Massachusetts Institute of Technology fann forskarna att de mest intensiva stormarna kategori 3-5, kommer att öka på grund av de pågående klimatförändringarna. Mest drabbad är västra delen av Stilla Havet, det vill säga där Hayian slog till.

Den filippinske gråtande delegaten har inlett en hungerstrejk till dess att ”ett meningsfullt resultat” finns i sikte. Han deltar som delegat i FN:s 19:e klimatkonferens medan hans bror samlar ihop liken efter katastrofen med sina bara händer.

Vad behöver vi mer för att ta vårt ansvar? Hur katastrofala ska följderna av vårt ekonomiska och politiska system behöva bli innan vi ser? Varför är inte de kritiska grundfrågorna om vår ekonomi och vår politik ständigt närvarande?

Är vi så djupt indoktrinerade i individualismens självupptagenhet så att vi inte längre ser det gemensamma ansvaret för världen? Istället bländas vi av beskrivningar om vikten av att låta människan leva i frihet och få njuta av frukten av sitt arbete. Vår individuella frihet blir viktigare än att se vårt beroende av varandra. Men individualismen och nyliberalismen med sina inslag av libertarianism har löpt linan ut. Nu krävs en människa som inte är stympad utan tar sitt fulla ansvar för världen och den andre, en ansvarstagande person.

Inom den katolska traditionen lever personalismen som en levande tradition. Man kan höra det i Franciskus tal och i många katolska teologers tänkande. En människosyn som rymmer både frihet och vilja att ta ansvar. Efter 1918 fanns det i den Västerländska kulturens nederlag under första världskriget en viktig fråga att besvara: hur skulle man kunna rädda den hotade humanismen? Det var under denna tid Mounier formade sin personalism. En teori om en människa som är unik och alltså oersättlig, grundad på sin egen frihet och sin förmåga att ge. Det är en människa i väntan och hopp, en människa i rörelse och skapande förändring. Men i dag gäller det inte bara humanismen utan mänsklighetens överlevnad, en ny ekonomisk världsordning och nya politiska värderingar.

Om man väljer att inte välja, så är också detta ett val. Att vägra att göra ett förpliktande val, det är med detta synsätt att vägra vara människa. Klimathotet ställer oss inför omedelbara val. Det är vi, som delar av det rika västerlandet, som bär ansvaret för klimatförändringarnas härjningar på Stilla Havet, det är vi som kan torka Naderev Sanos tårar. Om vi ska kunna klara det får vi inte längre ha individualismen som måttstock. Vi måste välja en teori som hjälper oss att ta vårt fulla ansvar.